För ganska precis 16 veckor sedan kraschade jag olyckligt på en morgonrunda med MTBn och bröt både underben och cykelram. Det här är berättelsen om vägen tillbaka. För läsvänlighetens skull har jag delat upp delarna i olika bloggposter kronologiskt från olyckan fram till idag.
I samband med att jag låg på akuten såg jag sommarens planer bli mosade som övermogna bananer i en fullpackad sadelväska och framförallt såg det väldigt dystert ut att kunna ta en nionde SR-medalj. Men i takt med att utvecklingen gått åt rätt håll så frågade min kära fru om jag ändå inte skulle pröva att köra den 40-milare bara för att se hur det känns.
Sagt och gjort, när "alla andra" festade till det med PBP så ställde jag och en till cyklist upp till start för en regnig och blåsig 400K brevet från Malmö. Det var blött, grisigt, jobbigt och underbart och efter att ha småsnackat fram till första kontrollen vid 50 km körde jag resterande av rundan solo. Kroppen svarade (nästan) hela tiden och när man cyklar själv har man också så mycket större möjlighet att anpassa intensitet och pauser till (bara) sina egna behov.
Stärkt av denna "omstart" stod jag igår på startlinjen för den avslutande 60-milaren på programmet. Vädret var underbart somrigt, soligt och varmt under dagen men tjurigt och blåsigt med ösregn och åska genom hela natten hem.
En härlig utmaning för både kropp och psyke där jag bl.a. campade i en busskur i Laholm i väntan på att det värsta ovädret skulle gå över. Att till sist rulla in på Shell Holma lite över halv sju på morgonen efter att ha cyklat solo de sista 35 milen var en liten personlig triumf som ska firas stort ikväll.
Två veckor efter OP plockades stygnen och jag besökte sjukgymnasten på VC för att få rörligheten inmätt samt lite nya övningar. Fick lov att börja köra cykel - 10 minuter om dagen och STATIONÄR. För att kunna köra första passet var jag tvungen att plocka ur innersulan och köra utan strumpa bara för att få ner foten i skon och resultatet blev härliga 43 W med 56/44 i balans mellan vänster och höger ben.
Fortsatte så i drygt en vecka tills balansen var på 50/50 och började då sakta sakta öka belastningen. Efter två veckor var det återbesök hos sjukgymnasten och resultaten var lovande. Fick lov att öka till 15 minuter efter två veckor och sedan 20 två veckor efter det men fortsatt på runt 100 W.
Midsommarhelgen och efterföljande "semestervecka" spenderades med att ta lugna promenader på kryckor. Från 500 meter till en kilometer till 2 till 3 till 4 och 5. 7 veckor efter kraschen tjuvstartade jag med att gränsla cykeln för en första landsvägstur utomhus (16 km på 46 minunter), det var härligt och läskigt på samma gång. Dagen efter var det återbesök på ortopeden (i Lund) och läkaren nickade gillande åt röntgenplåtarna så för första gången prövade jag att gå lite lätt utan kryckor.
Med det positiva beskedet började och i samband med att busskortet tog slut ett par dagar senare tog jag upp cykelpendlingen igen. Långsamt, långsamt och väääldigt försiktigt första gångerna. Men med positivt gensvar från kroppen stegrades intensiteten och 10 veckor efter OP testade jag att köra lite halvdistans med fart, 3 veckor senare ett ramptest som visade att jag var konditionsmässigt tillbaka på ungefär 90% av var jag var veckan innan olyckan.
Mystur med OFortsättning följer här.
Ett spontant försök att klara ett av årets mål - cykla 40 km rundbana på 60 minuter. För att göra det lite enklare körde jag 2 mil åt ena håller och vände sen men missade målet med typ 20 sek. Å andra sidan, med 295 W i snitteffekt och 160 BPM i snittpuls så finns det mer att hämta innan tröskeln...
Strava:
Av alla Milslukarens brevetbanor som erbjudits de senaste 7 åren var det faktiskt framtill i fredags en som jag, i sin helhet, ännu inte hade cyklat själv nämligen 40-milaren med nattstart - eller Malmö 400K Nattsvart som vi kallar den. Typiskt då att jag i all hast och iver glömde min mobil hemma så detta tillfälle inte kunde dokumenteras bättre än en klassiskt "klappat och klar"-bild på det slutstämplade kortet.
Varför cyklar man då en brevet om 400 km med start kl 20 fredag kväll? Det är en fråga utan något entydigt svar, distansen är för de flesta tillräcklig för att det ändå ska bli en viss del nattcykling men med skillnaden att man förhoppningsvis får gå i mål innan det börjat mörkna (igen) och sen är det ju lite mer av ett äventyr att rulla ut i natten och få njuta av i princip tomma vägar endast upplysta av ens egen lilla strålkastare. För egen del var det dessutom ett test i att se hur lite stopptid man kan klara sig på och med i princip noll service längs vägen så behövde man inte direkt anstränga sig för att låta bli att stå still, det fanns helt enkelt inget att hämta förutom på de två första stämplingarna i Strömsnäsbruk och Karlshamn.
Planen var som vanligt rudimentärt fokuserad på att cykla (lagom) fort och stanna tillräckligt lite. Med 408 km bana så krävdes det ett rullsnitt på 32 km/h och en kvart stopptid för att nå under 13 timmar vilket i förväg kändes som en rimlig ansats och sämre blev det inte när väderleksprognosen lockade med en ljummen natt utan alltför besvärliga vindar och den stora frågan var nästan hur lite kläder man behövde ha med sig...
Vid starten hade 9 glada randonneurer samlats och efter alla fått sina kort och snackat ihop sig rullade vi prick 20.00 ut från Shell Holma. Redan på Nobelvägen norrut började tempot ökas och när vi passerade Lomma efter 15 km hade vi redan kört in stopptiden från rödljusfestivalen för att nå ett totalsnitt på 30 km/h och mer skulle det bli. Kvällen var varm med en svag och mojnande nordvästlig vind som fläktade lagom för att vi skulle kunna hålla ett bra tempo längs gamla E4:an/Riksettan och vips stod vi några minuter över midnatt utanför Shell/7-Eleven vid Luhrpasset för att stämpla, fylla på vatten och slänga på en extra undertröja.
Nästa ben var nästan lika lättnavigerat ner till Karlshamn och även om viss trötthet började märkas i vargtimman var det pigg och fin cykling hela vägen fram där jag mest åkte runt och funderade på när man skulle plocka på de långfingrade handskarna. Istället åkte armvärmarna av vid halv tre och dragkedjan ner i de små mysiga backarna mellan Vilshult och Svängsta och en dryg timma senare stämplade vi på ett folktomt McD, svepte varsin kopp kaffe och styrde kosan västerut.
Efter drygt 2/3 av sträckan avklarad i svaga vindar slog nu väderleken om och ut ur Mörrum var det en barsk västnordvästlig bris som berättade för oss att det inte bara var Linderödsåsens utan även en seg sidamot som skulle övervinnas på väg hem till Malmö. Någonstans här började vi nog förstå att ambitionen om att gå under 13 timmar var rätt svår att nå, men skam den som ger sig så vi gnetade på ända in i kaklet och sladdade in på Shell Holma en tio över nio vilket gav en totaltid på 13 timmar och 10 minuter (vilket ger ett totalsnitt 31 km/h över 408 km).
Firade framgången med kaffe och traditionella tillbehör för att sen rulla hem, titta på simskolans uppvisning, fixa lunch och ta tåget till Köpenhamn och en härlig familjedag på Tivoli med Hellströms vilken avslutades med middagsmys innan vi tog sena tåget hem från Örestad och var hemma en kvart i tolv. Men det är en helt annan historia =)
I ett år hade Oscar och jag väntat, väntat på att få revansch på den där nesliga punkafesten som hindra oss att nå sub-21 på fjolårets 60-milare. Den här gången var dock engagemanget djupare, planen effektiviserad och fram för allt - formen mer vässad.
Dessutom kom vi till start med ett, nej två, trumfkort - RAD Martin och Örebrocyklisternas stolthet Fredrik. Med denna kvartett visade sig inte bara 21 timmar utan även en rekordattack på halva maxtiden vara möjlig.
Planen var lika enkel som Timo Lathinens taktik under guldåren i Mif - äckligt disciplinerat, för även om tempot behövde vara högt så var också stoppen tvungna att vara korta(re). Och så blev det, 63 minuter planerad stopptid hamnade på 61 inklusive en snabb punkalagning som inte var med på schemat och de tänkta 31 km/h i rullsnitt bumpades med stabila förningar till lite mer än 32 så slutstämpling innan soluppgång och en totalttid en blev smått ofattbara 19.42, mindre än en timma över minimitiden för en BRM 600 km brevet.
Summa summarum var jag hemma 23 timmar efter avfärd kl 7 lördagsmorgon med 603 km plus 2 ggr 19 km transport och lite för- och eftersnack inkluderat i budgeten. En snabb dusch, 2 timmar i sängen och sen en ny härlig dag med familjen.
Strava:
För de läsare som är någorlunda bevandrade inom träningslära för cyklister är begreppet "gubbtempo" förmodligen högst bekant. För er andra kommer här en kort och förenklad beskrivning; det är när man inte cyklar långa distanspass för att bygga aerobisk uthållighet men heller inte kör strukturerade intervaller på tröskel eller över utan någonstans där i mellan. För mesigt för att ge "någon riktig effekt" men för hårt för att kunna köra med den volym som krävs för att utvecklas. Typ.
Men kul är det, för vem gillar inte att cykla "så fort man kan fast längre än en timma"? Så det gjorde jag igår på eftermiddagen, putsade skorna och klädde på mig de finaste byxorna för att njuta av pralinen man väntat på hela vintern - att få ha det riktigt skoj på cykeln när försommaren står för dörren med vitsippor och lövsprickande bokar och knoppande raps och svalor som flyger och andra cyklister.
Resultatet blev alldeles lysande; lite drygt 100 minuter smash and dash tills benen var lika möra som revbensspjällen som då stått i ugnen och gottat sig sen lunch för att sen komma hem och slänga ihop en risotto. Livet på en pinne liksom!
Strava:
Äntligen dags att sträcka på benen lite mer ordentligt och eftersom jag redan cyklat två 20-milaish turer i år så föll det sig kanske naturligt min brevetpremiär för året blev en 30-milare. Till start var det inte riktigt lika många som på 20-milaren lördagen innan påsk, trots att väderleksprognosen åtminstone lovade betydligt mer sol men de som dök upp var ett glatt och starkt gäng - a.k.a. "the usual suspects". Efter utdelning av kort, lite snack runt kaffebordet och en snabb genomgång av banan så for vi iväg prick 08.00.
Efter en inledande gemensam rödljusprocession genom Malmö blev det "allure libre" så snart vi svängt höger ut på Gamla Lundavägen och en liten tätkvintett med mig, Marica, Fredrik, Linus och Martin formade sig rätt omgående. Banan börjar lite trixigt med mycket på/av från cykelbana, väg + annat och tyvärr bar det sig inte bättre att vid passagen i Hjärup där vi tog det lugnt och försiktigt drog ändå Marica omkull med i rullgruset. En liten kortare inspektion av läget gav dock att inget verkade brutet om än lite ömt, så vi fortsatte till och genom Lund med än större varsamhet.
(Parantes) Det är vid långcykling tydligt vilken skillnad det kan vara i hur kommuner planerar cykelinfra men kanske fram för allt variationen i hur olika entrepenörer utför drift och underhåll av den samma. Så här på vårkanten är det tyvärr allt för vanligt med både grus, stenar, pinnar, glaskross, skräp + ANNAT på både väntade och oväntade platser. Därmed blir det oftast en befrielse att komma ut på en "riktig" väg där ingen GC-bana finns att tillgå så man slipper bli behandlad som andra klassens fordonstrafikant. Men allt sånt är ju redan väl känt, så det är bara att bita ihop, svälja förtreten och gå vidare. Men nu var det ändå sagt
Vägarna mot Höör var som vanligt trevligt inramade av små skogsdungar som väntade på att få slå ut samt en frisk doft av vårbruk från åkrarna. Eftersom vi hade en stadig vind från sydost kom det större och mindre stråk av den senare delen där vi rullade på mestadels i två par och hade det lite lördagsmys. I Höör stämplade vi på Preem och den som önskade fick till en ståfika på antingen medhavd eller nyinköpt matsäck. Dock inga konserverade ananasringar.
På benet mot Ljungbyhed blev det finfin medvind och tempot höjdes en smula. Linus, som först hade tänkt släppa gruppen utanför Lund men ändå hängt med, tackade för sällskapet och rullade vidare i egen takt. Solen värmde på kinden och humöret var på topp, och mindre än en timma senare hängde vi upp cyklarna utanför konditoriet för att plocka upp ännu en stämpel samt något att äta (för vissa). Jag hade planerat att inte äta mer än nödvändigt under rundan, körde bara vatten + lit elektrolyt i flaskorna och väntade med fikat, åtminstone till Hallandsås.
När vi nu vände cyklarna och för att ta oss över Söderåsen fick vi lite extra motstånd i form av en föraning av den motvind vi senare skulle få stifta en mer ingående bekantskap med. Uppför Lotta var det fri fart för alla och återsamling vid Klåveröd, jag önskade väl något mer av benen men ambitionen var det inget fel på - full gas.
I Kågeröd överraskade vi ännu en gång den supertrevliga personalen på Madame Plantier i deras förmiddagsfika, men lika snabbt som vanligt stämplades korten och snart bar det uppför igen. Nackdelen med att cykla så dessa breveter så tidigt på våren naturen inte visar hela den prakt som man får senare när bokskogen slagit ut och uppför backen till Stenestad blev det påtagligt brungrått där vi annars brukar få njuta av ljusgrönt, men den som väntar på något gott...
Rullade vidare mot Eket och Hjärnarp utan större dramatik, kurvigt och kuperat och men inte särskilt många vårystra motorcyklister på vägen. Gasade på igen uppför Hallandsås och kammade hem en kanelbulle med kaffe som pris. På plats vid bordet blev vi sedan igenkända som randonneurcyklister av ett glatt par från Stockholm som själva cyklat flertalet breveter både när och fjärran. Kanske var det sällskapet, kanske var det insikten om att de elva milen hem nu skulle vara rejält hårda med hård motvind, men det var inte så att vi kastade oss ut på vägen igen.
Men nedför kommer man ju alltid så först efter en mil när vi kommit ut på slätten vid Margaretetorp var det som förningarna blev riktigt tuffa med ständigt vindbrus i öronen. Försökte cykla så snyggt som möjligt med oavsett om det var kantvind eller rak motvind även om förutsättningarna försvårade kommunikationen så ibland blev det små luckor. En positiv sak var dock att cykelbanan längs väg 107 var välsopad och ren, om än lika skarpt krokig runt hus och gårdar som vanligt.
Sladdade in framför Circle K i Ättekulla för en stämpel och stärkande fika samt en ingående diskussion om dialektala uttryck samt det danska språkets inverkan på det skånska ordförrådet. Det blir ju gärna så att när det inte går att prata på cykeln tar man igen det vid sidan av så det som oftast brukar vara en "splash and dash" blev idag en 20 minuters sittfika innan vi återigen skulle få tampas med motvinden. Som tur är så blir vägen lite mer skyddad efter Landskrona och med kvällen i antågande började även vinden så sakta mojna något. Man skulle nästan säga att sista biten från Lödde bjöd på förutsättningar för trevlig cykling, men bara nästan.
Svängde till sist in på Arlövsvägen och medan Fredrik började leta en lämplig växel försökte jag överraska med en attack på SKYLTEN. Men med stumma ben var hade jag inte kapacitet att börja på rätt växel så när den spann ut kunde Fredrik gå ut och om för att knycka Malmö-skylten med ett halvt hjul tillgodo. Återsamlade och rullade stilfullt returen nedför Nobelvägen för att slutstämpla på 11.28.
Hoppade både korv, glass och kaffe för en snabb cykling hem igen för att hinna hem innan mörkret. Får vänta med postbrevetfikat till nästa gång...
Strava:
På grund av anledning hamnade jag på resande fot ungefär två veckor i soliga (?) Bay Area och även om löparskorna åkte med i väskan så är det cykla man helst vill använda fritiden till. Så jag hyrde en Trek Emonda ALR med 105-komponenter och efter att butiken monterat mina medhavda pedaler och jag vänt och slammat stammen samt petat på ett "out front"-fäste för cykeldatorn var det bara att styra kosan mot närmsta stigning och börja tugga.
Det är väl lika bra att erkänna direkt, trots om jag gillar när det går uppför och det fanns många fina stigningar var det också några av backarna som var mördande branta för min benstyrka. Trots 34/28 som lättaste utväxling kändes det som att det jag nästan blev stillastående i ramper upp till 20% på de mindre vägarna. Men det var bara att skjuta sig längre fram på sadeln, ta en rejäl tugga i styrlindan och slita sig upp. Annars var det mest fina fisken även man får räkna med en (betydligt) lägre snittfart för rundorna när man samlar över 12000 höjdmeter på 676 km (att jämföras med förra årets försök på Rapha 500 där jag fick ihop till knappt en tredjedel så många höjdmeter på 622 km).
Men vackert var det att susa runt bland majestätiska redwoodträd (eller amerikansk sekvoja som arten heter på svenska), roligt var det att glida genom Santa Cruz, exotiskt var det att faktiskt ha cyklat samma vägar som proffsklungan i Tour of California (även om de cyklade Mount Hamilton från andra hållet, ned kom vi samma rutt i alla fall).
Motoristerna var, kanske en smula förvånande detta bilälskande land, väldigt tålmodiga och oavsett om man cyklade i 5-6 km/h uppför eller 50-60 km/h utför så väntade de tills både sikt och läge infann sig innan de körde om. Cykelinfran i städerna var väl inte mycket att hurra för men "shared lanes" och "bike lanes" visade sig faktiskt fungera riktigt bra och med ett enda undantag var alla väldigt observanta på att det fanns en oskyddad trafikant i vägbanan. Det läskiga var snarare att se vad alla bilister tyckte sig kunna göra bakom ratten förutom att köra - som att peta på manicker eller äta hämtmat...
En annan sak jag lärde mig är att det utanför (små)städerna är väldigt svårt att hitta öppna mackar eller caféer för ett snabbt pitstop. Så det blev att packa klokt i ryggfickorna och hushålla på krafterna. Rätt likt randonneuring alltså, konstigt.
En lite rolig sak hände också, under mina tidigare resor till USA har jag haft förmånen att uppleva en snöstorm. Man trodde att SF i mars skulle kunna vara en säkerhet att slippa och tekniskt sett så är väl inte hagel snö, men det är likt Budwiser "f-ing close to water"... Men hem kom jag till slut i alla fall.
Strava (för de längre rundorna):
Lördag 10/3 - 142 km
Söndag 11/3 - 192 km
Lördag 17/3 - 146 km
Söndag 18/3 - 108 km
Första helgen i september och Malmös 30-milare var inristat i kalendern. Någonstans kändes det som att det fanns en oplockad gås längs denna banan. På de senaste två försöken hade jag och Oscar spänt bågen bra men missat målet då ambition och kondition inte alltid är i samma riktning. Men nu var det inte gryende vårform utan sensommarben härdade av en hel säsongs långcyklande så kanske, kanske att det skulle gå att cykla fort-fort i kort-kort trots 6 stämplingar mellan start och mål? När helgen närmade sig kändes det allt mer troligt att det skulle bli en bra runda med ytterligare tre potentiella snabbcyklarcyklister och finvädret checkade in precis lagom för att få alla på riktigt bra humör och det var nästan lite pirr i magen kvällen innan start.
Cyklade som vanligt till starten, delade ut kort och småsnackade lite innan start med de andra 7 innan start. Oscar gick för säkerhets skull ut tio minuter innan 8 och kollade att mitt bakdäck inte släppt väder, vilket det inte hade så prick 08.00 rullade vi iväg norrut längs Nobelvägen som överraskande oss alla med att nästan ha en grön våg hela vägen från Mobilia till Värnhem. Var det månne ett turtecken?
Så snart vi lämnat stadens sus bakom oss, dvs straxt utanför Lund, började det köras på rätt ordentligt trots en förnimbar motvind. Någonstans där på vägen fjantade vi till det med två skyltspurter på "-hult" (vilka hade en rätt given utgång) innan vi sladdade in bland raggarbilarna på Preem i Höör kl 09.59 och 65 km avverkade.
Efter stämpling och snabb justering av vätskenivåer fortsatte färden i samma fina tempo mot Ljungbyhed. Vår kvintett lirade fortsatt fint och en dryg timma senare var vi i Ljungbyhed för ännu ett snabbstopp innan dagens första backe stod på menyn. Benen kändes fint fräscha, men då det inte fanns någon större anledning att "attackera" var det kontrollerad och fin körning upp. Så pass kontrollerat att det faktiskt var 3 gången på de 3 senaste försöken av Hallandsåsrundan som jag fick (inom 2 sek) samma tid på B-Climb. Kusligt...
På andra sidan Söderåsen var det ett glatt återseende med den utomordentligt trevliga personalen på Madam Plantier och två minuter efter ankomst Kågeröd var vi på väg igen. Både uppför- och nedförskörningen var stilfullt samlad och efter Klippan kunde vi öka tempot lite till med stabila förningar i täten. På det hela taget var det rätt misärfritt i detta milmatarläge och plötsligt var vi i Eket, 153 km, en fem minuter i ett för en snabb fotostämpling.
Fortsättningen genom skogen till Hjärnarp följde i samma mönster med långa förningar i samlad grupp och det var först uppför Hallandsås det gick isär lite där Martin och Oscar drog på medan jag stannade med Fredrik och Ebbe i ett något lugnare tempo. Prick klockan 14 nådde vi Rasta Hallandsås och med drygt 11 mil kvar började det lukta sub 10 på riktigt. Det vi inte visste var att det skulle bli ännu bättre.
Nu började nämligen hårdkörningen! Oscar tog en bamseförning i sidamed till Ängeholm, jag försökte följa upp med något liknande till Strövelstorp och sen höll vi på så hela vägen till Helsingborg och höll det precis på gränsen så man verkligen fick hålla koll på hjulet framför för att inte åka av när det vinden kom lite nätt sida med. På Circle K i Ättekulla stämplade vi och fyllde på reserverna med lite glass och cola för att sedan diska av de sista 63 kilometerna med över 36 km/h i snitt.
Efter ännu en överraskande grön tur nedför Nobelvägen slutstämplade vi till sist på 9 timmar 21 minuter vilket var en putsning med lite mer än en timma från min tidigare bästa tid på denna bana. Glada och nöjda tog vi en snabb fika på bänken utanför Shell Holma innan det var dags att rulla hemåt för en välförtjänt och (lika) vällagad middag.
Strava:
Samtidigt som krokusen knoppar i rabatten hemmavid blev det igår en repris på förra årets senvinterfavorit med en solig men kall distansrunda i Östergötland. Startade vid halv åtta efter två koppar kaffe och en smörgås eller två och mötte upp lillebror Erik vid Landerydskorset prick nio för en runda över Grebo, Björsäter, Åtvidaberg, Bestorp, Bjärka Säby och tillbaka. Vinden var frisk men humöret på topp, åtminstone så länge det inte blåste rakt på näbben.
De korta, men branta, backarna efter Mormorsgruvan mörade upp benen ordentligt och med friskt dubbdäcksrassel och lite vind på det så blev resultet en härligt trött känslan i hela kroppen som sen fick lite värme på ändalykten av solen när vi styrde kosan norrut. Skarvade på med en extramil eller två efter att ha vinkat hejdå och drygt sex och en halv timma senare hade jag skrapat ihop 17 mil. Funderade en kort stund om man skulle siktat på 200 km blankt men sen kom vinden och talade mig till rätta, men ändå rätt bra trampat i februari på (i princip) bara vätska och ingen mat.
Strava:
Det började med en skakning på nedre däck och rätt som det var så hade jag sålt in idén på att jag skulle cykla de drygt 20 milen till Karlskrona medan den vettigare delen av familjen åkte bil. Och när man väl gjort det är det inte mycket att backa från...
Hade funderat på lite olika scenarion där alla utgick från basmodellen med noll stopp för att måltider, sen var det bara att planera utifrån önskad ankomsttid (och därmed baklängesräkna lämplig starttid) men lyckligtvis var min bättre hälft både vänlig och klok och ville hellre att jag cyklade i dagsljus än steg upp kl 4 för att vara framme till lunch. Vilket också visade sig på dagen D vara tur, för av någon outgrundlig anledning tog hela familjen just denna lördagsmorgon för en gångs skull en sovmorgon och jag vaknade utvilad men småförvånad typ kvart över åtta.
En timma senare hade frukosten med två skivor osötat solrosbröd med jordnötssmör resp norsk brunost konsumerats tillsammans med två koppar gott kaffe, jag var påbyltad och vattenflaskan fylld med något som förhoppningsvis inte skulle frysa i ryggfickan. En Odense lyxmarsipan fick också följa med som stöd när jag trampade iväg i några minusgrader och HH luftfuktighet.
Just luftfuktigheten skulle bli en utmaning då fartvinden snart kylde av mina kläder så att frosten började bygga på. De första 5-6 milen via Dalby, Harlösa, Önneköp och fram till Huaröd var det ändå relativt drägligt då solen kom och gick men i nedförslöpan mot Östra Sönnarslöv kom så tjockan och svepte in hela landskapet i en våtkall vit filt. Sikten var ruskigt dålig och jag slog direkt på fram- & bakljus samt satte på mig en knallgul vindväst i förhoppning om att slippa bli roadkill pga någon oförsiktig bilist som inte förstod vad man bör göra när sikten försämras.
Förutom en liten solglimt genom Åhus var sen dimman ett återkommande tema för andra halvan av rundan även om den ibland även övergick i duggregn. Prövade lite nya vägar, bl.a. gamla E22 från Sölvesborg till Mörrum men konstaterade snabbt att Tragikverket återigen lyckats med att skapa en totalt oanvändbar cykelinfrastruktur genom att sätta upp ett räcke + GC-skylt på ena sidan vägen men också låta denna "cykelbana" upphöra med någon kilometers mellanrum då man, cyklandes vänster om vägen, istället leddes ut på en busshållplats rakt ut i mötande trafik. Och bilisterna visste nog vad som var rätt och fel så gud nåde den cyklist som vågade sig ut på "bilvägen"...
Efter detta bottennapp var jag tillbaka på gamla Riksettan vilket numer är en relativt välbekant cykelväg för undertecknad och bortsett från en nyfiken nynavigering i Asarum var det i princip som att gå på autopilot och bara se milen ticka på och njuta av landskapet. Strax efter mörkrets inbrott svängde jag så in på Mjöviksvägen och var framme vid min destination efter 211 km och lite mer än 7 1/2 timmar i sadeln
Strava:
Mer än en vecka sen senast det blev något mer än "cykla till affären"-cykling och för att fira det så hade vädret bullat upp med strålande solsken och (snudd på) medelhavsvärme. Efter en snabb & stabil frukost bestående av 2 nutellamackor och 2 koppar kaffe rullade jag ut Cannondalen och sprätte iväg för att möta upp Patch i Dalby. Efter lite snicksnackande kom vi snart till Torna-Hällestad och första gruset.
Själv lyckades jag bomba på så pass att sidan på bakdäcket skars upp av en vass sten och det blev till att byta slang samt laga däck mitt i en svärm av myggor och hästflugor. Nog för att Vittoria Pavé är ett följsamt och väldans trevligt däck att cykla på (har i år kört på 2 st 25 mm bakdäck utan punkteringar i ca 500 mil på både grus och asfalt) men de har sina egenheter som att de kanske inte är väldens mest tåliga för just skär på sidan. Ett par GP4000S II i 25 mm är nu beställda.
Rullade sen snabbt vidare till Önneköp för en sockertoppning och därefter propagandacykling till Kivik för att doppa tårna i havet.
Tillbakavägen bjöd på ännu mer värme, blottade bringor, tomma vattenflaskor och även en del (för mig) nya vägar på Österlen. Efter en glass- & förfriskningspaus vid kiosken i Sövde och blev det mer grus över Romelåsen - riktigt, riktigt najs (även om jag med ett trasigt bakdäck inte vågade stå på ordentligt). Avslutade de sista milen i någon slags försök till tempoställning för att riktigt mosa till benen och skallen innan det var dags att jaga barn på gräsmattan hemmavid.
Nästa lördag är det dags att göra om samma tur men med start & mål i Malmö.
Strava:
Soligt och varmt men rätt blåsigt på gårdagens 30-milare från Malmö. 15-talet hugade spekulanter ställde upp för att cykla i ett försommarfagert Skåne och som vid de två tidigare brevetstarterna i år så var startfältet kryddat med besökare från vårt gemytliga grannland i väster - kul!
På väg ut ur Malmö och mot Lund var det ett rätt beskedligt tempo på den relativt stora gruppen men så fort vi rundat Brunnshög så släppte vi på lite mer. Motvinden höll dock farten nere och de sega motluten upp mot Höör delade som vanligt av fältet i mindre delar och väl framme vid första kontrollen var vi tre i täten som stämplade snabbt och improviserat på Preem (eftersom det vanliga stämpelstället Frendo hade stängt för ombyggnad).
Mot Ljungbyhed hade vi nu vinden i ryggen och det gick var väl också enda sträckan där det gick undan på riktigt -med ca 38 i snitt fram till nästa kontroll och det utan att vi för den skulle körde slut på oss. Det fanns för mycket mys att titta på samtidigt: nyutslagen bokskog, vitsippehav, glador, ystra lammungar - you name it. Lyckades t.o.m. plocka fram mobilen och knäppa en bild i farten:
Ännu en snabb stämpling i Ljungbyhed och sen två vändor över Söderåsen via Kågeröd innan det var dags för en av de mysigaste och mulligaste sträckorna av dem alla på rundan - den mellan Klippan och upp mot Eket. Lite mysigt kuperat på smal väg och sagolik barrskog - love it! Vilken tur att 400K-banan också lagts om för att köra samma sträcka :-)
Snälla sidan av Hallandsåsen forcerades med (öd)mjukhet, vinden som nu kom från sidan bådade om att de sista 10 milen skulle odla pannben och inte blev det bättre av att mina fötter hade börjat svullna upp och jag kunde förnimma en kraftig ömhet i båda stortårna. Att trampa gjorde ont, att stå och trampa var outhärdligt men att ge upp var inget alternativ eftersom det var ungefär lika långt till Malmö som hem. Räddningen blev en glasspaus i Helsingborg och sen köra utan strumpor samt att få en luftningspaus utanför Lödde.
I Bjärred kom till slut tempobenen igång igen och de sista 2 milen gick om än inte med njutning så åtminstone med ett leende på läpparna även om jag gravt bommade skyltspurten in i Malmö. Slutstämpling några minuter innan kl 7 och en korv på det (dagens första mål efter frukost) satt som en smäck.
Lite utrustningssnack: Båda 20-milarna i år och förra året kördes på CAAD10:an och även om det gått snabbt och bra så har dess sadel (SLR Kit Carbonio) och sadelstolpe (3T Doric) kanske inte varit ett under av komfort. Egentligen hade jag tänkt att köra denna 30-milare på den vanliga brevetcykeln, hade t.o.m. byggt en specialkassett - 12-28 men i stundens ingivelse på fredagskvällen (dvs efter en öl eller två) så verkade det som en bra idé att köra på en lättare setup. Så sadel & stolpe byttes ut mot känt material från pendlar/vintercykeln, en sadel som även gått ett varv runt Skånes gränser även om jag nog helst hade kunnat montera på den där SLR:en med titanrails som skickades från Wiggle för två veckor sen. Undrar var den blivit av förresten...
Morgon efter dagen före började med persedelvård och granskning av solbrännelinjer innan det var dags att gratulatera lillebror Erik som kom 6:a i sin tävlingsdebut på elitnivå och lillebror Anders som dagen till ära fyller år.
Halvdag igår och för att festa till det lite inför lösgodisätarhelgen No 1 och se till att stöka av Stravas Specialize Spring Classics Challenge var planen att avsluta veckan med en långrunda på Caad:en. Började med att rita ut en mysig 15-milare som sen kortades ner till 11 mil när jag kikade på väderprognosen 12 m/s syd/sydväst och ökande...
Första 5 milen gick som en dans även om det var lite lurigt i sidvinden när det brallade på den där halvmilen nysladdad grusväg. Snabbstopp i Höör för påfyllning av fickorna innan det bar iväg in i motvindshelvetet. Krigade runt genom ett öppet slättlandskap i en riktig skrattfest och tänkte på att det kanske ändå inte hade varit så tokigt att korsfästas istället. Höjdpunkten var att få stå och trampa nerförs backen vid Holmbytorp där man annars normalt sett snabbt rullar upp i 50 km/h.
Men allt har en ände och till slut, när benen var mosade som övermogna bananer, lyckades jag ändå harva mig hem. Nu blir det rast & vila i dagarna 3 innan det är dags att köra igång igen lite lätt och få pigga, fräscha ben till 30-milaren nästa helg. Can't wait!
Strava:
Bonk avklarad! Den kom smygande i lilla backen upp mot Hyby och klubbade till rejält så det fick bli en liten sockerpaus i Bara för att köra av den sista milen hem. Annars ovanligt soligt, varmt och torrt för att vara januari.
Rundan blev den vanliga helgsnurren via Bjällerup-Dalby-Genarp-Häckebergavarvet-etc-etc-and-so-on men det var första långturen på den "nya" Surlyn. Riktigt treblig bekantskap som jag tror kan bli alldeles utmärkt för (riktigt) långa lopp där det behövs små väskor fram & bak.
Strava:
