Weekend Warriors

Denna RR blir en kombination av semispontan galencykling och en (mer) strukturerad brevet. Som avslöjats i föregående blogginlägg var planen i runda slängar 1000 km cykling och en natts sömn, ett recept som gjort för minnesvärda stunder i sadeln - eller?

Prolog(ue)

När man borstar tänderna för att man inte ska gå och lägga sig

Prick halv nio rullade jag hemifrån in i solnedgången, uppklädd i bästa brevetkostymen med Pro Team Thermal bibs och den numer rätt solblekta Brevet-tröjan. Ny hjälm och nya brillor satt pricken över i.

Smiles for miles!

2 h 45 minuter senare var vi två som rullade in i natten. En lätt medvind höll tempot uppe om än inte särskilt ansträngande och det mest spännande på vägen mot Laholm var väl att vi denna gången cyklade åt motsatt håll mot vanligt. På Preem-macken i Sveriges "gateway to Europe" hände det dock saker för när vi fyllt flaskorna med från vattenskåpet och skulle byta om till nattkläderna hör jag Oscar utbrista ett förvånat "Nej, har jag bara en knävärmare?". Efter att misslyckats med försöken tråckla på den tredje armvärmaren som av misstag följt med fortsatte han turen som Glenn Hysén.

Rutten gick från Laholm in i landet mot Simlångsdalen i baklängespåret av förra årets bana på Sverigetempot. Turerna att dra blandades med parcykling och småsnack för att hålla skallen pigg och glad. Kanske var vi lite för självsäkra, kanske var Oscars minne från den resan lite grumliga eller kanske var det ödet för plötsligt när jag kikar ner på GPSen och bläddrar över till kartvyn är GPX-spåret borta vilket visar sig ha sin förklaring att vi inte längre cyklar längs det. En hastig koll på kartan i mobilen visar att vi har gjort en smärre felnavigering men inte behöver vända utan kan fortsätta med liten en omväg.

Här gissar jag att det var ödet som kom in för precis som vi beklagat oss över att det var alldeles för få blåa skyltar med -hult & -ryd så dyker den upp "PLINGSHULT". Vi är inne på fjolårets 400K-bana och precis som jag drar igång spurten upptäcker Oscar samma sak och kontrar stilfullt för en första seger. Resten av skyltarna delades broderligt då Oscar vann dem med -hult och jag alla med -ryd. Utöver det så var det måttligt med tramserier i vetskap om att denna runda inte på långt när skulle vara helgens jobbigaste och det inte hade varit någon hit att starta huvudrätten med blött krut.

Mums!

Milen genom natten rullade på och förutom en förvånad bilist när vi korsade Nissastigen var det inte en levande själ i sikte. Efter 20 mil stannade vi in på en rekad pausplats, rullade ut våra bivybags i en busskur, tog på lite förstärkningskläder och kröp till kojs lite vila. Som nattfika överraskade Oscar med att inte bara ha med en plunta Gammeldansk och två stiliga snapsglas i stål utan även två från Danmark insmugglade wienerbröd med chokolade. Klockan sattes på en timma och straxt efter 5 rullade vi vidare norrut med begynnande knorr i magen.

En bra start...

På Scandic Plaza i Borås gjorde vi vårt bästa för att gå plus på den dukade frukostbuffén vilket inte var särskilt svårt. Fyra stora tallrikar och lika många koppar kaffe senare var det dock betydligt jobbigare att ta sig ur Textilstaden då rutten var lagd över en liten väg över flera skarpa knäppor med tvåsiffriga stigningsprocent. På det lite sportgrus och morgonen var så gott som fulländad så de sista 7 milen till Vänersborg avverkades med ett leende i sol och medvind.

Roads like these

Ankomna till Lilla Paris mötte vi upp med brevetarrangören Björklund/dvnder för ett kort snack innan det var dags för återhämtning med Yatzy-spel och "recovery drinks" i väntan på att övriga två rumskompisar skulle ankomma från Göteborg. Fortsatte kvällen med burgare och öl ackompanjerat av uppsnack på Stars & Stripes och somnade till sist gott med väckarklockan ställd på halv sju.

Klassisk after bike med ale, chips och vattenmelon

Följt av Yatzy med små glas

Main Course

Efterföljande morgon fylldes rummet snabbt spänning och förväntan samt doften från chamoiscréme och nybryggt kaffe. Smörgåsar breddes, flaskor fylldes, väskor packades, väderleksprognosen kollades en sista gång - hur mycket skulle det egentligen regna?

Rövsmörj

Rapha-kittade från topp till tå cyklade vi till starten och hann även med lite småsnack med övriga startande, Jan-Erik, Johan x 2, Otto, Freddie, Ulrika och Lotta, innan det var dags att rulla ut på äventyr.

Redo för start

Regnet stänkte lite till och från för att efter drygt 4 mil öka så pass att det var dags att plocka på regnvästen. I fortsatt stilig tvåparsformation turades vi om att dra eller ligga i däcksprutet och småsnacka. Vid ankomst till första kontrollen i Ed (86 km) kändes det, vår storslagna ambitioner till fikatur till trots, ändå det lite tidigt att sätta sig ner med kaffe och bulle så Oscar och jag tackade för sällskapet och fortsatte som dynamisk duo.

Milsten vid gränsen

Vägarna upp mot gränsen var småmulliga med lagom långa backar och mestadels uppehåll (väl?) och höll både tempo och humör på topp. Passagen in i Norge avgjordes med en kort spurt som i uppförsbacke vanns av Oscar följt av 5 minuters fotograferande och uppdateringar på sociala medier. Mindre än en timma senare var vi mitt i ett tvättprogram med extra sköljning och stundtals kändes det som att man skulle spolas av vägen i allt regnet. Som bonus kom en extra kraftig skur precis när vi rullade in till banans andra kontroll i Ørje (166 km) och planen på riktig fika grusades snabbt av det faktum att inga caféer var öppna och istället blev det att krypa in på den lokala Circle K-macken för 30 minuter ståfika i väntan på att det värsta regnet skulle släppa.

Vi kan fika, vi bara vill inte

Regnet fortsatte sen följa oss hela vägen norrut till nästa stämpling i Keller (244 km) utanför Lilleström. Men regnvästen gjorde sitt jobb utmärkt och höll torson varm och torr hela vägen även om allt annat blev genomblött. På Circle K (var annars?) tog vi ett kort stopp i solsken och passade på att dutta lite ny olja på kedjorna som börjat låta som små tröskverk. Lyckligtvis var det så mycket regn att vägarna ovanligt rena vilket också syntes på cyklar och kläder, inte mycket smågrus där inte!

Blommande raps, som att resa tillbaka två månader i tiden

Fjärde benet var tufft med många och långa stigningar upp till banans högsta punkt på ca 500 hm, nedförskörningen till kontrollen i Lunner (311 km) var inte heller att leka med där vägens kvalité (eller brist därpå) höll oss ifrån att bomba på allt för hårt även om det lockade för att ta igen förlorad tid. Ännu tuffare var det dock att det på ortens Circle K var ett rätt magert utbud av mat även om det frågetecken jag fick till svar på min undran om de möjligen hade potatismos till korven var rätt festlig. Inte hade de något salt till pommesen och ingen stämpel gick att uppbringa heller...

Fotostämpel

Med varsin korv, kaffe och fikabröd slog vi oss ned på bänken utanför och fick snart sällskap av två jenter som gärna ville att vi skulle de dem skjuts till någon gård i närheten. När vi försökte förklara att det nog var en svår sak att lösa började de snacka om Daniel Nannskog och Grums i en salig röra. Eller så var det fullkomligt logiskt bara att jag var lite för trött för att förstå sammanhanget...

På väg in i natten

Ut på vägen igen och med mer än halva distansen avverkad var de nu dags banans längsta ben på 18 mil med ett enda säkert vattenhål vid Sekkelsten lite mer än halvvägs till Halden som var nästa kontroll. Solen började så sakta gå ner bakom oss och det var riktigt trevligt att rulla in i ännu en natt med förvissning om att den både skulle vara kort och ljus då fullmånen sken vackert i söder och vips så var vi kl 02 på den nattöppna Circle K vid E18 och blev (som vanligt) snabbt till intresse för den lokala motorburna ungdomen som samlats på platsen.

Din boj i bukten

Kanske var vi tröttare än vanligt, kanske var det skönt att bara sitta en stund, kanske väntade vi ut att pickupen med Rune Rudbergs monsterhit "Heja Høblje's Rallycross" på repeat och öronbedövande volym skulle avlägsna sig, men det blev en god halvtimma för att klämma en korv och en kaffe. Köpte en påse bilar för 33 NOK och funderade på om det inte hade varit värt vikten att köpa på sig mer smågodis på svenska sidan gränsen.

Natten hade så långt varit rätt ljummen men nu började temperaturen krypa ner från nästan tvåsiffrigt till runt 4-5 grader vilket fick längre nedförskörningar att nästan bli en skakfest. Jag tror inte vi pratade så mycket under denna sträckan men att jag försökte hålla igång skallen med att sjunga högt och hellre än bra. Månljuset höll oss sällskap och gjorde att man kunde se lite mer än bara vägen framåt i väntan på gryningen.

Efter ett antal cyklade nätter borde man väl lära sig att bara för att solen går upp blir det inte varmt med en gång, men hoppet är förmodligen det sista som överger en så jag hoppade och hoppades att solen skulle återfriska min själ där på morgonkvisten. Istället blev det dimma på väg in i Halden (498 km) där vi stannade och fotade våra cyklar vid någon stenstolpe. Stigningen ut från byn var lång och fin med ca 4 km i 4% snittlutning och jag kunde inte låta bli att trycka på lite extra till Oscars stora förtjusning.

Härligt i Halden

Nästa stora grej var spurten vid Kornsjø som enigt var den absolut hårdaste och jämnaste som hittills skådats på våra äventyr. I en lokal förvirring drog jag igång på skylten som stod med 1 km kvar och sen var det i princip fullt ös hela vägen ut på bron där vi sida vid sida vände ut och in på oss efter drygt 52 mils cykling. Vad hjälpte det, Oscar vann även denna gång men högst med en däcksbredd eller två.

Efter att nogsamt ha dokumenterat denna lilla dumhet samlade vi ihop oss för att trampa igenom de 4 milen till näst sista kontrollen i Hedekås (558 km). med någon mil kvar kom så till sist solen fram så efter ytterligare en (osnabb) fotostämpling, då allt som kunde öppet ännu var stängt, tog vi istället en mysig sittfika med både glass och bakverk i solen utanför Ica Färgelanda.

Kommer solen!

Söndagsfika

Nu levde livet och när Oscar började snacka om skyltspurt på slutmålet försökte jag vara lite taktiskt när det samtidigt började komma lite kantvind. Till ingen nytta visade det sig, för efter drygt 2 mil tjuv och rackarspel samt stundtals styrlindetuggande och en suicidal slutattack av undertecknad slutade det med att det inte var någon skylt att spurta på. Snyggade istället till oss för att stilfullt rulla av de sista kilometerna till målet och slutstämpla på kvart i elva på 26 h 45 min.

Done and dusted

Epilog

I planen för helgen ingick alternativet att cykla även delar av resan "him" till smutsiga södern, men efter en snabb avsköljning av vägdammet och koll på klockan insåg vi snabbt att det tidsmässigt skulle vara en väldigt, väldigt dålig idé. Istället blev det dubbel tågtransport avbruten av en liten lunchpaus med intag av skräp snabbmat på Gbg C. Avslutade resan med att klämma en lyxmilkshake på Max i Lund inför den sista milen som jag frihjulade hem (utan att logga så tekniskt sett har det inte hänt).

Worth waiting for

Strava x 2: