Att cykelpendla är ingen tävling, men att lite på skoj utmana en lycraklädd racercyklist med lite fartintervaller på vägen hem är på något barnsligt sätt otroligt taggande och humörhöjande. Särskilt när man ens normala outfit för pendling visserligen innehåller kortärmad cykeltröja men också lagom lösa Endura Humvee 3/4 byxor samt en stor Timbukt2-väska på ryggen och samt cyklar på en stålracer med skärmar.
Taktiken är enkel; när man hittar ett lämpligt offer cyklar man först lagom sakta så att vederbörande får chans att köra om. Se till att han får en lucka på ca 100 meter tills det är läge att köra fort. När det blir fri sträcka lägger man i en tyngre växel och ökar farten lite så man kommer upp på rulle. Sen, med händerna uppe på styret, glider man sakta upp på sidan så man ligger ungefär ett halv hjul bakom. En någorlunda medveten cyklist kommer se detta i ögonvrån och även notera skillnaderna i utrustning och klädsel. Det faktum att han själv troligtvis redan ligger i bocken och "bombar" gör bara spelet ännu roligare.
Då, när uppvärmningen är avklarad, går man snabbt och smidigt själv ner i bocken och låtsas gå upp för en förning men istället för att gå in straxt framför så fortsätter man bara trycka på tills pulsen ligger stadigt i zon4. Har man då tur hugger racercyklisten på betet direkt och kommer med näbbar och klor försöka ta och hålla kvar på rullen för att inte bli frånåkt av någon på mindre fräsig cykel och klädsel än han själv.
Efter denna manöver är det bara att köra på med sina fartintervaller och höra hur det flämtas och flåsas bakom vilket naturligtvis sporrar och får en att ta i lite extra även om det är måndag och man egentligen skulle spara sig lite efter helgens bravader (eller dumheter?).
Av någon anledning nynnar jag sen resten av kvällen på Elvis Presleys "Devil in Disguise", här framförd av Robert Gustavsson
No comments:
Post a Comment