Wet, wet, wet!

... är inte bara gruppen som sjöng in en version av "Love is All Around" utan var också temat för gårdagens brevetcykling. Det började som en skakning nedre däck med en otroligt peppig väderprognos där det efter en strålande försommarvecka utlovades 10 grader och 27 mm regn i Malmö redan första timman efter start på lördagsmorgonen. Du kan aldrig ana vad som hände sen.

Men vad hjälper det mot inbitna randonneurer? Rule #9 gäller fortfarande och kvart i åtta stod därför 10 (av 11 anmälda) inne på Shell Holma i Malmö och fick sina stämpelkort (ny modell för året) samtidigt som det utanför var precis så fuktigt som förväntat. Jag hade plockat på regnvästen efter 2 km på vägen in till start och anande att den skulle få sitta kvar åtminstone 200 km till.

Punktligt 08.00 rullade vi iväg och rätt snart var vi uppdelade i två grupper, en med Fredrik, Oscar, Ebbe och mig i täten och därefter en Sebastian, Mats, Bengt, Tony, Emil och Peter. Det var lite sidamed från nordväst när vi styrde via Lund mot Höör och just då kändes det "ändå inte så farligt" även om det regnade så man inte behövde sträcka sig efter vattenflaskan - det var bara att gapa. Ord vi snart fick äta upp när vi kl 10.09 skulle stämpla på första kontrollen efter 65 km och var så blöta och kalla om händerna att det knappt gick att få upp (eller ner) brevetkortet från den lilla vattentäta påsen.

Sju minuter senare var vi ändå på väg igen och nu in i en mysig motvind som tillsammans med blöta vägar gjorde det betydligt roligare att dra och gneta än att ligga på rulle. Humöret var ändå där och 34 km senare, kl 11.13, ramlade vi in på Ljungbyheds Konditori med (i princip) samma procedur, försöka få av handskar, försöka få upp kortet, försöka blöta ner så lite som möjligt, försöka få ner kortet, försöka få på handskarna, försöka motstå lockelsen att ta en stor kopp kaffe och sätta sig. Men hur hade det sett ut?

Ut igen och uppför Lotta-backen vilken var en välkommen värmande upplevelse. Den nyutslagna skogen gjorde det nästan vindstilla och för en liten stund verkade som att det började spricka upp lite bland molnen så man nästan, men bara nästan, funderade på att öppna på västen. Men säg den lycka som varar, strax efter Klåveröd kom en ny härlig skur och samtidigt började mitt bakdäck bli oroväckande komfortabelt. Med regnet som hjälp var det inga problem att identifiera var problemet satt, en liten ståltrådsbit hade gnagt satt sig och gjort hål på det annars nya, fräscha och hela däcket.

Med fingrar lika användbara som krabbklor mekades ändå däck av, främmande föremål avlägsnades och slang byttes. Med viss rutin lyckades jag till och med inte frysa fast de blöta fingrarna på CO2-patronen och 12 minuter senare rullade vi vidare, men skadan var liksom redan skedd. Att genomblöt och kall blåsa nedför Söderåsens södra sida gjorde oss ännu blötare och ännu kallare så det var en rätt miserabel trio som vid dagens tredje stämpling i Kågeröd (113 km) en kvart över tolv möttes av den underbara personalen på Madame Plantier och fick sina kort ifyllda med rundans kanske stiligaste stämpel. Ingen behövde fylla på några flaskor och det såg ut att bli ett rätt snabbt stopp till Fredrik kom in och meddelade att han också hade bakhjulspunktering.

Vi erbjöds att vänta inne i butiken (och på det dela på en kopp kaffe) medan den mekaniska malören åtgärdades och det var första gången sedan starten som jag plockade fram mobilen för att ta en bild

Suddiga minnen...

Tjugo minuter senare var vi så på väg igen genom mer och mer regn och de varje gång det såg ut att kunna bli lite bättre så kom snart en ny skur och svalkade förhoppningarna. Fotostämplingen i Eket var befriande kort och det dröjde tills kilometer 173 då jag plötsligt noterade att det för en kort stund faktiskt såg ut som att mitten av slitbanan på framdäcket bytte nyans till den något ljusare som betydde att det hade rullat på torr asfalt. Sen kom nästa skur och så fortsatte det fram till Hallandsås där vi enades om en längre kaffepaus, om inte annat för att kolla Instagram.

Bevis på att det har hänt

Den pausen varade nästan en halvtimma (vilket torde vara internt rekord i ståfika), men efter den var det pigga(re) ben och glada(re) miner som nu visste att det bara var 11 mil "him" och på det en hjälpande nordvästan. Bomba i bocken nerför backen och sen hålla ut så läng det går visade sig än en gång vara en vinnande taktik och de fem milen till Helsingborg avverkades på drygt 90 minuter. En, efter omständigheterna, snabb stämpling och på't igen för att diska av de sista 63 kilometerna på under 2 timmar och sladda in på Shell Holma en 5 minuter innan Rapport.

Sammanfattningsvis,

Strava:

Epilog:
Åsså blir man mött av sin finaste fru och kommer man hem till det här:

Close, But No Cigar

Ett spontant försök att klara ett av årets mål - cykla 40 km rundbana på 60 minuter. För att göra det lite enklare körde jag 2 mil åt ena håller och vände sen men missade målet med typ 20 sek. Å andra sidan, med 295 W i snitteffekt och 160 BPM i snittpuls så finns det mer att hämta innan tröskeln...

Strava:

Kompiskampen 2019

Äntligen november och därmed dags att krypa ut i förrådet och in i självplågeribubblan för lite härlig svettfest genom ännu en säsong av CK Hymers vinterutmaning Kompiskampen. Eftersom min enda chans att leda denna tävling är att vara först så hoppade jag rakt ur sängen och upp på trainercykeln. Drygt 45 minuter senare var första passet över och minsann om det inte ser ut att kunna blir rätt roliga siffror framöver :-)

Strava:

Göteborg 1000K Brevet

Vad passar bättre som uppvärmning för en lördag på Liseberg med familjen än att tjuvstarta helgen med en 100-milare från Göteborg? Inte mycket förstås så kl 15.00 onsdag eftermiddag hoppade jag på Øresundståget för att möta upp med Oscar och rulla tre timmar tåg till Veirons hemstad. Som traditionen bjuder satt vi och ljög ikapp om gamla cykelminnen och mumsade insmugglade bakverk från det yndiga grannlandet i väster.

Förfest på tåget

07.00 nästa morgon stod vi startklara utanför Hisingens Cykelklubbs lokal och vinkades av för att ta oss an en nykomponerad 100-milsbana som skulle ta oss från kust till kust till kust. En del av sträckan hade jag cyklat förut, andra delar var obekant terräng, det jag och Oscar visste var dock att det skulle bli en hård resa rakt igenom eftersom målet var högt (eller lågt) ställt med sub 40 h som totaltid.

Av 10 startande formerades snart en kvintett med Oscar, Hallisar, Niklas, Per och undertecknad i täten vilken snabbt rullade norrut från Göteborg med vinden i ryggen och klämde de första 58 kilometerna till Svanesundsfärjan på drygt en timma och trekvart, dvs 13 minuter till godo för avgången 08.58.

Fortfarande glada miner

Fotostämplade på färjan och bombade vidare i något lättare tempo norrut mot Dagsholm (133 km) för dagens andra kontroll som nåddes strax innan halv tolv men istället för lunch blev det en glass och påfyllning av flaskor för att vända söderöver mot Alingsås och med det sätta näsan in i motvinden. Snart efter detta tackade Per för sig och vi var fyra kvar som rullade runt.

En bit utanför potatisstaden bjöd Trafikverket på beläggningsarbete men den vänliga trafikvakten tipsade om att det fanns en liten skogsväg vid sidan av så vi fick förmånen att känna på riktig "adventure gravel" och därmed slippa 15 minuters extra väntan på att lotsbilen skulle komma tillbaka.

Specializerat

Milen efter Alingsås var rätt lättåkta och efter 10 timmar sedan start hade vi nått Borås efter 28 mil. Kanske var tempot lite väl högt för nu tackade även Hallisar och Niklas för sig och vi hade lite mer än 70 mil kvar att avverka som duo och med 27 mil kvar till nästa kontroll i Åtvidaberg. Men benen var fortfarande pigga och vi rullade raskt vidare österut.

Som en extra utmaning var det dock rätt snålt med nattöppen service längs vägen så förutom Shell i Torsvik ca 9 mil längre bort på banan skulle vi förmodligen inte kunna handla något förrän tidigast kl 8 nästa dag. Kanske var det vetskapen om att vi hade i runda slängar ett halvt dygn på medhavda reserver, kanske var det romantiken i att stå på ännu en bensinmack men det tog sin lilla tid att svälja ner korv & kaffe och komma ut på vägen och in i natten.

Randomörer i Torsvik

Av förklarliga skäl gick också tempot ner något även om vi trummade på rätt bra mot Eksjö men när vi kom ut på 134an var det som att cykla i sirap och det var två rätt trötta kroppar som efter 55 mil sladdade in på Shell i Åtvidaberg för att automatstämpla och upptäcka att vattenskåpet var låst. Snabbt beslutades att en 20 minuters powernap skulle göra mer nytta än att fortsätta i samma sega tempo och fem i fyra på morgonen lämnade vi bruksorten för att möta morgonen i nya Gamleby där det blev en sväng ner till hamnen för att se på havet innan vi fotostämplade framför torget 05.59

Med solen i ryggen och utan spilld mjölk trodde vi nog att det värsta var skulle vara över men ack vad vi bedrog oss. Vägen till Vetlanda var backig och krokig så till den milda grad att vi inte där före lunchdags och även om vi inte hade tänkt stanna en längre stund lockade milkshake så pass i hettan att det för ovanlighetens skulle blev en sittlunch på McD.

Nu var det "bara" 27 mil kvar och vad som på kartan såg ut att kunna vara lite mer lättåkta länsvägar men istället kom nästa smäll i magtrakten med en elak sidamot som tillsammans med obefintlig vägren gjorde att vi mer krigade oss vidare mot Värnamo. För att inte bli helt knäckta av den låga farten fick det dessutom bli en bensträckare på i randokretsar välkända Circle K i Vrigstad innan vi nådde Värnamo 15.04 och snabbstämplade på Scandic för att dra vidare in i motvinden och ett mörka moln.

En bild som säger det mesta

Med 20 mil kvar och mindre än 8 timmar till godo för sub-40 började det kännas riktigt lusigt, särskilt eftersom motvinden och regnet höll nere rullsnittet till att vara marginellt högre än de 25 km/h i totalsnitt som behövdes. Men precis som regnet började avta och vi svängde av mot Anderstorp började saker att hända och plötsligt ökade tempot betydligt samtidigt som det ljusnade vid horisonten och med ett par grävande forceringar i aftonsolen nåddes Horred en kvart över åtta på kvällen.

Green Mean Machine

Nu var det "bara" 65 km kvar och det på vägar som till stor del var bekanta sen förut. Solen gick ner en andra gång och vi bombade på efter bästa förmåga genom regnskurar, mörker och cykelbanor för att till sist stanna klockan 22.45 och mötas av tända marshaller utanför klubblokalen och få korten slutstämplade. Sub 40 var grejat och nu var det bara att rulla till hotellet, ta en öl, duscha och förbereda sig på helgens riktiga höjdpunkt. Men det är en helt annan historia.

Strava:

Malmö 600K Blekingerundan

I ett år hade Oscar och jag väntat, väntat på att få revansch på den där nesliga punkafesten som hindra oss att nå sub-21 på fjolårets 60-milare. Den här gången var dock engagemanget djupare, planen effektiviserad och fram för allt - formen mer vässad.

Dessutom kom vi till start med ett, nej två, trumfkort - RAD Martin och Örebrocyklisternas stolthet Fredrik. Med denna kvartett visade sig inte bara 21 timmar utan även en rekordattack på halva maxtiden vara möjlig.

Planen var lika enkel som Timo Lathinens taktik under guldåren i Mif - äckligt disciplinerat, för även om tempot behövde vara högt så var också stoppen tvungna att vara korta(re). Och så blev det, 63 minuter planerad stopptid hamnade på 61 inklusive en snabb punkalagning som inte var med på schemat och de tänkta 31 km/h i rullsnitt bumpades med stabila förningar till lite mer än 32 så slutstämpling innan soluppgång och en totalttid en blev smått ofattbara 19.42, mindre än en timma över minimitiden för en BRM 600 km brevet.

Slutstämplat

Summa summarum var jag hemma 23 timmar efter avfärd kl 7 lördagsmorgon med 603 km plus 2 ggr 19 km transport och lite för- och eftersnack inkluderat i budgeten. En snabb dusch, 2 timmar i sängen och sen en ny härlig dag med familjen.

Strava:

Gubbagrusbus

Det finns de som cyklar för att komma någonstans, det finns de som cyklar för att komma bort, det finns de som cyklar för äventyrets skull och det finns de som gör det för den rena glädjen av att känna vinden i ansiktet. Den här helgen startades med en skakad blandning av allt ovanstående, men kanske framför allt för att motivera varför man införskaffat ännu en cykel...

Efter utfört arbete

Egentligen började det hela, som så ofta förr, rätt opretentiöst med att jag och Oscar någon gång i vårvintras kom på att det hade väl varit roligt att cykla lite grusväg även när solen och värmen kommit till Sverige och att man kanske skulle kunna slå två flugor i samma smäll och göra det i ett brevetformat, kanske t.o.m. på självaste nationaldagen. Men ska man släppa ut fler än de närmast sörjande på obekanta vägar är det nog bäst att först ha rekat detaljerna så hastigt och lustig blev det en liten egen tur med traditionella tillbehör à la Team HC...

Sagt och gjort, en hemlig och intrikat plan med kvällscykling, spartansk övernattning, caféfrukost och 20 mil på blandat underlag smiddes med ledstjärnan att det inte skulle vara någon större hets utan ren och skär njutningscykling. En rutt ritades med noggrann listning av grusvägspartierna, les secteurs, som utgjorde drygt 8 mil eller ca 40% av den total sträckningen och några säkra vattenhål prickades in för att locka till stenhård fika.

In i natten

Så kom kvällen, Oscar mötte upp hemma hos oss och efter mitt sista kvällsmöte drog vi ut på vägen. Det var varmt, särskilt för att vara början av juni men snart sänkte sig solen och temperaturen började dala mot normala nivåer. Småsnacket avtog strax norr om Löddeköpinge och med hjälp av lätt medvind sladdade vi vid midnatt in på nattöppna Circle K i Ängelholm för att inhandla lite kvällsmat vilket i princip bestod av en Norrlands Guld och någon slags färdigmatsmacka för att förstärka de medhavda (och insmugglade) danska wienerbröden samt den traditionsenliga lillen med Gammeldansk.

En timma senare på småsnirkliga cykelstigar nådde vi vindskyddet som kartrekats till övernattningsplats. Liggunderlagen rullades ut och medan jag hoppade ner i en bivvybag förstärkt med en lätt isolerande jacka hade Oscar lyxat till det med en riktig sovsäck. Oavsett inkvarteringsattribut somnade vi omgående och vaknade till soluppgång och fågelsång strax innan fem.

Jag ger dig min morgon

Packade ihop pryttlarna och satte av över åsen för att äta morgonmat på Båstads stolthet - Knut Jöns bageri. Vägen dit var sådär härligt försommarmagisk med släpsol och krispig morgonluft ackompanjerat av lättande klädsel och stora förväntningar på dagen.

Raphafladder

Efter rejält intag av kaffe och bröd var det så äntligen dags att börja sprätta grus på riktigt, men först än en klättring upp på Hallandsås där vi både fick se hackspett, älgar och en död räv. Sen ner på andra sidan mot Västersjön och här kom rundans två enda skyltspurter att räkna med - Oscar tog stiligt Ugglehult på kraft medan jag lyckades utnyttja ett ögonblicks ouppmärksamhet för att knipa Nedre Århult med en däcksbredds marginal (tur då att vi båda hade skott våra cyklar med 40 mm breda grussulor).

Bomba i bocken

Drygt 35 km in på turen kom sen grusvägarna slag i slag, vissa längre andra lite kortare men alla lika vackra på sitt sätt och innan vi hade hunnit till Tyringe så hade nästan hälften av cyklingen varit på obelagt underlag (och även med inslag av lite bush walking). I skuggan framför Ica med utsikt över tågstationen blev det så varsin glass och lite påfyllning av vatten innan vi åter gränslade våra cyklar.

Spex och skoj

Efter en lite längre transportsträcka kom äntligen nästa grusvägsparti och plötsligt var vi vid den banvallen för den sedan länge nedlagda verksamheten av Östra Skånes Järnvägar. Om tidigare sträckor kunnat cyklats på racer (om än med något bredare däck och viss försiktighet) var det nu rätt tryggt att ha lite mer volym mellan sten och fälg. Men vad hjälper det när man har skoj och bombar på som om det inte fanns någon morgondag, så efter ett par nära smällar kom sen genomslagspunkan på framhjulet som en push-notifiering i mobilen. Typiskt nog så lyckades Oscar repetera samma sak när man bara skulle sakta in för att stanna och där stod vi bland mygg och blinningar och bytte slangar.

Den sista sträckan

Rullade in på torget i Hörby och återhämtade oss med en välförtjänt fika i solen. Nu var vi mer eller mindre på mammas gata och det började funderas på after bike men först skulle de sista grusvägsbitarna diskas av tillsammans med skyltspurten på Staffanstorp. För att inte göra det alltför bekvämt och förutsägbart så började jag rutta oss ömsom till höger och vänster på små och ännu mindre grusvägar bort från den utstakade rutten och nog gav det resultat för när väl SKYLTEN kom så blev det en väldigt jämn batalj men trots ett vältajmat "cykelkast" från undertecknad var det lejonkungen som tog hem den. Tror jag.

Samlade ihop våra brunbrända ben och cyklade hem för att plocka fram något kallt dricka, tända grillen och ha en riktigt HC after bike med familjerna. Men det är en helt annan historia =)

Now THAT was fun, wasn't it?

Strava:

Gubbtempo

Härliga Häckeberga!

För de läsare som är någorlunda bevandrade inom träningslära för cyklister är begreppet "gubbtempo" förmodligen högst bekant. För er andra kommer här en kort och förenklad beskrivning; det är när man inte cyklar långa distanspass för att bygga aerobisk uthållighet men heller inte kör strukturerade intervaller på tröskel eller över utan någonstans där i mellan. För mesigt för att ge "någon riktig effekt" men för hårt för att kunna köra med den volym som krävs för att utvecklas. Typ.

Men kul är det, för vem gillar inte att cykla "så fort man kan fast längre än en timma"? Så det gjorde jag igår på eftermiddagen, putsade skorna och klädde på mig de finaste byxorna för att njuta av pralinen man väntat på hela vintern - att få ha det riktigt skoj på cykeln när försommaren står för dörren med vitsippor och lövsprickande bokar och knoppande raps och svalor som flyger och andra cyklister.

Resultatet blev alldeles lysande; lite drygt 100 minuter smash and dash tills benen var lika möra som revbensspjällen som då stått i ugnen och gottat sig sen lunch för att sen komma hem och slänga ihop en risotto. Livet på en pinne liksom!

Strava:

Brevet 300 km Malmö

Äntligen dags att sträcka på benen lite mer ordentligt och eftersom jag redan cyklat två 20-milaish turer i år så föll det sig kanske naturligt min brevetpremiär för året blev en 30-milare. Till start var det inte riktigt lika många som på 20-milaren lördagen innan påsk, trots att väderleksprognosen åtminstone lovade betydligt mer sol men de som dök upp var ett glatt och starkt gäng - a.k.a. "the usual suspects". Efter utdelning av kort, lite snack runt kaffebordet och en snabb genomgång av banan så for vi iväg prick 08.00.

Efter en inledande gemensam rödljusprocession genom Malmö blev det "allure libre" så snart vi svängt höger ut på Gamla Lundavägen och en liten tätkvintett med mig, Marica, Fredrik, Linus och Martin formade sig rätt omgående. Banan börjar lite trixigt med mycket på/av från cykelbana, väg + annat och tyvärr bar det sig inte bättre att vid passagen i Hjärup där vi tog det lugnt och försiktigt drog ändå Marica omkull med i rullgruset. En liten kortare inspektion av läget gav dock att inget verkade brutet om än lite ömt, så vi fortsatte till och genom Lund med än större varsamhet.

(Parantes) Det är vid långcykling tydligt vilken skillnad det kan vara i hur kommuner planerar cykelinfra men kanske fram för allt variationen i hur olika entrepenörer utför drift och underhåll av den samma. Så här på vårkanten är det tyvärr allt för vanligt med både grus, stenar, pinnar, glaskross, skräp + ANNAT på både väntade och oväntade platser. Därmed blir det oftast en befrielse att komma ut på en "riktig" väg där ingen GC-bana finns att tillgå så man slipper bli behandlad som andra klassens fordonstrafikant. Men allt sånt är ju redan väl känt, så det är bara att bita ihop, svälja förtreten och gå vidare. Men nu var det ändå sagt

Raphasnubbar som jobbar

Vägarna mot Höör var som vanligt trevligt inramade av små skogsdungar som väntade på att få slå ut samt en frisk doft av vårbruk från åkrarna. Eftersom vi hade en stadig vind från sydost kom det större och mindre stråk av den senare delen där vi rullade på mestadels i två par och hade det lite lördagsmys. I Höör stämplade vi på Preem och den som önskade fick till en ståfika på antingen medhavd eller nyinköpt matsäck. Dock inga konserverade ananasringar.

På benet mot Ljungbyhed blev det finfin medvind och tempot höjdes en smula. Linus, som först hade tänkt släppa gruppen utanför Lund men ändå hängt med, tackade för sällskapet och rullade vidare i egen takt. Solen värmde på kinden och humöret var på topp, och mindre än en timma senare hängde vi upp cyklarna utanför konditoriet för att plocka upp ännu en stämpel samt något att äta (för vissa). Jag hade planerat att inte äta mer än nödvändigt under rundan, körde bara vatten + lit elektrolyt i flaskorna och väntade med fikat, åtminstone till Hallandsås.

Fredriks nya åk

När vi nu vände cyklarna och för att ta oss över Söderåsen fick vi lite extra motstånd i form av en föraning av den motvind vi senare skulle få stifta en mer ingående bekantskap med. Uppför Lotta var det fri fart för alla och återsamling vid Klåveröd, jag önskade väl något mer av benen men ambitionen var det inget fel på - full gas.

I Kågeröd överraskade vi ännu en gång den supertrevliga personalen på Madame Plantier i deras förmiddagsfika, men lika snabbt som vanligt stämplades korten och snart bar det uppför igen. Nackdelen med att cykla så dessa breveter så tidigt på våren naturen inte visar hela den prakt som man får senare när bokskogen slagit ut och uppför backen till Stenestad blev det påtagligt brungrått där vi annars brukar få njuta av ljusgrönt, men den som väntar på något gott...

Selfiestämpling vid Eket

Rullade vidare mot Eket och Hjärnarp utan större dramatik, kurvigt och kuperat och men inte särskilt många vårystra motorcyklister på vägen. Gasade på igen uppför Hallandsås och kammade hem en kanelbulle med kaffe som pris. På plats vid bordet blev vi sedan igenkända som randonneurcyklister av ett glatt par från Stockholm som själva cyklat flertalet breveter både när och fjärran. Kanske var det sällskapet, kanske var det insikten om att de elva milen hem nu skulle vara rejält hårda med hård motvind, men det var inte så att vi kastade oss ut på vägen igen.

Fika

Men nedför kommer man ju alltid så först efter en mil när vi kommit ut på slätten vid Margaretetorp var det som förningarna blev riktigt tuffa med ständigt vindbrus i öronen. Försökte cykla så snyggt som möjligt med oavsett om det var kantvind eller rak motvind även om förutsättningarna försvårade kommunikationen så ibland blev det små luckor. En positiv sak var dock att cykelbanan längs väg 107 var välsopad och ren, om än lika skarpt krokig runt hus och gårdar som vanligt.

Train of thought

Sladdade in framför Circle K i Ättekulla för en stämpel och stärkande fika samt en ingående diskussion om dialektala uttryck samt det danska språkets inverkan på det skånska ordförrådet. Det blir ju gärna så att när det inte går att prata på cykeln tar man igen det vid sidan av så det som oftast brukar vara en "splash and dash" blev idag en 20 minuters sittfika innan vi återigen skulle få tampas med motvinden. Som tur är så blir vägen lite mer skyddad efter Landskrona och med kvällen i antågande började även vinden så sakta mojna något. Man skulle nästan säga att sista biten från Lödde bjöd på förutsättningar för trevlig cykling, men bara nästan.

Svängde till sist in på Arlövsvägen och medan Fredrik började leta en lämplig växel försökte jag överraska med en attack på SKYLTEN. Men med stumma ben var hade jag inte kapacitet att börja på rätt växel så när den spann ut kunde Fredrik gå ut och om för att knycka Malmö-skylten med ett halvt hjul tillgodo. Återsamlade och rullade stilfullt returen nedför Nobelvägen för att slutstämpla på 11.28.

Hoppade både korv, glass och kaffe för en snabb cykling hem igen för att hinna hem innan mörkret. Får vänta med postbrevetfikat till nästa gång...

Strava:

Euro in US

Euro in US!

På grund av anledning hamnade jag på resande fot ungefär två veckor i soliga (?) Bay Area och även om löparskorna åkte med i väskan så är det cykla man helst vill använda fritiden till. Så jag hyrde en Trek Emonda ALR med 105-komponenter och efter att butiken monterat mina medhavda pedaler och jag vänt och slammat stammen samt petat på ett "out front"-fäste för cykeldatorn var det bara att styra kosan mot närmsta stigning och börja tugga.

Game face

Det är väl lika bra att erkänna direkt, trots om jag gillar när det går uppför och det fanns många fina stigningar var det också några av backarna som var mördande branta för min benstyrka. Trots 34/28 som lättaste utväxling kändes det som att det jag nästan blev stillastående i ramper upp till 20% på de mindre vägarna. Men det var bara att skjuta sig längre fram på sadeln, ta en rejäl tugga i styrlindan och slita sig upp. Annars var det mest fina fisken även man får räkna med en (betydligt) lägre snittfart för rundorna när man samlar över 12000 höjdmeter på 676 km (att jämföras med förra årets försök på Rapha 500 där jag fick ihop till knappt en tredjedel så många höjdmeter på 622 km).

Smalt och kurvigt!

Men vackert var det att susa runt bland majestätiska redwoodträd (eller amerikansk sekvoja som arten heter på svenska), roligt var det att glida genom Santa Cruz, exotiskt var det att faktiskt ha cyklat samma vägar som proffsklungan i Tour of California (även om de cyklade Mount Hamilton från andra hållet, ned kom vi samma rutt i alla fall).

På andra sidan är det stora havet

Motoristerna var, kanske en smula förvånande detta bilälskande land, väldigt tålmodiga och oavsett om man cyklade i 5-6 km/h uppför eller 50-60 km/h utför så väntade de tills både sikt och läge infann sig innan de körde om. Cykelinfran i städerna var väl inte mycket att hurra för men "shared lanes" och "bike lanes" visade sig faktiskt fungera riktigt bra och med ett enda undantag var alla väldigt observanta på att det fanns en oskyddad trafikant i vägbanan. Det läskiga var snarare att se vad alla bilister tyckte sig kunna göra bakom ratten förutom att köra - som att peta på manicker eller äta hämtmat...

En annan sak jag lärde mig är att det utanför (små)städerna är väldigt svårt att hitta öppna mackar eller caféer för ett snabbt pitstop. Så det blev att packa klokt i ryggfickorna och hushålla på krafterna. Rätt likt randonneuring alltså, konstigt.

En lite rolig sak hände också, under mina tidigare resor till USA har jag haft förmånen att uppleva en snöstorm. Man trodde att SF i mars skulle kunna vara en säkerhet att slippa och tekniskt sett så är väl inte hagel snö, men det är likt Budwiser "f-ing close to water"... Men hem kom jag till slut i alla fall.

När temperaturen sjunker från 13 till -3 på 10 km

Strava (för de längre rundorna):
Lördag 10/3 - 142 km

Söndag 11/3 - 192 km

Lördag 17/3 - 146 km

Söndag 18/3 - 108 km

En smartare sökning

Har du kära läsare liksom jag tröttnat på hur usel sökfunktionen är för segment på Stravas hemsida? I så fall ska du kika in på www.doogal.co.uk och njut av filtreringsfunktioner som t.ex. längd, lutning & total höjdskillnad. Och för alla som letar billiga KOM/CR, det går även att leta upp segment som har färre än ett visst antal loggade försök :wink: :wink: :nudge: :nudge:

Bokslut 2017 & Mål 2018

Dags för den årliga summeringen av mina cykelbravader och en blygsam prognos för nästa år!

Superrandonneur för sjunde året i rad med totalt 7 starter gav bra skjuts på på milfronten där årsdistansen slutade strax under 1600 mil (varav en dryg fjärdedel varit cykelpendling). Till det drygt 80 timmar trainertramp - med en topp 10 placering totalt på #kompiskampen2017 - samt 70 mil löpning (men det är ju inte det den här bloggen handlar om).

Den roligaste och längsta helgen blev den egna 100-milaren med nattlig prolog till Vänersborg som uppvärmning inför en larvigt läcker 60-milare som gick in i Norge och tillbaka. Den tuffaste rundan var nog den 60-milare där vi försökte cykla fort men Øresund Rundt XL i mars med slask och snöglopp tar definitivt en stark andraplats.

På cykelköparfronten var det länge lugnt ända tills det blev höst och suget efter en CX/gravel blev för stort och vips så kom det en Trek Crockett in i bilden. Kanske med viss inspiration från den gode Simon i GCN och hans gravel bike.

Innan dess blev det även MTB-loppspremiär på Sveriges stigtätaste lopp Snapphaneturen samt en 200 km cargorando med tradionella tillbehör så var nästan hela listan av årsmålen klara.

Förutom det viktigaste och bästa - cykla mer med min fru! Och det blev det, både på MTB och landsväg innan hon körde en solotur till Gbg. Till det ett par fina rundor i skogen med hela familjen där höjdpunkten var dagsutflykten till Isaberg.

För 2018 blir målen:

• Superrandonneur och ett lopp med nattstart samt en start på annan ort
• Socialitetscykling - #thelongestday OCH #øresundinvitational
• En cykelweekend med min fru
• En annan helgs cykling med familjen i Isaberg
• Inga brutna ben.

Rapha Festive 500 - 2017

Det är nog lika bra att erkänna direkt - förmånen att få cykla 50 mil i mellandagarna är rätt lyxigt även om det innebär okristligt tidiga mornar, frusna tår och skitiga kläder. Med en bas av långrundor kryddat med något kortare rann milen på rätt friskt utan att benen helt grisade ihop.

Särskilt många bilder blev det dock inte, dels för att det är lite riskabelt att hala fram mobiluren i tid och otid med vinterhandskar på men framför allt för att det inte blir särskilt mycket variation i motiv eller perspektiv när man cyklar själv i mörker.

Inledde med en liten bensträckare på julafton på vägar som bitvis var glimrande frostiga. När solen väl steg över horisonten och vinden kom lite mer från sidan än rakt på kunde jag ändå släppa på lite och tajma in 10-färjan tillbaka till Fårö för julemat, Kalle och klappar. Juldagen bjöd på mildare väder och en överraskande temporunda där jag med dubbade däck nästan snittade 33 km/h på drygt 90 minuter.

Svart kaffe och svarta vägar

Vem blir inte glad av en Camino?

Lite blött här & var

Annandagen var det åter dags för en distansrunda före lunch innan det var dags för miljöombyte till underbara Östergyllen och en avslutande "pièce de résistance" med 19 mil på en kopp kaffe varav lite mer än hälften gick på kurviga och mjuka grusvägar som sög sådär härligt i benen och jag kunde skriva in sammanlagt 508 km i loggboken.

Sen blev det visst en liten runda till, 11 mil med lillebror på vinterfrostiga och vackra småvägar.

Julafton - 124 km

Juldagen - 50 km

Annandag Jul - 145 km

En rätt vanlig torsdag - 189 km

Lördagsgodis - 112 km

New Bike Day

Vad passar bättre för en CX/gravel/adventure-bike än att premiärköra på underlag för minst två av kategorierna? Idag blev det både grus & stig (även om det senare var av slaget som hade varit duktigt tekniskt även med en riktig MTB). Trött kunde man köra sig iaf och med ett fånigt flin gick det rätt OK att även tugga lite motvind de sista 3 milen. Och - nytt på bloggen - det kom på video!

Målet var södra sidan av Tåkern för att kika lite på naturen med "the extended family" och sen en full finfika i Ödeshög på Lysings Konditori.

Strava:

Grusbus i Östergötland

Sportgrus kallade vi det för 5-6 år sedan, nu heter det "gravel" och är sjukt hett på cykelscenen. Roligt är det oavsett och med lite bredare och nabbigare däck kan man tryggt gasa på och/eller leta nya vägar med mindre risk att slå igenom och punktera på något elakt potthål.

Med utgångspunkt från CK Hymers 20-milare som gick för två helger sedan hade jag ritat ut en egen grusvägsrunda med hållpunkter i bl.a. Ulrika, Kisa och Mormorsgruvan.

En gammal brandstation

Klocktornet i Ulrika

Vägarna var vackra och snabba, åtminstone tills jag vände österut vid Svalsjö och fick en snål, elak och ökande motvind på näbben. Bättre då att någon mil efter Kisa få svänga av norrut och åter kryssa på grusvägarna innan jag hamnade i Grebo och var tillbaka på mammas gata.

Glad gubbe

Gravel in my travel

Av totalt 17 mil var det runt 65 km grusvägar, kanske man kan lappa till lite mer men det som bjöds var definitivt gott nog för att göra benen mysigt möra.

Strava: