För ganska precis 16 veckor sedan kraschade jag olyckligt på en morgonrunda med MTBn och bröt både underben och cykelram. Det här är berättelsen om vägen tillbaka. För läsvänlighetens skull har jag delat upp delarna i olika bloggposter kronologiskt från olyckan fram till idag.
I mitten av maj hade vi planerat för en härlig familjehelg i Isaberg med MTB på programmet. Fredagen och lördagen hade spenderats på olika leder och på arenan och söndag morgon tassade jag upp lite tidigare för att hinna med en skön morgonrunda innan resten av familjen hade vaknat.
Men istället för att komma hem och väcka med dukad frukost så blev det med ett samtal som förändrade en del av planerna. På en skogsväg i relativt låg fart hade mitt framhjul glidit undan åt vänster medan jag gått ner med benet under cykeln och resten av kroppen ovanpå. Ljudet var omisskännligt och när jag försökte ställa mig upp så pekade högerfoten än hit och än dit.
Ringde till stugan och förklarade läget, att jag har brutit benet och behöver komma till sjukhus. Larmade sedan SOS och cyklade + enbenshoppade en 250 meter ut till en lite större väg för att lättare bli hittad och upplockad. Ambulansen kom ungefär en timma senare och personalen gjorde sitt jobb utmärkt. När första dosen smärtstillande satte in var det bara att le och vinka (och skrika lite) medan de drog benet rätt och fixerade det samt körde till Värnamo sjukhus. På vägen dit underhöll jag min sjukvårdare med olika dumheter men imponerade även när jag från ambulansens rörelser kände igen rondellen där väg 151 och 152 korsas.
Rullades in på akuten och hade fortfarande bra med grejor i kroppen och tyckte väl läkaren var lite väl "pedagogisk" när han kom in och berättade att mitt skenben var (helt) av. Eftersom jag legat i ett dike och försökt stabilisera brottet med mina händer replikerade jag att det då blir det väl märgspik. Jag är tveksam till att han uppskattade min diagnos men svarade att det stämde bra och undrade om jag möjligen också var läkare...
Fortsättning följer här.
Lite sent kanske för den har stått i huset i över en månad nu men cykelstallet har utökats med en härlig fullgungare - och den är inte min! För att göra en lång historia kort så hade O växt ur sin 24" och lånat min kära frus 650B XC HT vid förra årets Isabergsbesök samtidigt som hon hyrde en midfat HT. Till denna säsongen stod då valet mellan att köpa en annan "entry-level" HT eller välja något roligare och mer stigorienterat.
Efter idogt modellsökande och geometritabellsjämförande föll till slut valet på en Giant Liv Pique som ståtar med 130 mm slag fram och 120 mm bak samt moderna finesser som sänkstolpe och sjukt brett styre. Men eftersom komponentspecen var lite tråkig så kompletterades beställningen med en komplett M8000-grupp och förutom 1x11 istället för 2x10 så lättades ekipaget med över 4 hekto.
Slutresultatet:
Känns det lite trögt så här i vintermörkret? Vad passar då bättre än några skojsiga parodivideos med (viss) cykelanknytning från IFHT?
Minuten före start
Premiär för undertecknad att i skogen köra med nummerlapp och detta i Sveriges stigtätaste långlopp. Förväntningarna var blandade särskilt med tanke på att sommaren inte ägnats fullt lika mycket åt snabb stigåka som i fjol men också för att det var helt ny terräng både underlagsmässigt men också att köra armbåge mot armbåge mot andra.
Målsättningen var dock klar; ta sig i mål på en tid runt 3h 20m utan krascher, punkor eller andra missöden. Hade först plan på att ställa upp i tävlingsklass men eftersom det ändå bara var en enda resultatlista för herrar (och en för damer) kändes det lite ovärt att pynta 50% till för en engångslicens när man ändå inte klassas som "H Sport" utan kör mot de riktiga kanonerna (t.ex. Fredrik Ludvigsson som vann).
Förberedelserna var av varierande kvalité, t.ex. har det inte hunnit bli särskilt mycket fartträning i skogen denna sommar men för att ändå inte få totalchock så rekade jag lite 10 dagar innan genom att t.ex. testköra startloopen två varv och sen vimsa runt i området där första loopen (av tre) gick. Lite oklart hur mycket det gjorde skillnad rent praktiskt men det var en något lugnande känsla att veta precis hur långt grusbacken i början var och vilken växel som funkade (i piggt tillstånd) uppför sista mördarbacken "Hardrock Hill". Den dagen jag cyklade var det dessutom torrt och fint nästan överallt medan det dagarna innan SHT hade regnat rätt bra...
Nåväl, avfärd hemifrån 08.45 och parkerad på plats utanför Hovdala slott en timma senare. Hämtade nummerlappar och chip (utan s), gick tillbaka till bilen för att plocka ihop cykel och byta om. Värmde upp med lite fartlek under 20 minuter och rullade in i fålla 3 för XC-svettomotionärer (eller "Motion 60 km Cykla Fort") där det kändes som typ halva gubbgänget hade samlats. Klockan 11 gick starten för de tävlande och fem minuter senare rullade vi iväg bakom masterstartbilen med i huvudsak lugnt rull med några hetsporrar som larmade på bakifrån för att "komma i bra position". Kruxet var bara att första grusvägsbacken är rätt lång och sugande så det fanns gott om tid att köra om utifall att man kände det behövdes för att inte hamna för långt bak innan det började bli smalt och tekniskt.
Nåväl, jobbade mig framåt i backen och kunde gå in på första stigsektionen i spets på en mindre grupp. Efter rekrundans två tidigare åk försöker jag minnas var det behöver bromsas och var man ska gasa och det funkar rätt OK, men så kommer första släppet på framhjulet och jag blir lite nervös. Banan är blötare och lösare än jag nödvändigtvis är bekväm med särskilt de kurviga partier som går nedförs och/eller på gräs pirrar mer än önskat i magen. Bakomvarande cyklist tycker säkert jag är lite för harig och trycker sig förbi på gräset bara för att snudd på stanna i första besöket på Hardrock Hill där jag har benen och kondisen att gå om och skapa lucka uppför. Så istället för att köra varje stigsektion på attack bestämmer jag mig för att försöka fokusera mer på att köra stigarna med flyt och istället gasa lite mer uppför.
In på start- & målområdet och ut på första loopen och ännu en lång grusbacke. Kollar pulsen och den ligger fortfarande stadigt runt tröskel och hinner väl tänka att "det här kommer bli jobbigt". Och det blev det. Leriga endurospår blandades med flowig stigåka och mer tekniska partier. Efter vad som kändes som en halv evighet var det åtminstone varvning genom depån och jag lyckas hälla en halv mugg sportdryck över hals och tröja, avstå en banan, klämma en gel innan vi går in i nästa knäppa "Himmelsbacken".
De första 250 meterna uppför på beskedliga 4-5% är jag bekant med sen rekningen men där jag kört rakt fram går spåret höger brantar på upp mot 2-siffrigt för att avsluta med en liten mysig knix på 20%. Man kan säga att 32Tx36 inte var tillräckligt lätt för att ta det med en acceptabel kadens men jag lyckades åtminstone cykla hela vägen upp. Resten av loop 2 gick lite som i ett överlevnadsläge där jag med ökande frekvens kollade klockan för att se hur långt det egentligen borde vara kvar.
Väl inne på varvningen ut på tredje och sista loopen kändes det ändå rätt OK, ute på fälten hade jag ingen inom synhåll bakom mig och en ensam rygg en bit framför att jaga men så svängde vägen vänster uppför en halv kilometer grusvägsbacke med typ 8% i snittlutning och istället för att ta in så kom krampkänningarna i baksida lår som en beställning. Med ca 1/3 kvar av loppet att köra var det bara att ta det piano och försöka överleva upp till toppen. Hann knappt njuta av utsikten över Finjasjön innan det var dags att bomba nedför en smal stig och sen upp för nästa sugande grusvägsbacke och som inte det var nog kom det som avslutning en repetition till.
Nere vid sjöstranden hade jag dock fått rygg på några från tävlingsfållan och med dem som förpatrull kändes sista milen hyggligt lätt trots en del tekniska utmaningar eftersom det nu också hade börjat dra in lite skurar. Efter en stunds snurrande inne i skogen kom vi så plötsligt ut på åkrarna och det var i princip bara sluttampen kvar. En längre slakmota på traktorväg, en snabbis in på startloopens första stig och sen andra vändan uppför "Hardrock Hill" innan jag kunde rulla i mål på 3h 21 minuter och placering 26e åkare i motionspass (av 152 startande).
Efter målgång
Post Mortem: Godkänd insats med tid och placering samt avsaknad av vurpor även om däcksval och grenspecifik träning inför loppet kunde varit bättre. Hade också lite för mörka linser i glasögonen när det började regna mot slutet. Annars funkade det mesta fint.
Strava:
Ett av semesterns mål var att åka iväg en heldag till något annat ställe för ny och trevlig stigcykling med familjen. Efter en kortare efterforskning föll valet på Isaberg då det både erbjuder korta och långa stigar, flera byggda XC-spår, teknikbana, kurser samt har både backar och lite flackare terräng. Sagt och gjort så packades bilen full med cyklar och grejor för att i arla morgonstund köra drygt 25 norrut och installera oss vid Hestras "Mountain Resort" strax efter kl 10 på förmiddagen.
Efter en snabb mellanmålsmacka var det dags för dagens första bokade pass, en barn-/familjekurs i MTB för Oscar och mig. Instruktören Philip (antar att han inte stavar med "F" men frågade aldrig), guidade barnen pedagogiskt i nedförskörning, smådrops, balansövningar och pump track. 90 minuter senare var vi rejält varma i kläderna körde vi vidare på egen hand bl.a. med en genomåkning av XC-banan samt skojsade med hela familje i pump tracks och teknikbanan.
Pustade ut över en lätt lunch och sen på't igen med test av Vita Slingan och mera teknikträning medan C gick sin kurs innan jag körde sista åket med ytterligare ett varvpå XC-banan samt två försök på SM XCO-banan (där det visade sig att jag trots i mitt tycke välföljd banmarkering missade en loop båda gångerna) innan jag rundade av med ett test på den orangea intervallen.
En liten video blev det också förståss:
Sju timmar efter att vi anlänt hade vi hunnit bli lite mosiga så innan någon blev trött och ledsen packade vi ihop för hemförd via ett besök på amerikanskt snabbmatshak i Gislaved.
Strava:
Familjen har blivit med actionkamera och vad är roligare än att köra med den i skogen?
Lördag - springa 7 km i ottan & cykla 6 km med E i skogen
Söndag - gå upp 04.45 för att cykla 74 km och möta upp nattens hjältar
Strava:
Har ju inte skrivit så mycket om den skogscykling som numer utgör en rätt signifikant del av min tid i sadeln. Det blir dock inte så många mil, men desto fler pulsslag och helfestliga upptäckarturer kryddat med lagom dos av Strava-hets. Den nya XC-raketen som köptes i somras har redan hunnit gå lite drygt 70 mil med ett (relativt) minimum av modifikationer (bara byte av sadel, däck + slang och växelreglage + bakväxel).
Men förra veckan blev det ändring på det! Från ActionSports levererades nya customhjul med blandad kompott från från DT Swiss - den nya X361-fälgen på 350-nav och Competition Race-ekrar. Vikten på 781/911 gram fram/bak är kanske inte superlätt men ändå 450 gram mindre än de som satt på original, till det ett par 160 mm skivor som lättade ekipaget med 100 gram till.
Testrundan blev lite stigsnurr i Skrylle med en klart kvickare cykel och PR på 21 Strava-segment (fastän det i ärlighetens namn ska sägas jag inte är alls särskilt snabb här utan fortfarande mest försöker lära mig banan). Mer kontroll, snabbare svängar = roligare körning helt enkelt. Mumma!
Häromdagen vägde jag vajer och hölje till bakväxel min BMC TE02. Heldraget hölje från växelreglage och hela vägen bak gick på 52,9 gram + 6,0 gram för den lilla dämpande skumgummibiten för att slippa skrammel inuti ramen byttes mot Jagwire Elite Link med 9 gummigrejor vilket in alles blev 46,3 gram. Plus att den nya vajern var 3 (komma noll) gram lättare så totalt sparades hiskeliga 15,6 gram och på köpet fick jag siliconlena och stensäkra växlingar genom hela registret.
Sporrad av denna enorma framgång gick jag även loss på hölje och vajer till framgaffelns fjärrstyrda låspinne med kvarvarande liners och alu-hylsor. Höljet, som var en bra bit för långt efter att jag sänkt och kortat styret, gick på hiskeliga 17,5 gram medan ersättaren vägde in på 8,6 gram + att jag nog klippte av (minst) ett gram vajer så vips var ytterligare 10 gram borta.
Nästa vecka överväger jag att också tvätta cyklen...
Från gårdagens tur i Bökeberg
Nästan tur att han inte har fler växlar än en, då hade man nog inte kommit ikapp igen :-)
Idag blev det helstelt i Häckeberga för hela slanten, jag på en snart 20 år gammal GT, Oscar på sin Hoy och minstingen Emil på sitt enväxlade bojsänke (eftersom den lilla ändå är lättare än det gröna ankaret). Men vad gör det när man har hur kul som helst i bok- och barrskog (med härliga hallonsnår)?
Det blev en kanske lite oväntad men ytterst välkommen sommarpresent till mig själv nämligen en ny skogscykel, den första på drygt 15 år. Efter en längre tids funderande slog jag till på en BMC Team Elite TE02 i "snikutförande" med XT/SLX men med läskigt lätt ram i kolfiber och en framgaffel som vida överstiger mina färdigheter i terränglådan.
Plockade givetvis av framväxel(e)n och bytte till lagom stort N/W-drev fram samt en XT-bakväxel av "+"-variant så kedjan inte ska skramla onödan. Och eftersom jag ännu inte vant mig vid 720 breda styren blev det att damma av ett gammalt 660 för att slippa slå i lillfingerknogarna i träd och andra hinder.
Nu frågar man ju som bekant inte en dam om hennes vikt, men jag kan avslöja att den för tillfället är under 11 kg (med pedaler) trots att bara hjulen väger över 4 kg inklusive däck, slang och skivor.
Efter några snabba provturer i de lokala spåren är det första intrycket att detta kan bli en väldigt rolig sommar, inte bara för att köra långt och fort utan även kort och lite mer tekniskt och gärna tillsammans med resten av familjen.
Det är inte bara långtlångtlångcykling som företas i hushållet, på senare tid har det även packats skogscykel i bil och körts över stock och sten på mysiga turer. Nu senast i söndags när jag och C hade nästan 2 1/2 timma egen kvalitetstid tillsammans i härliga Häckeberga. Torra spår, bra väder och kanonfin inställning på både cyklar och cyklister.
Det enda abret är väl att jag med min ~15 år gamla alu-HT med 26"-hjul känner mig lite omodern där ute i skogarna trots att den har singelklinga fram & 2.2" bredd på däcken. Så vad ska man ha istället, en BMC TE02 kanske??
Strava:
Det kom ett paket igår med några smaskiga uppgraderingar till min hopplöst gamla MTB-härk. En ny 38T N/W-klinga och ett par smutta pedaler som plockade av drygt 50 gram till. Hoppas nu bara det håller sig varmt och (relativt) torrt framöver så man hinner nyttja prylarna innan våren.
Med god hjälp av mångårig Tetris-träning stuvades bagaget på vår antika 9-3:a (kombikupé alltså, inte SC) full med 2 storcyklar och en mindre cykel. Hela familjen körde runt på lite småstigar och fikade sen i finaste bokskogssalen. När det var dags att vända hemåt körde jag en liten extrarunda och förutom att det var svårt att navigera i farten fastnade jag dessutom på något nybildat kalhygge föryngringsområde när jag väl lyckades följa GPS-spåret. Fick som avlsutning fint lida pin i den styva mot- & kantvinden på hemvägen. Kalas helt enkelt.
Strava:
Nu har det varit tyst länge nog på bloggfronten. Efter förra breveten har det varit lite annat att stå i som kalasfiranden, jobb + ANNAT. Lite av det som sorterar under det sistnämnda har varit att renoveringsrestaurera min (över 10 år) gamla Monoc Project TC2 XC. Den är ju bara 26" och har kvar fästena för fälgbroms så man kommer väl bli utskrattad i skogen, men tar rätt breda däck och väger inte bly.
Med en Marzocchi MXC Air 80 mm (anno 2002), nya Magura MT2 hejdare, X9 reglage/bakväxel med clutch, en 38T N/W klinga fram och ett par beg racehjul skodda med X-king 2.2 RaceSport (med Black Chili förstås) så tippade den in på dryga 10,5 kg. Inte så illa pinkat ändå för med tanke på att bara gaffel och aluram står för 35% av ekipagets vikt.
Så ut och härja! Det som tidigare var mitt största käpphäst, att det är för mycket transport till & från "skogen", har blivit lite mindre av ett problem nu när det finns ett cyklingsbart MTB-spår i Skrylle. Och om man tänker efter är det inte sååååå långt till Bokskogens spår heller. Och sen är man ju nästan i Bökeberg. Och...
Nästa steg är att köpa knäskydd för stenarna är mycket hårdare än vad jag mindes att de var. Åtminstone ett för vänster knä för det verkar vara åt det hållet jag trillar numer.
VM-guld i XC Elimination (eller sprint som vissa kallar det) :-) Såg du inte heller finalen? Kolla in här då, (klicka på "watch again on demand" och spola sen till 1 h 23 min och njut)
Idag blev det nå nytt, gruppcykling! Eller grupp & grupp, det var bara två som hade samlats vid kiosken i Södra Sandby när jag dök upp på min vinterkittade MTB och den ena hade redan fått kalla fötter och valde att åka hem igen. Vädret var precis så där härligt skånevintrigt, 2-5 cm snö, slask, modd och fullt med smältvatten däremellan. Hur kan ett distanspass i januari bli bättre liksom?
Nåväl, vi två kvarvarande drog iväg på en runda och hade en väldigt trevlig tur med mycket surr. Dock höll min ben på att gå upp i rök när vi skulle över Romelåsen. Med nymonterat dubbdäck fram och enpetat bak blev det rätt tufft när bakhjulet dessutom började slira så fort man ställde sig upp för att kunna ta i. Väl uppe så kom belöningen i form av vansinnigt vackert vinterlandskap följt av en liten backe till =)
En intressant observation är att förvånansvärt många bilister i Skåne verkar köra med sommardäck även på vintern. Och att detta idiotval inte på något sätt begränsar i vilken fart som föraren anser att fordonet bör framföras i. Bäst idag var den minibuss av amerikansk modell som inte bara hade det vansinnigt svårt att stanna innan stopplinjen utan även ansåg sig kunna köra före oss som kom på huvudleden. Det hade säkert funkat en sommardag, men nu det liiiite för lite friktion under däcken för att den manövern skulle gå att utföras trafiksäkert. Tur för honom att vi inte körde något tyngre och mer svårtstannat...
Strava:
