Monday, September 2, 2019

[RR] Recovery Report

Prolog

För ganska precis 16 veckor sedan kraschade jag olyckligt på en morgonrunda med MTBn och bröt både underben och cykelram. Det här är berättelsen om vägen tillbaka. För läsvänlighetens skull har jag delat upp delarna i olika bloggposter kronologiskt från olyckan fram till idag.

Back in Business

I samband med att jag låg på akuten såg jag sommarens planer bli mosade som övermogna bananer i en fullpackad sadelväska och framförallt såg det väldigt dystert ut att kunna ta en nionde SR-medalj. Men i takt med att utvecklingen gått åt rätt håll så frågade min kära fru om jag ändå inte skulle pröva att köra den 40-milare bara för att se hur det känns.


Sista smörjelsen innan misären

Sagt och gjort, när "alla andra" festade till det med PBP så ställde jag och en till cyklist upp till start för en regnig och blåsig 400K brevet från Malmö. Det var blött, grisigt, jobbigt och underbart och efter att ha småsnackat fram till första kontrollen vid 50 km körde jag resterande av rundan solo. Kroppen svarade (nästan) hela tiden och när man cyklar själv har man också så mycket större möjlighet att anpassa intensitet och pauser till (bara) sina egna behov.

Stärkt av denna "omstart" stod jag igår på startlinjen för den avslutande 60-milaren på programmet. Vädret var underbart somrigt, soligt och varmt under dagen men tjurigt och blåsigt med ösregn och åska genom hela natten hem.


Vad ska in? Sol och vind!

En härlig utmaning för både kropp och psyke där jag bl.a. campade i en busskur i Laholm i väntan på att det värsta ovädret skulle gå över. Att till sist rulla in på Shell Holma lite över halv sju på morgonen efter att ha cyklat solo de sista 35 milen var en liten personlig triumf som ska firas stort ikväll.


"Ja men du ser ju hur j-a glad han blir alltså!"

Vägen tillbaka

Två veckor efter OP plockades stygnen och jag besökte sjukgymnasten på VC för att få rörligheten inmätt samt lite nya övningar. Fick lov att börja köra cykel - 10 minuter om dagen och STATIONÄR. För att kunna köra första passet var jag tvungen att plocka ur innersulan och köra utan strumpa bara för att få ner foten i skon och resultatet blev härliga 43 W med 56/44 i balans mellan vänster och höger ben.


Långsamt, långsamt

Fortsatte så i drygt en vecka tills balansen var på 50/50 och började då sakta sakta öka belastningen. Efter två veckor var det återbesök hos sjukgymnasten och resultaten var lovande. Fick lov att öka till 15 minuter efter två veckor och sedan 20 två veckor efter det men fortsatt på runt 100 W.


Man kan också cyklar trainer utomhus

Midsommarhelgen och efterföljande "semestervecka" spenderades med att ta lugna promenader på kryckor. Från 500 meter till en kilometer till 2 till 3 till 4 och 5. 7 veckor efter kraschen tjuvstartade jag med att gränsla cykeln för en första landsvägstur utomhus (16 km på 46 minunter), det var härligt och läskigt på samma gång. Dagen efter var det återbesök på ortopeden (i Lund) och läkaren nickade gillande åt röntgenplåtarna så för första gången prövade jag att gå lite lätt utan kryckor.


Ta ingen vind!

Med det positiva beskedet började och i samband med att busskortet tog slut ett par dagar senare tog jag upp cykelpendlingen igen. Långsamt, långsamt och väääldigt försiktigt första gångerna. Men med positivt gensvar från kroppen stegrades intensiteten och 10 veckor efter OP testade jag att köra lite halvdistans med fart, 3 veckor senare ett ramptest som visade att jag var konditionsmässigt tillbaka på ungefär 90% av var jag var veckan innan olyckan.

Mystur med O

Fortsättning följer här.

Konvalescent

Utskrivning och sjukskrivning morgonen efter och fick köpa mig ett par kryckor för 65 kronor styck. Övade med en sjukgymnast för att få igång rörlighet i fot- och knäled samt att stegmarkera och pröva gå i trappor. Bilfärden tillbaka till Skåne var besvärlig men lyckligtvis har man som rutinerad randoräv koll på alla bensinmackar längs vägen och deras inbördes avstånd så ett stopp i taget kom vi hem.


Shotgun!

Första dagarna av konvalescens var smärtmässsigt rätt OK. Visst var det jobbigt att alltid stulta runt på kryckor (som tenderade att alltid trilla omkull), visst gjorde det ont mina svullna leder men jag kunde sitta, ligga och sova med lite stöd av kuddar. Men efter en vecka började det smärta även i vila och det bitvis kändes det som man hade en liten bäverfamilj på gnagkalas på smalbenet så fort under benet var lägre än höften. Lösningen blev att antingen ligga still eller hasa sig fram på rumpan samt inte låta något toalettbesök bli längre än absolut nödvändigt.


Banka mig gul och blå

Körde rehabövningar 3 gånger om dagen för att få tillbaka rörelseomfång i fot- och knäled samtidigt som benet skiftade färg från blå till lila till gul och grön nyans. Vägen tillbaka kändes nu rätt lång men redan efter några dagar hade situationen blivit betydligt bättre och jag testade att hälsa på kontoret för lite omväxling av miljö. Samtidigt blev jag bryskt påmind om hur priviligerad jag är som (annars) kan cykla till jobbet och slipper åka kollektivt.

Fortsättning följer här.

Operation

Efter att ha blivit röntgad och stödgipsad blev jag inlagd på ett rum på ortopeden och för att vänta på operation. Det drog ut på tiden och även om det var "bra" att jag inte ätit något sedan kl 22 kvällen innan så kurrade det lite i magen vid lunchtid men eftersom jag stod näst på tur så var prognosen att jag ändå skulle kunna bli klar till middagsmaten. Så jag väntade och väntade och väntade tills en sköterska kom in vid 9-hugget med en bit paj och meddelade att det blir OP imorgon så jag kunde få äta och dricka i en timma till.


Härligt stukad tå

På morgonen träffade jag kirurgen som förklarade hur han tänkte spika ihop mig och sa "det här kommer bli fint". Rullade in på OP vid 14-tiden och fick en ryggbedövning vilket gjorde att jag kunde vara vid medvetande under hela proceduren. De skar, borrade, spikade och skruvade i gott och väl 4 timmar varpå jag blev lite uttråkade och riktade min uppmärksamhet mot EKG-maskinen.

Pulsen låg fint på höga 40 och jag tänkte att om jag bara slappnar av kanske jag kan komma ner några slag och snart låg den på låga 40 istället. Fortsatte slappna av tills narkossköterskan klappade mig lite lätt på kinderna och undrade hur jag mådde. Då hade jag varit nere under 40 ett par gånger vilket fick maskinen att larma och dra igång lite hallabalo.


Spikad och klar

När stygnen var på plats och såren plåstrade rullades jag vidare till uppvak där liknade scenario utspelade sig varje kvart i två timmar. Pulsen ner under 40, maskiner som larmar och personal som blir lite stissig. Rullades till slut tillbaka på rummet på ortopeden och fick för första gången på 46 timmar äta "riktig mat" och där satt även min fru och väntade vilket var en härlig boost.

Fortsättning följer här.

En olycka händer så lätt

I mitten av maj hade vi planerat för en härlig familjehelg i Isaberg med MTB på programmet. Fredagen och lördagen hade spenderats på olika leder och på arenan och söndag morgon tassade jag upp lite tidigare för att hinna med en skön morgonrunda innan resten av familjen hade vaknat.


Söndagsmys

Men istället för att komma hem och väcka med dukad frukost så blev det med ett samtal som förändrade en del av planerna. På en skogsväg i relativt låg fart hade mitt framhjul glidit undan åt vänster medan jag gått ner med benet under cykeln och resten av kroppen ovanpå. Ljudet var omisskännligt och när jag försökte ställa mig upp så pekade högerfoten än hit och än dit.

Ringde till stugan och förklarade läget, att jag har brutit benet och behöver komma till sjukhus. Larmade sedan SOS och cyklade + enbenshoppade en 250 meter ut till en lite större väg för att lättare bli hittad och upplockad. Ambulansen kom ungefär en timma senare och personalen gjorde sitt jobb utmärkt. När första dosen smärtstillande satte in var det bara att le och vinka (och skrika lite) medan de drog benet rätt och fixerade det samt körde till Värnamo sjukhus. På vägen dit underhöll jag min sjukvårdare med olika dumheter men imponerade även när jag från ambulansens rörelser kände igen rondellen där väg 151 och 152 korsas.


Brutit benet? Jajemän!

Rullades in på akuten och hade fortfarande bra med grejor i kroppen och tyckte väl läkaren var lite väl "pedagogisk" när han kom in och berättade att mitt skenben var (helt) av. Eftersom jag legat i ett dike och försökt stabilisera brottet med mina händer replikerade jag att det då blir det väl märgspik. Jag är tveksam till att han uppskattade min diagnos men svarade att det stämde bra och undrade om jag möjligen också var läkare...

Fortsättning följer här.

Saturday, May 25, 2019

FS in the house!

Lite sent kanske för den har stått i huset i över en månad nu men cykelstallet har utökats med en härlig fullgungare - och den är inte min! För att göra en lång historia kort så hade O växt ur sin 24" och lånat min kära frus 650B XC HT vid förra årets Isabergsbesök samtidigt som hon hyrde en midfat HT. Till denna säsongen stod då valet mellan att köpa en annan "entry-level" HT eller välja något roligare och mer stigorienterat.

Efter idogt modellsökande och geometritabellsjämförande föll till slut valet på en Giant Liv Pique som ståtar med 130 mm slag fram och 120 mm bak samt moderna finesser som sänkstolpe och sjukt brett styre. Men eftersom komponentspecen var lite tråkig så kompletterades beställningen med en komplett M8000-grupp och förutom 1x11 istället för 2x10 så lättades ekipaget med över 4 hekto.

Slutresultatet:

Sunday, April 28, 2019

Wet, wet, wet!

... är inte bara gruppen som sjöng in en version av "Love is All Around" utan var också temat för gårdagens brevetcykling. Det började som en skakning nedre däck med en otroligt peppig väderprognos där det efter en strålande försommarvecka utlovades 10 grader och 27 mm regn i Malmö redan första timman efter start på lördagsmorgonen. Du kan aldrig ana vad som hände sen.

Men vad hjälper det mot inbitna randonneurer? Rule #9 gäller fortfarande och kvart i åtta stod därför 10 (av 11 anmälda) inne på Shell Holma i Malmö och fick sina stämpelkort (ny modell för året) samtidigt som det utanför var precis så fuktigt som förväntat. Jag hade plockat på regnvästen efter 2 km på vägen in till start och anande att den skulle få sitta kvar åtminstone 200 km till.

Punktligt 08.00 rullade vi iväg och rätt snart var vi uppdelade i två grupper, en med Fredrik, Oscar, Ebbe och mig i täten och därefter en Sebastian, Mats, Bengt, Tony, Emil och Peter. Det var lite sidamed från nordväst när vi styrde via Lund mot Höör och just då kändes det "ändå inte så farligt" även om det regnade så man inte behövde sträcka sig efter vattenflaskan - det var bara att gapa. Ord vi snart fick äta upp när vi kl 10.09 skulle stämpla på första kontrollen efter 65 km och var så blöta och kalla om händerna att det knappt gick att få upp (eller ner) brevetkortet från den lilla vattentäta påsen.

Sju minuter senare var vi ändå på väg igen och nu in i en mysig motvind som tillsammans med blöta vägar gjorde det betydligt roligare att dra och gneta än att ligga på rulle. Humöret var ändå där och 34 km senare, kl 11.13, ramlade vi in på Ljungbyheds Konditori med (i princip) samma procedur, försöka få av handskar, försöka få upp kortet, försöka blöta ner så lite som möjligt, försöka få ner kortet, försöka få på handskarna, försöka motstå lockelsen att ta en stor kopp kaffe och sätta sig. Men hur hade det sett ut?

Ut igen och uppför Lotta-backen vilken var en välkommen värmande upplevelse. Den nyutslagna skogen gjorde det nästan vindstilla och för en liten stund verkade som att det började spricka upp lite bland molnen så man nästan, men bara nästan, funderade på att öppna på västen. Men säg den lycka som varar, strax efter Klåveröd kom en ny härlig skur och samtidigt började mitt bakdäck bli oroväckande komfortabelt. Med regnet som hjälp var det inga problem att identifiera var problemet satt, en liten ståltrådsbit hade gnagt satt sig och gjort hål på det annars nya, fräscha och hela däcket.

Med fingrar lika användbara som krabbklor mekades ändå däck av, främmande föremål avlägsnades och slang byttes. Med viss rutin lyckades jag till och med inte frysa fast de blöta fingrarna på CO2-patronen och 12 minuter senare rullade vi vidare, men skadan var liksom redan skedd. Att genomblöt och kall blåsa nedför Söderåsens södra sida gjorde oss ännu blötare och ännu kallare så det var en rätt miserabel trio som vid dagens tredje stämpling i Kågeröd (113 km) en kvart över tolv möttes av den underbara personalen på Madame Plantier och fick sina kort ifyllda med rundans kanske stiligaste stämpel. Ingen behövde fylla på några flaskor och det såg ut att bli ett rätt snabbt stopp till Fredrik kom in och meddelade att han också hade bakhjulspunktering.

Vi erbjöds att vänta inne i butiken (och på det dela på en kopp kaffe) medan den mekaniska malören åtgärdades och det var första gången sedan starten som jag plockade fram mobilen för att ta en bild


Suddiga minnen...

Tjugo minuter senare var vi så på väg igen genom mer och mer regn och de varje gång det såg ut att kunna bli lite bättre så kom snart en ny skur och svalkade förhoppningarna. Fotostämplingen i Eket var befriande kort och det dröjde tills kilometer 173 då jag plötsligt noterade att det för en kort stund faktiskt såg ut som att mitten av slitbanan på framdäcket bytte nyans till den något ljusare som betydde att det hade rullat på torr asfalt. Sen kom nästa skur och så fortsatte det fram till Hallandsås där vi enades om en längre kaffepaus, om inte annat för att kolla Instagram.


Bevis på att det har hänt

Den pausen varade nästan en halvtimma (vilket torde vara internt rekord i ståfika), men efter den var det pigga(re) ben och glada(re) miner som nu visste att det bara var 11 mil "him" och på det en hjälpande nordvästan. Bomba i bocken nerför backen och sen hålla ut så läng det går visade sig än en gång vara en vinnande taktik och de fem milen till Helsingborg avverkades på drygt 90 minuter. En, efter omständigheterna, snabb stämpling och på't igen för att diska av de sista 63 kilometerna på under 2 timmar och sladda in på Shell Holma en 5 minuter innan Rapport.

Sammanfattningsvis,

Strava:

Epilog:
Åsså blir man mött av sin finaste fru och kommer man hem till det här:

Saturday, April 20, 2019

Close, But No Cigar

Ett spontant försök att klara ett av årets mål - cykla 40 km rundbana på 60 minuter. För att göra det lite enklare körde jag 2 mil åt ena håller och vände sen men missade målet med typ 20 sek. Å andra sidan, med 295 W i snitteffekt och 160 BPM i snittpuls så finns det mer att hämta innan tröskeln...

Strava:

Sunday, January 6, 2019

Bokslut 2018 och Mål 2019

Antalet inlägg sedan förra summeringen är pinsamt lågt och kanske, högst eventuellt, kan man ursäkta sig med att det varit mer fokus på kvalité före kvantitet men egentligen ligger väl svaret i att bloggformatet sedan en tid tillbaka känns lite passé när det finns andra plattformar för att skryta om sina bravader. Men skitsamma, en tillbakablick på året som gått och vilda gissningar för innevarande år är ändå alltid skoj att göra!

Distansmässigt hamnade cykel året på rekordnivå med över 1750 cyklade mil trots ingen Rapha 500-satsning. Ovanpå det ännu en en Superrandonneurmedalj och rekordtider på 40-, 60- och 100-milarna.

Men det cyklade inte bara fort och långt utan även med skojsighet i åtanke och som förra året inkluderade den roligaste helgen en övernattning i det fria och egenplanerat gubbbus, denna gång på se dammigaste grusvägarna som Skåne har att erbjuda. Tyvärr fanns det inte tid för någon mystur på andra sidan sundet men väl 70 backiga mil på andra sidan pölen.

Den tuffaste rundan var i särklass den 100-milare som jag och Oscar cyklade på under 40 timmar och som hade start och mål i Göteborg och där i mellan nuddade vid kusten på andra sidan. Det saknades inte tillfällen att få lida ordentligt på denna tur och vi hade båda tillfällen där det var skönt att vara två så man har någon som kan påminna en om hur härligt trötta vi var. Äkta typ-2 kul alltså!

På delad andraplats kommer de andra två snabba långcyklarturerna med den nattliga 40-milaren ett halvt hack före då vi (den ständigt återkommande dynamiska duon) i princip hade Sub 13 i en ask men den drömmen gick i kras när en enveten motvind drog upp på morgonen med 15 mil kvar. Blekingerundans 60-milaren var också hård men kanske framför allt äckligt disciplinerad och så bra utförd att målet på Sub 21 skruvades till Sub 20 efter 1/3 av distansen och resten är i princip historia.

Men allt var inte lidande och misär, på andra sidan av spektrat fanns det även tid för att cykla med familjen, både i skogen och på vägen med en 2-dagarstripp till Isaberg som en av två höjdpunkter där cykelhelgen med C över Kristi Himmelsfärd var den andra. Heldagsutflykten #thelongestday2018 blev en kul bonusgrej även om sommarvädret spelade oss ett fräckt spratt med monsunliknande regn de sista 6 milen. På det ett (snudd på traditionsenligt) nycykelbygge på senhösten och med det var året komplett.

För 2019 blir målen:

  • Superrandonneur (goes without saying ett PBP-år ;-))
  • Ett riktigt långt lopp.
  • Socialitetscykling som #thelongestday och en #øresundinvitational som bonus
  • Minst en cykelutflykt med hela familjen, t.ex lite banvallscykling med övernattning
  • Över 40 km på en timma, antingen rundbana eller "out and back"