The Longest Day 2018

En liten film istället för en vägg av tramsig text.

Gubbagrusbus

Det finns de som cyklar för att komma någonstans, det finns de som cyklar för att komma bort, det finns de som cyklar för äventyrets skull och det finns de som gör det för den rena glädjen av att känna vinden i ansiktet. Den här helgen startades med en skakad blandning av allt ovanstående, men kanske framför allt för att motivera varför man införskaffat ännu en cykel...

Efter utfört arbete

Egentligen började det hela, som så ofta förr, rätt opretentiöst med att jag och Oscar någon gång i vårvintras kom på att det hade väl varit roligt att cykla lite grusväg även när solen och värmen kommit till Sverige och att man kanske skulle kunna slå två flugor i samma smäll och göra det i ett brevetformat, kanske t.o.m. på självaste nationaldagen. Men ska man släppa ut fler än de närmast sörjande på obekanta vägar är det nog bäst att först ha rekat detaljerna så hastigt och lustig blev det en liten egen tur med traditionella tillbehör à la Team HC...

Sagt och gjort, en hemlig och intrikat plan med kvällscykling, spartansk övernattning, caféfrukost och 20 mil på blandat underlag smiddes med ledstjärnan att det inte skulle vara någon större hets utan ren och skär njutningscykling. En rutt ritades med noggrann listning av grusvägspartierna, les secteurs, som utgjorde drygt 8 mil eller ca 40% av den total sträckningen och några säkra vattenhål prickades in för att locka till stenhård fika.

In i natten

Så kom kvällen, Oscar mötte upp hemma hos oss och efter mitt sista kvällsmöte drog vi ut på vägen. Det var varmt, särskilt för att vara början av juni men snart sänkte sig solen och temperaturen började dala mot normala nivåer. Småsnacket avtog strax norr om Löddeköpinge och med hjälp av lätt medvind sladdade vi vid midnatt in på nattöppna Circle K i Ängelholm för att inhandla lite kvällsmat vilket i princip bestod av en Norrlands Guld och någon slags färdigmatsmacka för att förstärka de medhavda (och insmugglade) danska wienerbröden samt den traditionsenliga lillen med Gammeldansk.

En timma senare på småsnirkliga cykelstigar nådde vi vindskyddet som kartrekats till övernattningsplats. Liggunderlagen rullades ut och medan jag hoppade ner i en bivvybag förstärkt med en lätt isolerande jacka hade Oscar lyxat till det med en riktig sovsäck. Oavsett inkvarteringsattribut somnade vi omgående och vaknade till soluppgång och fågelsång strax innan fem.

Jag ger dig min morgon

Packade ihop pryttlarna och satte av över åsen för att äta morgonmat på Båstads stolthet - Knut Jöns bageri. Vägen dit var sådär härligt försommarmagisk med släpsol och krispig morgonluft ackompanjerat av lättande klädsel och stora förväntningar på dagen.

Raphafladder

Efter rejält intag av kaffe och bröd var det så äntligen dags att börja sprätta grus på riktigt, men först än en klättring upp på Hallandsås där vi både fick se hackspett, älgar och en död räv. Sen ner på andra sidan mot Västersjön och här kom rundans två enda skyltspurter att räkna med - Oscar tog stiligt Ugglehult på kraft medan jag lyckades utnyttja ett ögonblicks ouppmärksamhet för att knipa Nedre Århult med en däcksbredds marginal (tur då att vi båda hade skott våra cyklar med 40 mm breda grussulor).

Bomba i bocken

Drygt 35 km in på turen kom sen grusvägarna slag i slag, vissa längre andra lite kortare men alla lika vackra på sitt sätt och innan vi hade hunnit till Tyringe så hade nästan hälften av cyklingen varit på obelagt underlag (och även med inslag av lite bush walking). I skuggan framför Ica med utsikt över tågstationen blev det så varsin glass och lite påfyllning av vatten innan vi åter gränslade våra cyklar.

Spex och skoj

Efter en lite längre transportsträcka kom äntligen nästa grusvägsparti och plötsligt var vi vid den banvallen för den sedan länge nedlagda verksamheten av Östra Skånes Järnvägar. Om tidigare sträckor kunnat cyklats på racer (om än med något bredare däck och viss försiktighet) var det nu rätt tryggt att ha lite mer volym mellan sten och fälg. Men vad hjälper det när man har skoj och bombar på som om det inte fanns någon morgondag, så efter ett par nära smällar kom sen genomslagspunkan på framhjulet som en push-notifiering i mobilen. Typiskt nog så lyckades Oscar repetera samma sak när man bara skulle sakta in för att stanna och där stod vi bland mygg och blinningar och bytte slangar.

Den sista sträckan

Rullade in på torget i Hörby och återhämtade oss med en välförtjänt fika i solen. Nu var vi mer eller mindre på mammas gata och det började funderas på after bike men först skulle de sista grusvägsbitarna diskas av tillsammans med skyltspurten på Staffanstorp. För att inte göra det alltför bekvämt och förutsägbart så började jag rutta oss ömsom till höger och vänster på små och ännu mindre grusvägar bort från den utstakade rutten och nog gav det resultat för när väl SKYLTEN kom så blev det en väldigt jämn batalj men trots ett vältajmat "cykelkast" från undertecknad var det lejonkungen som tog hem den. Tror jag.

Samlade ihop våra brunbrända ben och cyklade hem för att plocka fram något kallt dricka, tända grillen och ha en riktigt HC after bike med familjerna. Men det är en helt annan historia =)

Now THAT was fun, wasn't it?

Strava:

Brevet 300 km Malmö

Äntligen dags att sträcka på benen lite mer ordentligt och eftersom jag redan cyklat två 20-milaish turer i år så föll det sig kanske naturligt min brevetpremiär för året blev en 30-milare. Till start var det inte riktigt lika många som på 20-milaren lördagen innan påsk, trots att väderleksprognosen åtminstone lovade betydligt mer sol men de som dök upp var ett glatt och starkt gäng - a.k.a. "the usual suspects". Efter utdelning av kort, lite snack runt kaffebordet och en snabb genomgång av banan så for vi iväg prick 08.00.

Efter en inledande gemensam rödljusprocession genom Malmö blev det "allure libre" så snart vi svängt höger ut på Gamla Lundavägen och en liten tätkvintett med mig, Marica, Fredrik, Linus och Martin formade sig rätt omgående. Banan börjar lite trixigt med mycket på/av från cykelbana, väg + annat och tyvärr bar det sig inte bättre att vid passagen i Hjärup där vi tog det lugnt och försiktigt drog ändå Marica omkull med i rullgruset. En liten kortare inspektion av läget gav dock att inget verkade brutet om än lite ömt, så vi fortsatte till och genom Lund med än större varsamhet.

(Parantes) Det är vid långcykling tydligt vilken skillnad det kan vara i hur kommuner planerar cykelinfra men kanske fram för allt variationen i hur olika entrepenörer utför drift och underhåll av den samma. Så här på vårkanten är det tyvärr allt för vanligt med både grus, stenar, pinnar, glaskross, skräp + ANNAT på både väntade och oväntade platser. Därmed blir det oftast en befrielse att komma ut på en "riktig" väg där ingen GC-bana finns att tillgå så man slipper bli behandlad som andra klassens fordonstrafikant. Men allt sånt är ju redan väl känt, så det är bara att bita ihop, svälja förtreten och gå vidare. Men nu var det ändå sagt

Raphasnubbar som jobbar

Vägarna mot Höör var som vanligt trevligt inramade av små skogsdungar som väntade på att få slå ut samt en frisk doft av vårbruk från åkrarna. Eftersom vi hade en stadig vind från sydost kom det större och mindre stråk av den senare delen där vi rullade på mestadels i två par och hade det lite lördagsmys. I Höör stämplade vi på Preem och den som önskade fick till en ståfika på antingen medhavd eller nyinköpt matsäck. Dock inga konserverade ananasringar.

På benet mot Ljungbyhed blev det finfin medvind och tempot höjdes en smula. Linus, som först hade tänkt släppa gruppen utanför Lund men ändå hängt med, tackade för sällskapet och rullade vidare i egen takt. Solen värmde på kinden och humöret var på topp, och mindre än en timma senare hängde vi upp cyklarna utanför konditoriet för att plocka upp ännu en stämpel samt något att äta (för vissa). Jag hade planerat att inte äta mer än nödvändigt under rundan, körde bara vatten + lit elektrolyt i flaskorna och väntade med fikat, åtminstone till Hallandsås.

Fredriks nya åk

När vi nu vände cyklarna och för att ta oss över Söderåsen fick vi lite extra motstånd i form av en föraning av den motvind vi senare skulle få stifta en mer ingående bekantskap med. Uppför Lotta var det fri fart för alla och återsamling vid Klåveröd, jag önskade väl något mer av benen men ambitionen var det inget fel på - full gas.

I Kågeröd överraskade vi ännu en gång den supertrevliga personalen på Madame Plantier i deras förmiddagsfika, men lika snabbt som vanligt stämplades korten och snart bar det uppför igen. Nackdelen med att cykla så dessa breveter så tidigt på våren naturen inte visar hela den prakt som man får senare när bokskogen slagit ut och uppför backen till Stenestad blev det påtagligt brungrått där vi annars brukar få njuta av ljusgrönt, men den som väntar på något gott...

Selfiestämpling vid Eket

Rullade vidare mot Eket och Hjärnarp utan större dramatik, kurvigt och kuperat och men inte särskilt många vårystra motorcyklister på vägen. Gasade på igen uppför Hallandsås och kammade hem en kanelbulle med kaffe som pris. På plats vid bordet blev vi sedan igenkända som randonneurcyklister av ett glatt par från Stockholm som själva cyklat flertalet breveter både när och fjärran. Kanske var det sällskapet, kanske var det insikten om att de elva milen hem nu skulle vara rejält hårda med hård motvind, men det var inte så att vi kastade oss ut på vägen igen.

Fika

Men nedför kommer man ju alltid så först efter en mil när vi kommit ut på slätten vid Margaretetorp var det som förningarna blev riktigt tuffa med ständigt vindbrus i öronen. Försökte cykla så snyggt som möjligt med oavsett om det var kantvind eller rak motvind även om förutsättningarna försvårade kommunikationen så ibland blev det små luckor. En positiv sak var dock att cykelbanan längs väg 107 var välsopad och ren, om än lika skarpt krokig runt hus och gårdar som vanligt.

Train of thought

Sladdade in framför Circle K i Ättekulla för en stämpel och stärkande fika samt en ingående diskussion om dialektala uttryck samt det danska språkets inverkan på det skånska ordförrådet. Det blir ju gärna så att när det inte går att prata på cykeln tar man igen det vid sidan av så det som oftast brukar vara en "splash and dash" blev idag en 20 minuters sittfika innan vi återigen skulle få tampas med motvinden. Som tur är så blir vägen lite mer skyddad efter Landskrona och med kvällen i antågande började även vinden så sakta mojna något. Man skulle nästan säga att sista biten från Lödde bjöd på förutsättningar för trevlig cykling, men bara nästan.

Svängde till sist in på Arlövsvägen och medan Fredrik började leta en lämplig växel försökte jag överraska med en attack på SKYLTEN. Men med stumma ben var hade jag inte kapacitet att börja på rätt växel så när den spann ut kunde Fredrik gå ut och om för att knycka Malmö-skylten med ett halvt hjul tillgodo. Återsamlade och rullade stilfullt returen nedför Nobelvägen för att slutstämpla på 11.28.

Hoppade både korv, glass och kaffe för en snabb cykling hem igen för att hinna hem innan mörkret. Får vänta med postbrevetfikat till nästa gång...

Strava:

Weekend Warriors

Denna RR blir en kombination av semispontan galencykling och en (mer) strukturerad brevet. Som avslöjats i föregående blogginlägg var planen i runda slängar 1000 km cykling och en natts sömn, ett recept som gjort för minnesvärda stunder i sadeln - eller?

Prolog(ue)

När man borstar tänderna för att man inte ska gå och lägga sig

Prick halv nio rullade jag hemifrån in i solnedgången, uppklädd i bästa brevetkostymen med Pro Team Thermal bibs och den numer rätt solblekta Brevet-tröjan. Ny hjälm och nya brillor satt pricken över i.

Smiles for miles!

2 h 45 minuter senare var vi två som rullade in i natten. En lätt medvind höll tempot uppe om än inte särskilt ansträngande och det mest spännande på vägen mot Laholm var väl att vi denna gången cyklade åt motsatt håll mot vanligt. På Preem-macken i Sveriges "gateway to Europe" hände det dock saker för när vi fyllt flaskorna med från vattenskåpet och skulle byta om till nattkläderna hör jag Oscar utbrista ett förvånat "Nej, har jag bara en knävärmare?". Efter att misslyckats med försöken tråckla på den tredje armvärmaren som av misstag följt med fortsatte han turen som Glenn Hysén.

Rutten gick från Laholm in i landet mot Simlångsdalen i baklängespåret av förra årets bana på Sverigetempot. Turerna att dra blandades med parcykling och småsnack för att hålla skallen pigg och glad. Kanske var vi lite för självsäkra, kanske var Oscars minne från den resan lite grumliga eller kanske var det ödet för plötsligt när jag kikar ner på GPSen och bläddrar över till kartvyn är GPX-spåret borta vilket visar sig ha sin förklaring att vi inte längre cyklar längs det. En hastig koll på kartan i mobilen visar att vi har gjort en smärre felnavigering men inte behöver vända utan kan fortsätta med liten en omväg.

Här gissar jag att det var ödet som kom in för precis som vi beklagat oss över att det var alldeles för få blåa skyltar med -hult & -ryd så dyker den upp "PLINGSHULT". Vi är inne på fjolårets 400K-bana och precis som jag drar igång spurten upptäcker Oscar samma sak och kontrar stilfullt för en första seger. Resten av skyltarna delades broderligt då Oscar vann dem med -hult och jag alla med -ryd. Utöver det så var det måttligt med tramserier i vetskap om att denna runda inte på långt när skulle vara helgens jobbigaste och det inte hade varit någon hit att starta huvudrätten med blött krut.

Mums!

Milen genom natten rullade på och förutom en förvånad bilist när vi korsade Nissastigen var det inte en levande själ i sikte. Efter 20 mil stannade vi in på en rekad pausplats, rullade ut våra bivybags i en busskur, tog på lite förstärkningskläder och kröp till kojs lite vila. Som nattfika överraskade Oscar med att inte bara ha med en plunta Gammeldansk och två stiliga snapsglas i stål utan även två från Danmark insmugglade wienerbröd med chokolade. Klockan sattes på en timma och straxt efter 5 rullade vi vidare norrut med begynnande knorr i magen.

En bra start...

På Scandic Plaza i Borås gjorde vi vårt bästa för att gå plus på den dukade frukostbuffén vilket inte var särskilt svårt. Fyra stora tallrikar och lika många koppar kaffe senare var det dock betydligt jobbigare att ta sig ur Textilstaden då rutten var lagd över en liten väg över flera skarpa knäppor med tvåsiffriga stigningsprocent. På det lite sportgrus och morgonen var så gott som fulländad så de sista 7 milen till Vänersborg avverkades med ett leende i sol och medvind.

Roads like these

Ankomna till Lilla Paris mötte vi upp med brevetarrangören Björklund/dvnder för ett kort snack innan det var dags för återhämtning med Yatzy-spel och "recovery drinks" i väntan på att övriga två rumskompisar skulle ankomma från Göteborg. Fortsatte kvällen med burgare och öl ackompanjerat av uppsnack på Stars & Stripes och somnade till sist gott med väckarklockan ställd på halv sju.

Klassisk after bike med ale, chips och vattenmelon

Följt av Yatzy med små glas

Main Course

Efterföljande morgon fylldes rummet snabbt spänning och förväntan samt doften från chamoiscréme och nybryggt kaffe. Smörgåsar breddes, flaskor fylldes, väskor packades, väderleksprognosen kollades en sista gång - hur mycket skulle det egentligen regna?

Rövsmörj

Rapha-kittade från topp till tå cyklade vi till starten och hann även med lite småsnack med övriga startande, Jan-Erik, Johan x 2, Otto, Freddie, Ulrika och Lotta, innan det var dags att rulla ut på äventyr.

Redo för start

Regnet stänkte lite till och från för att efter drygt 4 mil öka så pass att det var dags att plocka på regnvästen. I fortsatt stilig tvåparsformation turades vi om att dra eller ligga i däcksprutet och småsnacka. Vid ankomst till första kontrollen i Ed (86 km) kändes det, vår storslagna ambitioner till fikatur till trots, ändå det lite tidigt att sätta sig ner med kaffe och bulle så Oscar och jag tackade för sällskapet och fortsatte som dynamisk duo.

Milsten vid gränsen

Vägarna upp mot gränsen var småmulliga med lagom långa backar och mestadels uppehåll (väl?) och höll både tempo och humör på topp. Passagen in i Norge avgjordes med en kort spurt som i uppförsbacke vanns av Oscar följt av 5 minuters fotograferande och uppdateringar på sociala medier. Mindre än en timma senare var vi mitt i ett tvättprogram med extra sköljning och stundtals kändes det som att man skulle spolas av vägen i allt regnet. Som bonus kom en extra kraftig skur precis när vi rullade in till banans andra kontroll i Ørje (166 km) och planen på riktig fika grusades snabbt av det faktum att inga caféer var öppna och istället blev det att krypa in på den lokala Circle K-macken för 30 minuter ståfika i väntan på att det värsta regnet skulle släppa.

Vi kan fika, vi bara vill inte

Regnet fortsatte sen följa oss hela vägen norrut till nästa stämpling i Keller (244 km) utanför Lilleström. Men regnvästen gjorde sitt jobb utmärkt och höll torson varm och torr hela vägen även om allt annat blev genomblött. På Circle K (var annars?) tog vi ett kort stopp i solsken och passade på att dutta lite ny olja på kedjorna som börjat låta som små tröskverk. Lyckligtvis var det så mycket regn att vägarna ovanligt rena vilket också syntes på cyklar och kläder, inte mycket smågrus där inte!

Blommande raps, som att resa tillbaka två månader i tiden

Fjärde benet var tufft med många och långa stigningar upp till banans högsta punkt på ca 500 hm, nedförskörningen till kontrollen i Lunner (311 km) var inte heller att leka med där vägens kvalité (eller brist därpå) höll oss ifrån att bomba på allt för hårt även om det lockade för att ta igen förlorad tid. Ännu tuffare var det dock att det på ortens Circle K var ett rätt magert utbud av mat även om det frågetecken jag fick till svar på min undran om de möjligen hade potatismos till korven var rätt festlig. Inte hade de något salt till pommesen och ingen stämpel gick att uppbringa heller...

Fotostämpel

Med varsin korv, kaffe och fikabröd slog vi oss ned på bänken utanför och fick snart sällskap av två jenter som gärna ville att vi skulle de dem skjuts till någon gård i närheten. När vi försökte förklara att det nog var en svår sak att lösa började de snacka om Daniel Nannskog och Grums i en salig röra. Eller så var det fullkomligt logiskt bara att jag var lite för trött för att förstå sammanhanget...

På väg in i natten

Ut på vägen igen och med mer än halva distansen avverkad var de nu dags banans längsta ben på 18 mil med ett enda säkert vattenhål vid Sekkelsten lite mer än halvvägs till Halden som var nästa kontroll. Solen började så sakta gå ner bakom oss och det var riktigt trevligt att rulla in i ännu en natt med förvissning om att den både skulle vara kort och ljus då fullmånen sken vackert i söder och vips så var vi kl 02 på den nattöppna Circle K vid E18 och blev (som vanligt) snabbt till intresse för den lokala motorburna ungdomen som samlats på platsen.

Din boj i bukten

Kanske var vi tröttare än vanligt, kanske var det skönt att bara sitta en stund, kanske väntade vi ut att pickupen med Rune Rudbergs monsterhit "Heja Høblje's Rallycross" på repeat och öronbedövande volym skulle avlägsna sig, men det blev en god halvtimma för att klämma en korv och en kaffe. Köpte en påse bilar för 33 NOK och funderade på om det inte hade varit värt vikten att köpa på sig mer smågodis på svenska sidan gränsen.

Natten hade så långt varit rätt ljummen men nu började temperaturen krypa ner från nästan tvåsiffrigt till runt 4-5 grader vilket fick längre nedförskörningar att nästan bli en skakfest. Jag tror inte vi pratade så mycket under denna sträckan men att jag försökte hålla igång skallen med att sjunga högt och hellre än bra. Månljuset höll oss sällskap och gjorde att man kunde se lite mer än bara vägen framåt i väntan på gryningen.

Efter ett antal cyklade nätter borde man väl lära sig att bara för att solen går upp blir det inte varmt med en gång, men hoppet är förmodligen det sista som överger en så jag hoppade och hoppades att solen skulle återfriska min själ där på morgonkvisten. Istället blev det dimma på väg in i Halden (498 km) där vi stannade och fotade våra cyklar vid någon stenstolpe. Stigningen ut från byn var lång och fin med ca 4 km i 4% snittlutning och jag kunde inte låta bli att trycka på lite extra till Oscars stora förtjusning.

Härligt i Halden

Nästa stora grej var spurten vid Kornsjø som enigt var den absolut hårdaste och jämnaste som hittills skådats på våra äventyr. I en lokal förvirring drog jag igång på skylten som stod med 1 km kvar och sen var det i princip fullt ös hela vägen ut på bron där vi sida vid sida vände ut och in på oss efter drygt 52 mils cykling. Vad hjälpte det, Oscar vann även denna gång men högst med en däcksbredd eller två.

Efter att nogsamt ha dokumenterat denna lilla dumhet samlade vi ihop oss för att trampa igenom de 4 milen till näst sista kontrollen i Hedekås (558 km). med någon mil kvar kom så till sist solen fram så efter ytterligare en (osnabb) fotostämpling, då allt som kunde öppet ännu var stängt, tog vi istället en mysig sittfika med både glass och bakverk i solen utanför Ica Färgelanda.

Kommer solen!

Söndagsfika

Nu levde livet och när Oscar började snacka om skyltspurt på slutmålet försökte jag vara lite taktiskt när det samtidigt började komma lite kantvind. Till ingen nytta visade det sig, för efter drygt 2 mil tjuv och rackarspel samt stundtals styrlindetuggande och en suicidal slutattack av undertecknad slutade det med att det inte var någon skylt att spurta på. Snyggade istället till oss för att stilfullt rulla av de sista kilometerna till målet och slutstämpla på kvart i elva på 26 h 45 min.

Done and dusted

Epilog

I planen för helgen ingick alternativet att cykla även delar av resan "him" till smutsiga södern, men efter en snabb avsköljning av vägdammet och koll på klockan insåg vi snabbt att det tidsmässigt skulle vara en väldigt, väldigt dålig idé. Istället blev det dubbel tågtransport avbruten av en liten lunchpaus med intag av skräp snabbmat på Gbg C. Avslutade resan med att klämma en lyxmilkshake på Max i Lund inför den sista milen som jag frihjulade hem (utan att logga så tekniskt sett har det inte hänt).

Worth waiting for

Strava x 2:

Malmö 200K Brevet - Cargorando!

For version in English - click here.

Med årets förhoppningsvis värsta runda redan avklarad var uppföljaren på förra årets halvgalenskap - "cykla långt på för ändamålet oavsedd cykel" - nästan mer av akademisk karaktär än ett riktigt äventyr även om "cargorando" definitivt har en dimension utöver den vanliga brevetcyklingen. Oscar och jag hade tidigare snackat ihop oss om att köra lastcykel på Åsarundan och på vägen plockat upp (!) Jim så till start mönstrades inte mindre än en trio lastcyklar bland de dryga tjoget hermeliner.

Villkoren var rätt enkla, "self supported" i detta fallet gällde även vad som fick köpas (för förtäring) under färd - behövde man lite kaffe eller kakor till söndagsfikat var det förstås tillåtet att bunkra upp medan plats ändå fanns på flaket. Så med lådan avplockad och ersatt av en mindre duffelväska innehållandes både fyra små smörgåsar, en PET-flaska vatten, smågodis, reparationspryttlar och lite extrakläder var tärningen kastad och utmaningen kunde börja.

Samling vid pumpen

Oscars Omnium - Cargorando edition

Genom Malmö höll vi rätt jämn fart med klungan, det var lite lätt medvind och många pigga ben, men i höjd med Jägersro delade vi naturligt in oss i en egen "långcyklargrupp" efter en liten mekanisk incident och vi fick se täten sakta segla ifrån oss. Plockade även med Jeppe i tåget coh som en kvartett snyggcyklade på mulligt mysiga småvägar till första kontrollen Blentarp där det förutom stämpling stod inköp av Zoegas på "att handla listan".

Lite vadporr uppför Romelåsen

På delsträckan mot Höör kom första större provet, kantvind. Det är inte lättare att bygga en snygg liten vinge utan att överlappa hjul när man har över metern till sitt eget framhjul men med lite disciplin kom vi fram helskinnade till en av rundans två större knäppor - Harlösabacken. Jag hade innan start varit lite fundersam på om 42T fram och 11-28 bak skulle räcka till med 650B-hjul och 35 mm Kojaks eller om man borde ha letat fram en 11-32 kassett istället. Och mycket riktigt så blev det en del ståtrampande i 70-75 rpm när det brantade till men upp kommer man ju ändå - till slut.

Efter en samlingspaus drog färden vidare norrut när Oscar strax efter Löberöd signalerade för punka. Det var framdäcket som långsamt men alltjämnt stadigt börjat bli allt mjukare och om framhjulspunka är otrevligt på vanlig cykel är det ingenting mot upplevelsen att styra runt med sladdrig framvagn på en lastcykel. Snabb inspektion gav att det kanske, eventuellt, bara var en dålig ventilkägla och med nästa kontroll inom räckhåll beslutades att bara pumpa nu och byta sen.

Let's go ananas i Höör

I Höör blev det stämpling, slangbyte, smågodis och, för vissa andra, visst näringsintag i form av konserverad exotisk frukt (och viss önskan om Hawaiipizza). Någonstans här lyckas jag fippla upp min mobil för att ta en snygg bild med handske på men inte hålla i och vips har den inte bara en utan två sprickor i skärmen vilket gör den mer eller mindre obrukbar till det mesta utom att ta fler bilder, det var nog så att vi ändå hade haft det lite för bra hittills.

Den känslan förstärktes senare av att Oscar i höjd med Jularp drog bakdäckspunkakortet och någon mil innan Ljungbyhed insåg att den slang som sattes i framdäcket vid förra kontrollen nu åter var oroväckande slappt i formen. Denna gång nyttjades en välplacerad vattenpöl för att leta hålet på den gamla slangen och med hjälp av denna information lokalisera och avlägsna den lilla vassa flisa sten eller glas som störde vår framfart.

Köpte lite finfika till familjen

Efter stämpling och snudd på obligatoriskt inköp av fikabröd till familjen på Ljungbyheds Konditori (där de faktiskt såg lite förvånade ut över mängden vetebröd, kakor och bakelser som två lycraklädda cyklister kan ta med sig) var det äntligen dags för Lotta! Vi kanske inte var snabbast i år, inte heller snabbare än för tre veckor sedan, men på Strava-segmentet var vi iaf snabbast av de som cyklade brevet den dagen. Väl vid Klåveröd blev det återsamling och flaket på min Bullit konverterades temporärt till bardisk.

En stärkande liten tår på Söderåsen

De sista sex milen från Söderåsen brukar, som den minnesgode läsaren redan vet, vara en motvindsfest men lyckligtvis var eftermiddagsbrisen denna dag något mer rak västlig än sydväst och med mindre tidshets och mer hygge är det faktiskt rätt mycket roligare att även cykla i annat än medvind. Skyltspurten i Malmö blev en relativt okomplicerad affär, om undertecknad accelererar som en ångpråm med racer är det inte lättare på lastcykel men noterade ändå min säsongsbästa snitteffekt över 30 sekunder så lite glad blev man ändå.

Återigen återsamling innan vi paradcyklade nedför Malmös rödaste gata, Nobelvägen, och fick chansen att öva lastcykeltrackstands i varje korsning innan vi sladdade in vi Holma-macken, flärpade ut våra centralstöd och slutstämplade på 9:02.

Tillsätt bara sol

Avslutade till sist med att dricka lite av vår medhavda öl och ljuga ikapp om dagens (och andra) bravader på bänken innan det var dags att säga tack och hej, ses snart igen, hälsa familjen och cykla försiktigt hem.

Fika till barnen

Fika till föräldrarna

Strava:

Besök i Köpenhamn

I lördags tog vi tåget över till Köpenhamn för att kolla in Rapha-butiken som öppnade där i höstas. Och fikade lite. Och kikade i fler butiker. Och fikade igen med delar av familjen Hellström på Torvehallerne vid Nørreport innan det blev kökshäng och hygge hemma hos Oscar & Brynhild i Örestad. Några snygga cyklar hann vi se också.

Utsikt från fönsterplats

Big bag shopping

Finfika, den första

Lite cykelkultur i byen

Øresund Runt

Efter veckor av nogsam planering och delikat avvägande av distans vs tid var det igår äntligen dags för en liten familjär säsongsavslutning signerad #teamhc. Upplägget var lika smart som enkelt - uppstigning i ottan, mötas upp i Lund strax innan 7 för att köra en #lagomdistans till Köpenhamn via Helsingör.

Morgonen var småkylig men magiskt fin när jag rullade iväg, solen var precis på väg upp och det kändes att det här kan bli en riktigt bra dag. Utanför Viggos stod Oscar och stoltserade med en tidning innanför tröjan, själv hade jag kört lite mer safe och hade den fodrade vindvästen på.

Efter lite inledande småsnack norrut från Lund vek vi av från planen redan efter en dryg mil då jag hade nosat fram ett närliggande Stravasegment som såg ut att vara görbart även för lite morgontrötta småbarnsföräldrar. Väl på plats visade sig segmentet vara en grusvägsbacke men eftersom ingen av oss räds lite skit under naglarna så var det bara att bomba på så ben och lungor fick en bra genomkörare med ca 3 minuter "full gas".

Sen lite mer rull och småsnack upp till och över Söderåsen innan vi kom till (för oss) ocyklade vägar på väg in mot Helsingborg. Det var inte många cyklister ute denna fina brittsommardag men av de två vi såg var den ena en annan brevetist, Jens Gravesen från Danmark som skulle ut och köra en egen 30-milare upp mot Kronobergstrakten.

.

Perfekt timing till färjan där vi efter kvittering av biljetter inte ens behövd klicka ur pedalerna innan vi parkerade längst fram (eller var det bak?) på färjedäcket. Det som var mindre perfekt var min Garmin 810:a som bestämde sig för att krascha hejdlöst och sudda ut alla spår av rundan så långt. Men sånt händer (tydligen) och det var bara att le åt eländet och fundera en gång till på varför man inte köper något som nytt, större och bättre

Uppför trapporna och in i kön för att köpa två röda (men ingen grön) och som gick ner utan protester. Funderade ett tag på om skulle bunkra upp med ett kilo vingummin men kom inte på något bra stället att ha dem på resten av resan (förutom i magen då). Vips var det var så såg vi Kronborg och det blev att glida nedför trapporna igen och rulla av i Helsingør

Nu var det bara att lyssna och lyda för mina egna turer på denna sidan sundet kan jag räkna på ena handens tumme. Först följde vi Nodre Strandvej till Dronningmølle innan vi vek av söderut och in på vägar som bl.a. nyttjas vid såväl brevet och IM-lopp. Lönlöst således att försöka få någon högre placering på de otaliga Strava-segment vi passerade även om det i ärlighetens ska sägas att vissa försök faktiskt gjordes.

Här på andra sidan sundet var det gott om racercyklister, bl.a. mötte vi den sportwooltäta "RCC and Friends Ride"-klungan på vägen (och utbytte glada hälsningar) och ju närmare København vi kom desto tätare blev det med cyklister vissa på snabbare cyklar än de kanske hade bruk för. För att inte göra vårt upptåg alltför larvigt lurade Oscar upp mig för "Mallorca-backen", ett fint sätt att bränna vad som nu fanns kvar at lite sprätt i benen inför skyltspurten mot Klampenborg (i vilken jag inte ens riktigt kom upp ur sadeln innan det var avgjort).

Avslutningsdelen blev paradcykling med ett enda stort flin bara att man får uppleva hur en bättre version av cykelinfra kan se ut innan det var dags för att samla ihop oss och våra respektive familjer till vår lilla säsongsavslutnings stora begivenhet med glass, smarrig mat, lokal öl och en GT som verkligen inte gick av för hackor. Lovely!

Strava: