Saturday, December 30, 2017

Rapha Festive 500 - 2017

Det är nog lika bra att erkänna direkt - förmånen att få cykla 50 mil i mellandagarna är rätt lyxigt även om det innebär okristligt tidiga mornar, frusna tår och skitiga kläder. Med en bas av långrundor kryddat med något kortare rann milen på rätt friskt utan att benen helt grisade ihop.

Särskilt många bilder blev det dock inte, dels för att det är lite riskabelt att hala fram mobiluren i tid och otid med vinterhandskar på men framför allt för att det inte blir särskilt mycket variation i motiv eller perspektiv när man cyklar själv i mörker.

Inledde med en liten bensträckare på julafton på vägar som bitvis var glimrande frostiga. När solen väl steg över horisonten och vinden kom lite mer från sidan än rakt på kunde jag ändå släppa på lite och tajma in 10-färjan tillbaka till Fårö för julemat, Kalle och klappar. Juldagen bjöd på mildare väder och en överraskande temporunda där jag med dubbade däck nästan snittade 33 km/h på drygt 90 minuter.


Svart kaffe och svarta vägar


Vem blir inte glad av en Camino?


Lite blött här & var

Annandagen var det åter dags för en distansrunda före lunch innan det var dags för miljöombyte till underbara Östergyllen och en avslutande "pièce de résistance" med 19 mil på en kopp kaffe varav lite mer än hälften gick på kurviga och mjuka grusvägar som sög sådär härligt i benen och jag kunde skriva in sammanlagt 508 km i loggboken.

Sen blev det visst en liten runda till, 11 mil med lillebror på vinterfrostiga och vackra småvägar.

Julafton - 124 km

Juldagen - 50 km

Annandag Jul - 145 km

En rätt vanlig torsdag - 189 km

Lördagsgodis - 112 km

Tuesday, November 21, 2017

Podcasttips - CyclingTips

Brett och blandat, CyclingTips levererar en podcast med mycket rolig lyssning t.ex. miniserien "From Roadie to Retired" mixat med tekniska aspekter, racing news & previews - ett smörgåsbord av lyssning helt enkelt.

Saturday, November 4, 2017

New Bike Day

Vad passar bättre för en CX/gravel/adventure-bike än att premiärköra på underlag för minst två av kategorierna? Idag blev det både grus & stig (även om det senare var av slaget som hade varit duktigt tekniskt även med en riktig MTB). Trött kunde man köra sig iaf och med ett fånigt flin gick det rätt OK att även tugga lite motvind de sista 3 milen. Och - nytt på bloggen - det kom på video!

Målet var södra sidan av Tåkern för att kika lite på naturen med "the extended family" och sen en full finfika i Ödeshög på Lysings Konditori.

Strava:

Friday, November 3, 2017

Gravel in my Travel

Följer upp förra posten med nyheten att det har blivit utökning i cykelstallet!

En CX, konfigurerad som grusbushoj, har till denna jord nedkommit. Baserat på ett skivbromsat Crockett-ramset från Trek och bestyckat med SRAM Force 22 HDR växlar & bromsar samt forta Zipp 30-hjul toppat med lite blandat smått & gott som råkade ligga i förrådet.

Varje del har vägts in på bara grammet och om de matematiska färdigheterna sitter i så landar slutvikten på ett snäpp under 8,3 kg (med pedaler förstås). Nu ska jag bara hitta en lämplig väg att premiärprova den på också!

Monday, October 23, 2017

Grusbus i Östergötland

Sportgrus kallade vi det för 5-6 år sedan, nu heter det "gravel" och är sjukt hett på cykelscenen. Roligt är det oavsett och med lite bredare och nabbigare däck kan man tryggt gasa på och/eller leta nya vägar med mindre risk att slå igenom och punktera på något elakt potthål.

Med utgångspunkt från CK Hymers 20-milare som gick för två helger sedan hade jag ritat ut en egen grusvägsrunda med hållpunkter i bl.a. Ulrika, Kisa och Mormorsgruvan.


En gammal brandstation


Klocktornet i Ulrika

Vägarna var vackra och snabba, åtminstone tills jag vände österut vid Svalsjö och fick en snål, elak och ökande motvind på näbben. Bättre då att någon mil efter Kisa få svänga av norrut och åter kryssa på grusvägarna innan jag hamnade i Grebo och var tillbaka på mammas gata.


Glad gubbe


Gravel in my travel

Av totalt 17 mil var det runt 65 km grusvägar, kanske man kan lappa till lite mer men det som bjöds var definitivt gott nog för att göra benen mysigt möra.

Strava:

Monday, October 16, 2017

Musettecross #1 2017

Förra gången vi skulle kika på cykelcross live var 2011 och vi frös halvt ihjäl på ett snålblåsigt Klostergårdens IP i Lund. Ingen annan i familjen ville efter det försöka igen, så igår stoppade jag ner E lådan (eftersom han inte var med för 6 år sen) och cyklade till Sibbarp för att hänga & fota lite amatör-CX när den är som roligast.

Fler bilder hittar man på Flickr

Thursday, September 28, 2017

Cross is coming

Hösten är på ingång vilket betyder ännu en säsong av lera, svett och tårar. VeloNews bjussar på en blygsam intervju med legenden J-Pow.

Thursday, September 7, 2017

Malmö 300K Brevet

Första helgen i september och Malmös 30-milare var inristat i kalendern. Någonstans kändes det som att det fanns en oplockad gås längs denna banan. På de senaste två försöken hade jag och Oscar spänt bågen bra men missat målet då ambition och kondition inte alltid är i samma riktning. Men nu var det inte gryende vårform utan sensommarben härdade av en hel säsongs långcyklande så kanske, kanske att det skulle gå att cykla fort-fort i kort-kort trots 6 stämplingar mellan start och mål? När helgen närmade sig kändes det allt mer troligt att det skulle bli en bra runda med ytterligare tre potentiella snabbcyklarcyklister och finvädret checkade in precis lagom för att få alla på riktigt bra humör och det var nästan lite pirr i magen kvällen innan start.

Cyklade som vanligt till starten, delade ut kort och småsnackade lite innan start med de andra 7 innan start. Oscar gick för säkerhets skull ut tio minuter innan 8 och kollade att mitt bakdäck inte släppt väder, vilket det inte hade så prick 08.00 rullade vi iväg norrut längs Nobelvägen som överraskande oss alla med att nästan ha en grön våg hela vägen från Mobilia till Värnhem. Var det månne ett turtecken?

Så snart vi lämnat stadens sus bakom oss, dvs straxt utanför Lund, började det köras på rätt ordentligt trots en förnimbar motvind. Någonstans där på vägen fjantade vi till det med två skyltspurter på "-hult" (vilka hade en rätt given utgång) innan vi sladdade in bland raggarbilarna på Preem i Höör kl 09.59 och 65 km avverkade.


Å rullade, rulla å rullade rulla!

Efter stämpling och snabb justering av vätskenivåer fortsatte färden i samma fina tempo mot Ljungbyhed. Vår kvintett lirade fortsatt fint och en dryg timma senare var vi i Ljungbyhed för ännu ett snabbstopp innan dagens första backe stod på menyn. Benen kändes fint fräscha, men då det inte fanns någon större anledning att "attackera" var det kontrollerad och fin körning upp. Så pass kontrollerat att det faktiskt var 3 gången på de 3 senaste försöken av Hallandsåsrundan som jag fick (inom 2 sek) samma tid på B-Climb. Kusligt...

På andra sidan Söderåsen var det ett glatt återseende med den utomordentligt trevliga personalen på Madam Plantier och två minuter efter ankomst Kågeröd var vi på väg igen. Både uppför- och nedförskörningen var stilfullt samlad och efter Klippan kunde vi öka tempot lite till med stabila förningar i täten. På det hela taget var det rätt misärfritt i detta milmatarläge och plötsligt var vi i Eket, 153 km, en fem minuter i ett för en snabb fotostämpling.


Säg "Eket"!

Fortsättningen genom skogen till Hjärnarp följde i samma mönster med långa förningar i samlad grupp och det var först uppför Hallandsås det gick isär lite där Martin och Oscar drog på medan jag stannade med Fredrik och Ebbe i ett något lugnare tempo. Prick klockan 14 nådde vi Rasta Hallandsås och med drygt 11 mil kvar började det lukta sub 10 på riktigt. Det vi inte visste var att det skulle bli ännu bättre.


Cyklar man så fikar man!

Nu började nämligen hårdkörningen! Oscar tog en bamseförning i sidamed till Ängeholm, jag försökte följa upp med något liknande till Strövelstorp och sen höll vi på så hela vägen till Helsingborg och höll det precis på gränsen så man verkligen fick hålla koll på hjulet framför för att inte åka av när det vinden kom lite nätt sida med. På Circle K i Ättekulla stämplade vi och fyllde på reserverna med lite glass och cola för att sedan diska av de sista 63 kilometerna med över 36 km/h i snitt.

Efter ännu en överraskande grön tur nedför Nobelvägen slutstämplade vi till sist på 9 timmar 21 minuter vilket var en putsning med lite mer än en timma från min tidigare bästa tid på denna bana. Glada och nöjda tog vi en snabb fika på bänken utanför Shell Holma innan det var dags att rulla hemåt för en välförtjänt och (lika) vällagad middag.


Äntligen!

Strava:

s

Saturday, August 26, 2017

Lästips om TCR

Orkar man inte cykla eller skriva själv kan man alltid länka till läsvärda blogginlägg från andra! Denna gång är tipset att gå in på Randobloggen och läsa om Daniels äventyr i årets upplaga av TCR. Första och andra delen ligger uppe nu, läs och njut!

EDIT: Den tredje, fjärde samt den femte och sista5 får inte heller förglömmas.

Monday, August 21, 2017

RR Snapphaneturen 2017

Minuten före start

Premiär för undertecknad att i skogen köra med nummerlapp och detta i Sveriges stigtätaste långlopp. Förväntningarna var blandade särskilt med tanke på att sommaren inte ägnats fullt lika mycket åt snabb stigåka som i fjol men också för att det var helt ny terräng både underlagsmässigt men också att köra armbåge mot armbåge mot andra.

Målsättningen var dock klar; ta sig i mål på en tid runt 3h 20m utan krascher, punkor eller andra missöden. Hade först plan på att ställa upp i tävlingsklass men eftersom det ändå bara var en enda resultatlista för herrar (och en för damer) kändes det lite ovärt att pynta 50% till för en engångslicens när man ändå inte klassas som "H Sport" utan kör mot de riktiga kanonerna (t.ex. Fredrik Ludvigsson som vann).

Förberedelserna var av varierande kvalité, t.ex. har det inte hunnit bli särskilt mycket fartträning i skogen denna sommar men för att ändå inte få totalchock så rekade jag lite 10 dagar innan genom att t.ex. testköra startloopen två varv och sen vimsa runt i området där första loopen (av tre) gick. Lite oklart hur mycket det gjorde skillnad rent praktiskt men det var en något lugnande känsla att veta precis hur långt grusbacken i början var och vilken växel som funkade (i piggt tillstånd) uppför sista mördarbacken "Hardrock Hill". Den dagen jag cyklade var det dessutom torrt och fint nästan överallt medan det dagarna innan SHT hade regnat rätt bra...

Nåväl, avfärd hemifrån 08.45 och parkerad på plats utanför Hovdala slott en timma senare. Hämtade nummerlappar och chip (utan s), gick tillbaka till bilen för att plocka ihop cykel och byta om. Värmde upp med lite fartlek under 20 minuter och rullade in i fålla 3 för XC-svettomotionärer (eller "Motion 60 km Cykla Fort") där det kändes som typ halva gubbgänget hade samlats. Klockan 11 gick starten för de tävlande och fem minuter senare rullade vi iväg bakom masterstartbilen med i huvudsak lugnt rull med några hetsporrar som larmade på bakifrån för att "komma i bra position". Kruxet var bara att första grusvägsbacken är rätt lång och sugande så det fanns gott om tid att köra om utifall att man kände det behövdes för att inte hamna för långt bak innan det började bli smalt och tekniskt.

Nåväl, jobbade mig framåt i backen och kunde gå in på första stigsektionen i spets på en mindre grupp. Efter rekrundans två tidigare åk försöker jag minnas var det behöver bromsas och var man ska gasa och det funkar rätt OK, men så kommer första släppet på framhjulet och jag blir lite nervös. Banan är blötare och lösare än jag nödvändigtvis är bekväm med särskilt de kurviga partier som går nedförs och/eller på gräs pirrar mer än önskat i magen. Bakomvarande cyklist tycker säkert jag är lite för harig och trycker sig förbi på gräset bara för att snudd på stanna i första besöket på Hardrock Hill där jag har benen och kondisen att gå om och skapa lucka uppför. Så istället för att köra varje stigsektion på attack bestämmer jag mig för att försöka fokusera mer på att köra stigarna med flyt och istället gasa lite mer uppför.

In på start- & målområdet och ut på första loopen och ännu en lång grusbacke. Kollar pulsen och den ligger fortfarande stadigt runt tröskel och hinner väl tänka att "det här kommer bli jobbigt". Och det blev det. Leriga endurospår blandades med flowig stigåka och mer tekniska partier. Efter vad som kändes som en halv evighet var det åtminstone varvning genom depån och jag lyckas hälla en halv mugg sportdryck över hals och tröja, avstå en banan, klämma en gel innan vi går in i nästa knäppa "Himmelsbacken".

De första 250 meterna uppför på beskedliga 4-5% är jag bekant med sen rekningen men där jag kört rakt fram går spåret höger brantar på upp mot 2-siffrigt för att avsluta med en liten mysig knix på 20%. Man kan säga att 32Tx36 inte var tillräckligt lätt för att ta det med en acceptabel kadens men jag lyckades åtminstone cykla hela vägen upp. Resten av loop 2 gick lite som i ett överlevnadsläge där jag med ökande frekvens kollade klockan för att se hur långt det egentligen borde vara kvar.

Väl inne på varvningen ut på tredje och sista loopen kändes det ändå rätt OK, ute på fälten hade jag ingen inom synhåll bakom mig och en ensam rygg en bit framför att jaga men så svängde vägen vänster uppför en halv kilometer grusvägsbacke med typ 8% i snittlutning och istället för att ta in så kom krampkänningarna i baksida lår som en beställning. Med ca 1/3 kvar av loppet att köra var det bara att ta det piano och försöka överleva upp till toppen. Hann knappt njuta av utsikten över Finjasjön innan det var dags att bomba nedför en smal stig och sen upp för nästa sugande grusvägsbacke och som inte det var nog kom det som avslutning en repetition till.

Nere vid sjöstranden hade jag dock fått rygg på några från tävlingsfållan och med dem som förpatrull kändes sista milen hyggligt lätt trots en del tekniska utmaningar eftersom det nu också hade börjat dra in lite skurar. Efter en stunds snurrande inne i skogen kom vi så plötsligt ut på åkrarna och det var i princip bara sluttampen kvar. En längre slakmota på traktorväg, en snabbis in på startloopens första stig och sen andra vändan uppför "Hardrock Hill" innan jag kunde rulla i mål på 3h 21 minuter och placering 26e åkare i motionspass (av 152 startande).

Efter målgång

Post Mortem: Godkänd insats med tid och placering samt avsaknad av vurpor även om däcksval och grenspecifik träning inför loppet kunde varit bättre. Hade också lite för mörka linser i glasögonen när det började regna mot slutet. Annars funkade det mesta fint.

Strava:

Tuesday, August 8, 2017

Barnsligt kul i Isaberg

Ett av semesterns mål var att åka iväg en heldag till något annat ställe för ny och trevlig stigcykling med familjen. Efter en kortare efterforskning föll valet på Isaberg då det både erbjuder korta och långa stigar, flera byggda XC-spår, teknikbana, kurser samt har både backar och lite flackare terräng. Sagt och gjort så packades bilen full med cyklar och grejor för att i arla morgonstund köra drygt 25 norrut och installera oss vid Hestras "Mountain Resort" strax efter kl 10 på förmiddagen.


This is how we roll, 4 MTBs i skuffen

Efter en snabb mellanmålsmacka var det dags för dagens första bokade pass, en barn-/familjekurs i MTB för Oscar och mig. Instruktören Philip (antar att han inte stavar med "F" men frågade aldrig), guidade barnen pedagogiskt i nedförskörning, smådrops, balansövningar och pump track. 90 minuter senare var vi rejält varma i kläderna körde vi vidare på egen hand bl.a. med en genomåkning av XC-banan samt skojsade med hela familje i pump tracks och teknikbanan.


Upp med blicken, håll balansen

Pustade ut över en lätt lunch och sen på't igen med test av Vita Slingan och mera teknikträning medan C gick sin kurs innan jag körde sista åket med ytterligare ett varvpå XC-banan samt två försök på SM XCO-banan (där det visade sig att jag trots i mitt tycke välföljd banmarkering missade en loop båda gångerna) innan jag rundade av med ett test på den orangea intervallen.

En liten video blev det också förståss:

Sju timmar efter att vi anlänt hade vi hunnit bli lite mosiga så innan någon blev trött och ledsen packade vi ihop för hemförd via ett besök på amerikanskt snabbmatshak i Gislaved.

Strava:



Tuesday, July 18, 2017

En sån fru man har

I helgen som kommer har det återigen planerats att cykla långt, men inte för mig utan för min bättre hälft. C ska till helgen nämligen ta sig an 29 mil solocykling till Götelaborg det verkar smittsamt det där med långcykling... Undertecknad har gladeligen hjälpt till med ruttplanering (inklusive markeringar av Circle K-stationer längs vägen) men kommer i övrigt vara kvar på hemmaplan och kolla på de (förhoppningsvis) avgörande etapperna i TdF. Nu hoppas vi bara på att det är lite bättre väder än i söndags!

Thursday, July 13, 2017

Post Mortem

En snabb utvärdering från förra helgens lilla resa:

Kläder

Alla kläder jag packade ner användes under resan förutom den extra underställströjan (eftersom jag aldrig blev blöt på torson) och överdragshandskarna (då det mesta regnet kom på dagen då det fortfarande var hyggligt varmt). Som vanligt funkade det utmärkt med arm- och knävärmarna i merinoull, särskilt när det började bli lite blött eftersom ull även värmer fint i väta. Regnvästen, Rapha Pro Team Rain Gilet, var ett lysande val som ersättare till en traditionell regnjacka eftersom dess ärmlösa egenskap gjorde det mycket lättare att ta den på och av i farten samt att dess tighta passform såg till att inget vatten sipprade in varken ovanifrån eller underifrån. Kunde dessutom ha mobilen lätt åtkomligt i en ryggficka på cykeltröjan utan att behöva oroa mig över att den skulle bli fuktskadad.

På fötterna var det Raphas brevetstrumpor i merinoull som gällde, bytte i Lunner efter 40 + 30 mil till ett par torra(re) inför andra nattens körning. MTB-skor med soversocks nattetid och extra ankelreflexer som komplement till strumpornas reflexränder. Handskmässigt roterade jag mellan två par olika Hestra MTB-handskar med kort resp långt finger och lagom lite padding samt ett par långfingrade ullhandskar från Defeat. Tricket var som vanligt att försöka ha händerna så varma som möjligt för att hålla igång blodcirkulationen och slippa domningar.

Körde båda rundorna i samma bibs vilket kanske kan tyckas lite sunkigt, men med rätt pad i byxan funkar det med. För att känna sig lite fräschare lyxade jag till det med ett "free sample" chamois creme från Rapha inför 60-milaren men jag tror inte det på något sätt var avgörande för avsaknad av sadelskav.

Övernattning

Att krypa ner i en bivvy bag höjer komforten avsevärt även om man bara tar på en puffjacka utanpå cykelkläderna. För drygt ett halvt kilo (270 + 234) gram är det definitivt ett funkis alternativ för kortare och/eller spontana sovpauser. Den jag hade med heter Trekmates Bivvy, kostade 500 kr och är sydd vattentätt material med tejpade sömmar men andas inte särskilt väl så man kan tänka att för längre nätter kan det bli problem med kondens.

Lyse

Både Oscar och jag körde med batterilampor - Hope Vison R4 resp Lezyne Neo - som kanske egentligen gör sig bäst i skogen, men med mörka och ensliga vägar är det rätt skönt att kunna slå över till "helljus" när det går undan utför. Ännu trevligare är det att ha en lägre ljusnivå att ta till när man ligger bakom så att man slipper bli bländad av sig själv. På två nätter och gjorde jag av med ca 40% av batteriet på 3.3 Ah, men då var en del av cykling även i belyst område där 0.3 W (35 lumens) och det var oftast 1.5W (170 lumens) var alldeles tillräckligt. Vid några tillfällen körde jag också med halvläget på 5 W (530 lumens) men behövde aldrig ösa på helt. Baktill hade vi båda stora LED-lampor monterade lågt på vänster sadelstag vilket inte bara gör att bådas lampor syns bra jämfört med att ha dem uppe på sadelstolpen utan att bakomvarande cyklist också slipper se ut som renen Rudolf i nyllet.

Utväxling

Med över 10000 höjdmeter på 100 mil kommer kanske funderingen om vilken utväxling jag hade och svaret är 50/36 fram och 11-delat 12-25 bak. Det enda tillfället när 36/25 kändes som lite för tungt var den där backen utanför Borås med partier upp mot 20% stigning men för att ta den med en rimlig kadens hade jag ändå behövt 32T som störst bak (vilket min bakväxel inte tar). Bortsett från den sträckan var ingen backe för brant för att inte orkas med (och jag har hellre en tät kassett för 99.5% av cyklingen än en som är optimal för de sista 0.5).

Mat

Matutbudet på bensinmackarna i Norge var inte riktigt lika fullödigt som i på östra sidan gränsen. Kanske skulle man ha plockat med sig mer smågodis och en bit mandelmassa från start men å andra sidan kunde jag väntat längre med att börja äta sötsaker.

Väder

Norge bjöd på stabilt labilt väder, aldrig riktigt varmt och inte heller torrt. Men det kunde varit värre om regnet kommit på natten då det både hade blivit kallare och jobbigare att åka utförs. Men sammantaget rätt trivsamt då temperaturer under 20 grader också betyder att man klarar sig på mindre mängder vatten.

Tuesday, July 11, 2017

Weekend Warriors

Denna RR blir en kombination av semispontan galencykling och en (mer) strukturerad brevet. Som avslöjats i föregående blogginlägg var planen i runda slängar 1000 km cykling och en natts sömn, ett recept som gjort för minnesvärda stunder i sadeln - eller?

Prolog(ue)


När man borstar tänderna för att man inte ska gå och lägga sig

Prick halv nio rullade jag hemifrån in i solnedgången, uppklädd i bästa brevetkostymen med Pro Team Thermal bibs och den numer rätt solblekta Brevet-tröjan. Ny hjälm och nya brillor satt pricken över i.


Smiles for miles!

2 h 45 minuter senare var vi två som rullade in i natten. En lätt medvind höll tempot uppe om än inte särskilt ansträngande och det mest spännande på vägen mot Laholm var väl att vi denna gången cyklade åt motsatt håll mot vanligt. På Preem-macken i Sveriges "gateway to Europe" hände det dock saker för när vi fyllt flaskorna med från vattenskåpet och skulle byta om till nattkläderna hör jag Oscar utbrista ett förvånat "Nej, har jag bara en knävärmare?". Efter att misslyckats med försöken tråckla på den tredje armvärmaren som av misstag följt med fortsatte han turen som Glenn Hysén.

Rutten gick från Laholm in i landet mot Simlångsdalen i baklängespåret av förra årets bana på Sverigetempot. Turerna att dra blandades med parcykling och småsnack för att hålla skallen pigg och glad. Kanske var vi lite för självsäkra, kanske var Oscars minne från den resan lite grumliga eller kanske var det ödet för plötsligt när jag kikar ner på GPSen och bläddrar över till kartvyn är GPX-spåret borta vilket visar sig ha sin förklaring att vi inte längre cyklar längs det. En hastig koll på kartan i mobilen visar att vi har gjort en smärre felnavigering men inte behöver vända utan kan fortsätta med liten en omväg.

Här gissar jag att det var ödet som kom in för precis som vi beklagat oss över att det var alldeles för få blåa skyltar med -hult & -ryd så dyker den upp "PLINGSHULT". Vi är inne på fjolårets 400K-bana och precis som jag drar igång spurten upptäcker Oscar samma sak och kontrar stilfullt för en första seger. Resten av skyltarna delades broderligt då Oscar vann dem med -hult och jag alla med -ryd. Utöver det så var det måttligt med tramserier i vetskap om att denna runda inte på långt när skulle vara helgens jobbigaste och det inte hade varit någon hit att starta huvudrätten med blött krut.


Mums!

Milen genom natten rullade på och förutom en förvånad bilist när vi korsade Nissastigen var det inte en levande själ i sikte. Efter 20 mil stannade vi in på en rekad pausplats, rullade ut våra bivybags i en busskur, tog på lite förstärkningskläder och kröp till kojs lite vila. Som nattfika överraskade Oscar med att inte bara ha med en plunta Gammeldansk och två stiliga snapsglas i stål utan även två från Danmark insmugglade wienerbröd med chokolade. Klockan sattes på en timma och straxt efter 5 rullade vi vidare norrut med begynnande knorr i magen.


En bra start...

På Scandic Plaza i Borås gjorde vi vårt bästa för att gå plus på den dukade frukostbuffén vilket inte var särskilt svårt. Fyra stora tallrikar och lika många koppar kaffe senare var det dock betydligt jobbigare att ta sig ur Textilstaden då rutten var lagd över en liten väg över flera skarpa knäppor med tvåsiffriga stigningsprocent. På det lite sportgrus och morgonen var så gott som fulländad så de sista 7 milen till Vänersborg avverkades med ett leende i sol och medvind.


Roads like these

Ankomna till Lilla Paris mötte vi upp med brevetarrangören Björklund/dvnder för ett kort snack innan det var dags för återhämtning med Yatzy-spel och "recovery drinks" i väntan på att övriga två rumskompisar skulle ankomma från Göteborg. Fortsatte kvällen med burgare och öl ackompanjerat av uppsnack på Stars & Stripes och somnade till sist gott med väckarklockan ställd på halv sju.


Klassisk after bike med ale, chips och vattenmelon


Följt av Yatzy med små glas

Main Course

Efterföljande morgon fylldes rummet snabbt spänning och förväntan samt doften från chamoiscréme och nybryggt kaffe. Smörgåsar breddes, flaskor fylldes, väskor packades, väderleksprognosen kollades en sista gång - hur mycket skulle det egentligen regna?


Rövsmörj

Rapha-kittade från topp till tå cyklade vi till starten och hann även med lite småsnack med övriga startande, Jan-Erik, Johan x 2, Otto, Freddie, Ulrika och Lotta, innan det var dags att rulla ut på äventyr.


Redo för start

Regnet stänkte lite till och från för att efter drygt 4 mil öka så pass att det var dags att plocka på regnvästen. I fortsatt stilig tvåparsformation turades vi om att dra eller ligga i däcksprutet och småsnacka. Vid ankomst till första kontrollen i Ed (86 km) kändes det, vår storslagna ambitioner till fikatur till trots, ändå det lite tidigt att sätta sig ner med kaffe och bulle så Oscar och jag tackade för sällskapet och fortsatte som dynamisk duo.


Milsten vid gränsen

Vägarna upp mot gränsen var småmulliga med lagom långa backar och mestadels uppehåll (väl?) och höll både tempo och humör på topp. Passagen in i Norge avgjordes med en kort spurt som i uppförsbacke vanns av Oscar följt av 5 minuters fotograferande och uppdateringar på sociala medier. Mindre än en timma senare var vi mitt i ett tvättprogram med extra sköljning och stundtals kändes det som att man skulle spolas av vägen i allt regnet. Som bonus kom en extra kraftig skur precis när vi rullade in till banans andra kontroll i Ørje (166 km) och planen på riktig fika grusades snabbt av det faktum att inga caféer var öppna och istället blev det att krypa in på den lokala Circle K-macken för 30 minuter ståfika i väntan på att det värsta regnet skulle släppa.


Vi kan fika, vi bara vill inte

Regnet fortsatte sen följa oss hela vägen norrut till nästa stämpling i Keller (244 km) utanför Lilleström. Men regnvästen gjorde sitt jobb utmärkt och höll torson varm och torr hela vägen även om allt annat blev genomblött. På Circle K (var annars?) tog vi ett kort stopp i solsken och passade på att dutta lite ny olja på kedjorna som börjat låta som små tröskverk. Lyckligtvis var det så mycket regn att vägarna ovanligt rena vilket också syntes på cyklar och kläder, inte mycket smågrus där inte!


Blommande raps, som att resa tillbaka två månader i tiden

Fjärde benet var tufft med många och långa stigningar upp till banans högsta punkt på ca 500 hm, nedförskörningen till kontrollen i Lunner (311 km) var inte heller att leka med där vägens kvalité (eller brist därpå) höll oss ifrån att bomba på allt för hårt även om det lockade för att ta igen förlorad tid. Ännu tuffare var det dock att det på ortens Circle K var ett rätt magert utbud av mat även om det frågetecken jag fick till svar på min undran om de möjligen hade potatismos till korven var rätt festlig. Inte hade de något salt till pommesen och ingen stämpel gick att uppbringa heller...


Fotostämpel

Med varsin korv, kaffe och fikabröd slog vi oss ned på bänken utanför och fick snart sällskap av två jenter som gärna ville att vi skulle de dem skjuts till någon gård i närheten. När vi försökte förklara att det nog var en svår sak att lösa började de snacka om Daniel Nannskog och Grums i en salig röra. Eller så var det fullkomligt logiskt bara att jag var lite för trött för att förstå sammanhanget...


På väg in i natten

Ut på vägen igen och med mer än halva distansen avverkad var de nu dags banans längsta ben på 18 mil med ett enda säkert vattenhål vid Sekkelsten lite mer än halvvägs till Halden som var nästa kontroll. Solen började så sakta gå ner bakom oss och det var riktigt trevligt att rulla in i ännu en natt med förvissning om att den både skulle vara kort och ljus då fullmånen sken vackert i söder och vips så var vi kl 02 på den nattöppna Circle K vid E18 och blev (som vanligt) snabbt till intresse för den lokala motorburna ungdomen som samlats på platsen.


Din boj i bukten

Kanske var vi tröttare än vanligt, kanske var det skönt att bara sitta en stund, kanske väntade vi ut att pickupen med Rune Rudbergs monsterhit "Heja Høblje's Rallycross" på repeat och öronbedövande volym skulle avlägsna sig, men det blev en god halvtimma för att klämma en korv och en kaffe. Köpte en påse bilar för 33 NOK och funderade på om det inte hade varit värt vikten att köpa på sig mer smågodis på svenska sidan gränsen.

Natten hade så långt varit rätt ljummen men nu började temperaturen krypa ner från nästan tvåsiffrigt till runt 4-5 grader vilket fick längre nedförskörningar att nästan bli en skakfest. Jag tror inte vi pratade så mycket under denna sträckan men att jag försökte hålla igång skallen med att sjunga högt och hellre än bra. Månljuset höll oss sällskap och gjorde att man kunde se lite mer än bara vägen framåt i väntan på gryningen.

Efter ett antal cyklade nätter borde man väl lära sig att bara för att solen går upp blir det inte varmt med en gång, men hoppet är förmodligen det sista som överger en så jag hoppade och hoppades att solen skulle återfriska min själ där på morgonkvisten. Istället blev det dimma på väg in i Halden (498 km) där vi stannade och fotade våra cyklar vid någon stenstolpe. Stigningen ut från byn var lång och fin med ca 4 km i 4% snittlutning och jag kunde inte låta bli att trycka på lite extra till Oscars stora förtjusning.


Härligt i Halden

Nästa stora grej var spurten vid Kornsjø som enigt var den absolut hårdaste och jämnaste som hittills skådats på våra äventyr. I en lokal förvirring drog jag igång på skylten som stod med 1 km kvar och sen var det i princip fullt ös hela vägen ut på bron där vi sida vid sida vände ut och in på oss efter drygt 52 mils cykling. Vad hjälpte det, Oscar vann även denna gång men högst med en däcksbredd eller två.

Efter att nogsamt ha dokumenterat denna lilla dumhet samlade vi ihop oss för att trampa igenom de 4 milen till näst sista kontrollen i Hedekås (558 km). med någon mil kvar kom så till sist solen fram så efter ytterligare en (osnabb) fotostämpling, då allt som kunde öppet ännu var stängt, tog vi istället en mysig sittfika med både glass och bakverk i solen utanför Ica Färgelanda.


Kommer solen!


Söndagsfika

Nu levde livet och när Oscar började snacka om skyltspurt på slutmålet försökte jag vara lite taktiskt när det samtidigt började komma lite kantvind. Till ingen nytta visade det sig, för efter drygt 2 mil tjuv och rackarspel samt stundtals styrlindetuggande och en suicidal slutattack av undertecknad slutade det med att det inte var någon skylt att spurta på. Snyggade istället till oss för att stilfullt rulla av de sista kilometerna till målet och slutstämpla på kvart i elva på 26 h 45 min.


Done and dusted

Epilog

I planen för helgen ingick alternativet att cykla även delar av resan "him" till smutsiga södern, men efter en snabb avsköljning av vägdammet och koll på klockan insåg vi snabbt att det tidsmässigt skulle vara en väldigt, väldigt dålig idé. Istället blev det dubbel tågtransport avbruten av en liten lunchpaus med intag av skräp snabbmat på Gbg C. Avslutade resan med att klämma en lyxmilkshake på Max i Lund inför den sista milen som jag frihjulade hem (utan att logga så tekniskt sett har det inte hänt).


Worth waiting for

Strava x 2:


Thursday, July 6, 2017

Roadtrip med Team HC

Hur spenderar man som randonneurjunkie en herrweekend i juli på bästa sätt?

Jo, naturligtvis genom att cykla långt! Så istället för att ikväll somna i TV-soffan efter att barnen gått och lagt sig ikväll så cyklar jag norrut för att möta upp Oscar vid Helsingborg och därifrån göra gemensamt följe genom natten till Vänersborg. Väl framme i Lilla Paris blir det sightseeing och lite fredagsmys för att på lördag morgon ställa upp till start på CK Distans Väst nya 60-milare, vara tillbaka i tid för frukost på söndagen och sen försöka samla ihop smulorna för att på lämpligaste sätt ta sig tillbaka till smutsiga södern.

Packningslistan är spikad och kontrollvägd, cykeln provpackad och nedskakad, powerpack och batterier till lampor nyladdade, uppdaterad OSM-karta och relevanta rutter inlagda i GPSen. Ambitionsnivån är "cykelhygge" med mindre fokus på skyndsamt utförande och mer på upplevelser och äventyret. Det ryktas t.o.m om fikapauser...

Prylmässigt är det beprövade kort med väskor från Apidura där styrrullen & ramväskan får följa med på breveten medan sadelväskan, till största delen innehållandes civilt ombyte, extra bibs & cykeltröja, lite hygienartiklar samt ett lätt övernattnignskit, lämnas på lämplig effektförvaring. Belysning blir batteridrivet med en Lupine Neo4 där fram och Cateye TL-LD610 bak kompletterat med en B&M IXXI som reserv. På kroppen den vanliga kostymen från Rapha med Pro Team Thermal bibs, underställströja i merino mesh, Brevet Jersey, arm & knävärmare i merinoull, strumpor med reflexränder och Sidi Dragon MTB-pjuck.


Styrväska, 1097 gram


Sadelväska, 2005 gram


Ramväska, 600-900 gam


Let's go scandorando!

Thursday, June 22, 2017

Malmö 600K Brevet

Prolog
Årets kortaste lördagsnatt, långa ben på banan, hygglig väderleksprognos. Medan några andra harvade runt en sjö ställde vi till med en egen cykelfest i form av dubbla distansen och 0% depåer. Banan för helgen var Blekingerundan vilken Oscar och jag cyklade med blandad framgång 2015 och därmed nu hade en oplockad gås med. Äckligt disciplinerat var ledordet på något som av vissa brukar liknas vid spartansk fakircykling för att (om möjligt) försöka nå under 21 timmar på 605 km.

En liten varning kanske kan vara på sin plats. Det är rätt mycket text och inte så många bilder. Det har sin naturliga anledning.


Dagens outfit

Till starten på macken i Shell Holma var det 7 kända ansikten som dök upp och fyllde i sina brevetkort. Medan vi stod å småsnackade lite inne på macken passade mitt bakdäck på att helt tömma sig på luft vilket upptäcktes 2 minuter innan start och gav upphov till viss muntration hos övriga samt irritation hos undertecknad. Medan Oscar instragrammade händelsen cyklade de övriga 5 iväg och 7 minuter över åtta var även mitt mekaniska problem åtgärdat och äventyret kunde börja. Schemat vi hade lagt upp hade 12 minuter till godo på missöden och hälften av detta hade redan gått åt.


Glada miner

Första benet var norrut från Malmö mot Söderåsens fot och den nordvästliga vind som tidigare i veckan härskat över slätterna stod på sig vilket betydde att jakten på förlorad tid fick börja i karaktärsdanande "sida mot". Ungefär halvvägs till första kontrollen i Kågeröd var vi återigen först på banan och lagom till att vi sladdade in framför den mysiga blomsterbinderi- och inredningsbutiken var vi back on track mot schemat. Där var dessutom den underbart rara personalen på den om möjligt än mer på alerten än vanligt och en minut senare var vi åter rullande i sadeln.


The nobel art of "bomba bock"

Bokskogen på Söderåsen var som vanligt underbar både på vägen upp och ner även om vägarna på norrsidan fortfarande var fuktiga från nattens regn så man fick ta det lite andante i nedförskörseln. På väg mot Örkelljunga kom nästa punktering, men denna gången var det mina benen som tydligen helst ville att vi skulle cykla hem redan efter 9 mil. Borde nog ha anat oråd men med lite mer vätska och ett par munsbitar mandelmassa var de efter en stund om inte i prima skick så åtminstone brukbara för att kunna ta förningar samtidigt som vi kom ut på gamla E4:an norr om Örkelljunga och hade 25 extremt lättnavigerade kilometer till Markaryd.


Obligatorisk rumpbild nedför Söderåsen

Till protokollet ska föras att det på denna sträcka finns en hel del möjlighet till småtramsiga spurter då vägkanten är välförsedd med skyltar som slutar på -ryd eller -hult men givet vår större plan var det inte så svårt att enas om att det fanns bättre dagar för denna typ av upptåg. Istället bombades det i bocken i högt och jämnt tempo och när vi sladdade till vi kiosken vid Markaryds tågstation en tjugo över tolv, 7 minuter innan schemat.

Snabb stämpling av korten och 4 minuter senare satt vi i sadeln igen, denna gång med nyfyllda vattenflaskor och rullfika i form av varsin Magnum mandel (eller för undertecknad två). Hade man varit riktigt listig hade man nog köpt med sig en halvlitersflaska av något drickbart och lagom sött och med tanke på att temperaturen stadigt låg runt 20-21 grader. Nu blev det istället ett långt ben på drygt 10 mil upp till Alvesta där kyrkor, skyltar, småvägar och avverkades i en rask takt och när huvudet är dumt får benen lida. På tidigare lopp har vi stämplat på olika ställen i Alvesta, denna gång valde vi den lilla pizzerian JPM (namngiven efter ägaren Jean-Pierre) där vi även fyllde på vatten, handlade två burkläsk var och jag passade på att byta strumpor ett nytt och fräscht par Rapha Pro Team.


Plötsligt i Pjätteryd

Efter något mer än 1/3 av banan avverkad i sidamot såg vi nu fram emot att få lite assistans med vind i ryggen när nästa kontroll var i rakt sydostlig riktning, 13 mil bort, men den konfekten blåstes snart bort då det vackra vädret verkade ha skapat lokal termik vid Åsunden så det blev än mer kantvind och ibland även motvind. En annan mindre önskad händelse var ännu en punka, denna gång var det en liten stenflisa som hade penetrerat slangen på mitt framhjul och orsakat en långsam läcka vilken först ökade komforten något men nu gjorde att man här och var fick lite för bra känsla av vägens beskaffenhet. Medan jag bytte slang passade Oscar kamratligt på att laga mina två trasiga diton. Lyckligtvis vägde ändå vädret och omgivningarna upp för den ovälkomna pausen och resten av biten förbi Åsunden var bitvis ren propagandacykling och vips så var vi i Tingsryd där det oortodoxt nog blev ett stopp trots att det inte var inlagt som kontroll. Två nya Magnum-glassar (var), nytt vatten i flaskorna och 3 minuter senare på väg igen.


Gissa kyrkan

Efter drygt en mil på länsväg 120 i jämnt och högt tempo följde en till på små kuperade och krokiga vägar i något lägre tempo innan det var dags att bomba bock de tre milen på länsväg 122. Jag gillade inte den biten förra gången och redan efter någon kilometer började mina inre demoner föra en relativt välartikulerade konversation om livet i allmänhet och denna cykeltur i synnerhet vilket kryddat med rejäla känningar av vätskebrist blev varje tramptag till en plåga. Hade vi inte varit två som höll ihop hade jag nog satt mig i diket och funderat en lång stund på vad man (som privilegierad vit man) sysslar med på sin fritid och kallar det för en hobby.

Efter en timmas kvalfyllt cyklande angjordes ändå Karlskrona och bara lite drygt 24 mil "him". Klockan var nu 20.07 och med 20 minuters matpaus skulle vi ändå vara 8 minuter före i schemat. Enda problemet var att jag var kokt. Korven med mos och räksallad åkte jojo i matstrupen, att dricka något annat än vatten kändes högst olämpligt. Bilden där Bigmollo står med huvudet nedstoppat i en soptunna hade lätt kunnat återkonstrueras men det enda jag hittade var en avfallskontainer. Testade till slut lite blåbärssoppa och den kom åtminstone inte upp igen så kompletterat med några gummibjörnar och byte av undertröja och det så gav vi oss ut igen i västerled.


Börjar bli lite suddigt nu

40 minuter senare, strax efter att vi passerat Nättraby och därmed också var före vår framfart från 2015, kom så den tredje punkteringen, denna gång var det Oscars framhjul som släppte väder. Men inte något ont som inte har något gott med sig för med den lilla extra pausen kom krafterna tillbaka och plötsligt var livet rätt lyckat ändå när vi fortsatte mot solnedgången som två Lucky Lukes på varsin stålhäst och utan större besvär var vi i Karlshamn 23.01 och därifrån 2 minuter senare. Vinden hade inte vänt men däremot lyckan och med 17 tuffa mil kvar var vi nu i princip tvungna att (rull)snitta 30 km/h genom natten och hålla stopptiden till minimum för att nå Malmö kl 5.

Men skam den som ger sig, genom gränstrakterna mellan Blekinge och Skåne var det backe upp och backe ner. Till och från brakade det i skogen av vildsvin (vid ett tillfälle hade vi en kull på 10-talet djur springandes i lampornas sken på vägen) samtidigt som temperaturen stadigt sjönk vilket gjorde det svårmotiverat att ta igen den tid som förlorades på vägen upp. Försökte komma ihåg om det var innan eller efter Näsum som "den där jobbiga jävla backen" ligger men det visade sig att de var för många för att räkna dem alla.

Efter mycket pustande och frustande kom vi ändå till CirkleK i Kristianstad 01.19 där partyt var i full gång med en fair share av motorburen ungdom i rörelse. Den vanliga dialogen som lätt uppstår på nattöppna bensinmackar en sen lördagskväll när två randonneurer äntrar scenen infann sig även här. En stämpel, kaffe och med nyfyllda flaskor blev menyn och 7 minuter senare lämnades festen.

Tiden hade runnit ifrån oss, men inte ambitionsnivån även om det precis som för två år sen var märkligt motigt att ta sig över Linderödsåsen men inte alls lika tufft att klättra Col d'Lyby. Nu började man ändå ana ljuset i tunnel(e)n även om det först kom från nordöst med en välkommen gryning så fick vi snart se en magiskt morgon med en del dimma som låg över åkrarna i Flyingebygden. Hann tänka något i stil med att nackdelen med att cykla på så fort är att solen inte hinner komma tillräckligt högt för att värma ordentligt på rumpan men ungefär samtidigt som den tanken hade formulerats klart, dvs en 3-4 mil senare, var det dags för spurt på Malmöskylten som jag så klart torskade även om det kändes rätt OK med 25 meter kvar.

Vi samlade ihop oss igen och rullade sen ner Malmös rödaste gata för att slutstämpla 05.20. Handlade lite frukost och satte mig utanför på den hög med kolbricketter (som jag tidigare använt som mekbord) för att käka medan Oscar satte sig på golvet framför kaffemaskinen (inomhus) för att kontemplera saker och tings tillstånd. En 20 minuter gav vi oss iväg åt var sitt håll, trötta men ändå rätt nöjda och med vetskap om att nästa äventyr blir en helt annan historia.


Frukost!

Strava:

Epilog:
Senare på dagen, när alla gått i mål, blev det en liten "recovery ride" med C också. Men det är en helt annan historia.