Monday, September 2, 2019

[RR] Recovery Report

Prolog

För ganska precis 16 veckor sedan kraschade jag olyckligt på en morgonrunda med MTBn och bröt både underben och cykelram. Det här är berättelsen om vägen tillbaka. För läsvänlighetens skull har jag delat upp delarna i olika bloggposter kronologiskt från olyckan fram till idag.

Back in Business

I samband med att jag låg på akuten såg jag sommarens planer bli mosade som övermogna bananer i en fullpackad sadelväska och framförallt såg det väldigt dystert ut att kunna ta en nionde SR-medalj. Men i takt med att utvecklingen gått åt rätt håll så frågade min kära fru om jag ändå inte skulle pröva att köra den 40-milare bara för att se hur det känns.


Sista smörjelsen innan misären

Sagt och gjort, när "alla andra" festade till det med PBP så ställde jag och en till cyklist upp till start för en regnig och blåsig 400K brevet från Malmö. Det var blött, grisigt, jobbigt och underbart och efter att ha småsnackat fram till första kontrollen vid 50 km körde jag resterande av rundan solo. Kroppen svarade (nästan) hela tiden och när man cyklar själv har man också så mycket större möjlighet att anpassa intensitet och pauser till (bara) sina egna behov.

Stärkt av denna "omstart" stod jag igår på startlinjen för den avslutande 60-milaren på programmet. Vädret var underbart somrigt, soligt och varmt under dagen men tjurigt och blåsigt med ösregn och åska genom hela natten hem.


Vad ska in? Sol och vind!

En härlig utmaning för både kropp och psyke där jag bl.a. campade i en busskur i Laholm i väntan på att det värsta ovädret skulle gå över. Att till sist rulla in på Shell Holma lite över halv sju på morgonen efter att ha cyklat solo de sista 35 milen var en liten personlig triumf som ska firas stort ikväll.


"Ja men du ser ju hur j-a glad han blir alltså!"

Vägen tillbaka

Två veckor efter OP plockades stygnen och jag besökte sjukgymnasten på VC för att få rörligheten inmätt samt lite nya övningar. Fick lov att börja köra cykel - 10 minuter om dagen och STATIONÄR. För att kunna köra första passet var jag tvungen att plocka ur innersulan och köra utan strumpa bara för att få ner foten i skon och resultatet blev härliga 43 W med 56/44 i balans mellan vänster och höger ben.


Långsamt, långsamt

Fortsatte så i drygt en vecka tills balansen var på 50/50 och började då sakta sakta öka belastningen. Efter två veckor var det återbesök hos sjukgymnasten och resultaten var lovande. Fick lov att öka till 15 minuter efter två veckor och sedan 20 två veckor efter det men fortsatt på runt 100 W.


Man kan också cyklar trainer utomhus

Midsommarhelgen och efterföljande "semestervecka" spenderades med att ta lugna promenader på kryckor. Från 500 meter till en kilometer till 2 till 3 till 4 och 5. 7 veckor efter kraschen tjuvstartade jag med att gränsla cykeln för en första landsvägstur utomhus (16 km på 46 minunter), det var härligt och läskigt på samma gång. Dagen efter var det återbesök på ortopeden (i Lund) och läkaren nickade gillande åt röntgenplåtarna så för första gången prövade jag att gå lite lätt utan kryckor.


Ta ingen vind!

Med det positiva beskedet började och i samband med att busskortet tog slut ett par dagar senare tog jag upp cykelpendlingen igen. Långsamt, långsamt och väääldigt försiktigt första gångerna. Men med positivt gensvar från kroppen stegrades intensiteten och 10 veckor efter OP testade jag att köra lite halvdistans med fart, 3 veckor senare ett ramptest som visade att jag var konditionsmässigt tillbaka på ungefär 90% av var jag var veckan innan olyckan.

Mystur med O

Fortsättning följer här.

Konvalescent

Utskrivning och sjukskrivning morgonen efter och fick köpa mig ett par kryckor för 65 kronor styck. Övade med en sjukgymnast för att få igång rörlighet i fot- och knäled samt att stegmarkera och pröva gå i trappor. Bilfärden tillbaka till Skåne var besvärlig men lyckligtvis har man som rutinerad randoräv koll på alla bensinmackar längs vägen och deras inbördes avstånd så ett stopp i taget kom vi hem.


Shotgun!

Första dagarna av konvalescens var smärtmässsigt rätt OK. Visst var det jobbigt att alltid stulta runt på kryckor (som tenderade att alltid trilla omkull), visst gjorde det ont mina svullna leder men jag kunde sitta, ligga och sova med lite stöd av kuddar. Men efter en vecka började det smärta även i vila och det bitvis kändes det som man hade en liten bäverfamilj på gnagkalas på smalbenet så fort under benet var lägre än höften. Lösningen blev att antingen ligga still eller hasa sig fram på rumpan samt inte låta något toalettbesök bli längre än absolut nödvändigt.


Banka mig gul och blå

Körde rehabövningar 3 gånger om dagen för att få tillbaka rörelseomfång i fot- och knäled samtidigt som benet skiftade färg från blå till lila till gul och grön nyans. Vägen tillbaka kändes nu rätt lång men redan efter några dagar hade situationen blivit betydligt bättre och jag testade att hälsa på kontoret för lite omväxling av miljö. Samtidigt blev jag bryskt påmind om hur priviligerad jag är som (annars) kan cykla till jobbet och slipper åka kollektivt.

Fortsättning följer här.

Operation

Efter att ha blivit röntgad och stödgipsad blev jag inlagd på ett rum på ortopeden och för att vänta på operation. Det drog ut på tiden och även om det var "bra" att jag inte ätit något sedan kl 22 kvällen innan så kurrade det lite i magen vid lunchtid men eftersom jag stod näst på tur så var prognosen att jag ändå skulle kunna bli klar till middagsmaten. Så jag väntade och väntade och väntade tills en sköterska kom in vid 9-hugget med en bit paj och meddelade att det blir OP imorgon så jag kunde få äta och dricka i en timma till.


Härligt stukad tå

På morgonen träffade jag kirurgen som förklarade hur han tänkte spika ihop mig och sa "det här kommer bli fint". Rullade in på OP vid 14-tiden och fick en ryggbedövning vilket gjorde att jag kunde vara vid medvetande under hela proceduren. De skar, borrade, spikade och skruvade i gott och väl 4 timmar varpå jag blev lite uttråkade och riktade min uppmärksamhet mot EKG-maskinen.

Pulsen låg fint på höga 40 och jag tänkte att om jag bara slappnar av kanske jag kan komma ner några slag och snart låg den på låga 40 istället. Fortsatte slappna av tills narkossköterskan klappade mig lite lätt på kinderna och undrade hur jag mådde. Då hade jag varit nere under 40 ett par gånger vilket fick maskinen att larma och dra igång lite hallabalo.


Spikad och klar

När stygnen var på plats och såren plåstrade rullades jag vidare till uppvak där liknade scenario utspelade sig varje kvart i två timmar. Pulsen ner under 40, maskiner som larmar och personal som blir lite stissig. Rullades till slut tillbaka på rummet på ortopeden och fick för första gången på 46 timmar äta "riktig mat" och där satt även min fru och väntade vilket var en härlig boost.

Fortsättning följer här.

En olycka händer så lätt

I mitten av maj hade vi planerat för en härlig familjehelg i Isaberg med MTB på programmet. Fredagen och lördagen hade spenderats på olika leder och på arenan och söndag morgon tassade jag upp lite tidigare för att hinna med en skön morgonrunda innan resten av familjen hade vaknat.


Söndagsmys

Men istället för att komma hem och väcka med dukad frukost så blev det med ett samtal som förändrade en del av planerna. På en skogsväg i relativt låg fart hade mitt framhjul glidit undan åt vänster medan jag gått ner med benet under cykeln och resten av kroppen ovanpå. Ljudet var omisskännligt och när jag försökte ställa mig upp så pekade högerfoten än hit och än dit.

Ringde till stugan och förklarade läget, att jag har brutit benet och behöver komma till sjukhus. Larmade sedan SOS och cyklade + enbenshoppade en 250 meter ut till en lite större väg för att lättare bli hittad och upplockad. Ambulansen kom ungefär en timma senare och personalen gjorde sitt jobb utmärkt. När första dosen smärtstillande satte in var det bara att le och vinka (och skrika lite) medan de drog benet rätt och fixerade det samt körde till Värnamo sjukhus. På vägen dit underhöll jag min sjukvårdare med olika dumheter men imponerade även när jag från ambulansens rörelser kände igen rondellen där väg 151 och 152 korsas.


Brutit benet? Jajemän!

Rullades in på akuten och hade fortfarande bra med grejor i kroppen och tyckte väl läkaren var lite väl "pedagogisk" när han kom in och berättade att mitt skenben var (helt) av. Eftersom jag legat i ett dike och försökt stabilisera brottet med mina händer replikerade jag att det då blir det väl märgspik. Jag är tveksam till att han uppskattade min diagnos men svarade att det stämde bra och undrade om jag möjligen också var läkare...

Fortsättning följer här.