Malmö 400K Brevet - 13:55 Solo

Long time no see!

Egentligen skriver jag detta inlägget av helt själviska skäl, och det för att komma ihåg vad som gick bra och vad som kan förbättras. Men eftersom "sharing is caring" så spiller jag mina bönor även publikt.

Bakgrund

Till skillnad från förra året när Corona-viruset började härja runt i mitten av mars och restriktionerna var få så hade vi nådens år 2021 lite fler begränsningar på plats vilket gjorde att det inte förrän första helgen i juni blev tillfället att köra en brevet. Vad passar då bättre än att efter en lång och kall vår cykla 40-mil i stråland högsommarvärme? Ganska mycket faktiskt...

Som hyggligt rutinerad långfärdscyklist spenderades inte särskilt mycket tid på förberedelser, packade armvärmare, reflexväst och lysen för hemfärden, en näve gels, 6-7 bars och två dubbelmackor med jordnötssmör och nutella som proviant och ett rör elektrolyttabletter plus två portionspåsar Resorb. Laddade GPSen och spenderade en timma åt att fylla i stämpelkorten.

Malmö - Blentarp(ish) 51 km

Nio glada randonneurer hade samlats på Hyllie Stationstorg (dvs plats för 141 till) och efter utdelning av kort samt en liten allmän genomgång pep vi iväg prick kl 8. Efter ungefär en minut sprätte det till lite i mina ben och jag vara ensam i täten.

Ute "på landet" var det en naggande god ostlig vind som svepte över de öppna fälten. Försökte hålla igen lite men det var svårt. Fotostämplade kl 09.38 och drog sedan vidare.

Blentarp(ish) - Laholm 157 km

Den av prognosen utlovade sydostvinden visade sig avar mer av ostlig eller nordostlig. Efter en inledande snabb start till Harlösa blev man senare snart varse om detta faktum. Plocade fram min ena smörgås och medan den åts fick jag se den andra blåsa mig ur handen. Festligt värre.

Stannade till i Högseröd (80 km) och fyllde på lite vatten. Nästa planerade stopp var i Eket (165 km) så nu kom de två "Soft Flasks" jag packat ner väl till pass. Åtminstone till hälften för av någon anledning tyckte jag det räckte med 1.5 liter vatten trots att redan passerat 23 grader C (och skulle inte skulle komma ner under på 8 timmar till). Cyklingen var i övrigt ganska händelselös med avsaknad av vackra rododendronbuskar men med ständiga tempoväxlingar i det böljande landskapet. Inte mycket nytta med tempopinnarna. Någon stans under denna sträcka åts den andra smörgåsen.

På väg in mot Eket var flaskorna tomma så fyllde glatt på 2 liter friskt vatten. Men det var nog lite för sent för på väg uppför Hallandsåsen började jag känna av att detta inte riktigt gick som jag tänkt mig. Temperaturen låg stadigt på 26 grader vilket hade varit fint vilken julidag som helst men som första lördagen i juni var lite väl mycket av det goda. Å andra sidan var det 5 grader och pissregn på samma runda flr precis ett år sen så jag tror jag vet vilket som är att föredra.

Väl i Halland hade vinden vänt till västlig så sista milen in mot Laholm blev till att bita i lite grann men vad gjorde det när man snart skulle få mumsa på en påse nappar eller en mumiebulle eller en Magnum-glass? Trodde jag i alla fall, väl framme vid Preem-macken ringlade kön lång ut ur butiken så efter påfyllning av flaskor i vattenskåpet blev det att vända på cyklen och sikta mot nästa kontroll i Torekov.

Laholm - Torekov 32 km

Den västliga festliga sjöbrisen fortsatte och tillsammans med allmön motorburen medelålder i Båstad skapade den en alldeles egen underbar atmosför av misär. Ömsom gnetandes, ömsom svärandes gick färden vidare över Italienska vägen (som fått ny asfalt) och över Bjärehalvön till sommarstekarnas Mecka - Torekov.

240 km hade nu gjors på 7 timmar och 50 minuter med en medeleffekt på 187 W (inklusive de små stoppen). Men med 27 grader på termometern och folk över allt i hamnen var det inte läge att börja leta efter någonstans att köpa lite godis så jag trummade vidare västerut. Nu skulle det ju vara medvind, eller?

Torekov - Mölle 60 km

Den eventuelle medvind som fanns kompenserade knappast mina mosiga ben och ovanpå det började jag får rejält ont i fötterna (som hör till på en 40-milare). Hankade mig framåt under devisen att "så länge man rör sig kommer man framåt" men till slut blev det drickpaus i skuggan under en björk för att sen sikta på Ängelholm och den välbekanta CircleK macken vid rondellen Kristian II:s väg / Klippanvägen.

Här festades det loss på både en Yalla drickyoughurt och en alkoholfri öl samt två påsar nappar som hamnade i ramväskan. Även om det inte hade omedelbar effekt så var pausen uppfriskande och de återstående 3 milen till Mötte gick i ett hyggligt tempo. Farhult och Jonstorp passerades med, som brukligt är, ett leende på läpparna.

I Mölle satt Roffagubben kvar och tillsammans med en Raphagubbe gjordes stämplingsprocessen snabb och smidig. Nu bar1 10 mil kvar.

Mölle - Malmö 101 km

Nu var det äntlgien förnimbar medvind, åtminstone i början och mot Helsingborg betades snabbt byarna av - Nyhamnsläge, Höganäs, Viken, Grå läge, Domsten, Laröd - innan det var dags att transversera Helsingborg. Denna gång, om möjligt, ännu virrigare än vanligt då det var fullt med strandsugna människor och trafik därefter längs med Gröningen.

Med den upplevelsen i bagaget var det bara de vanliga, lite tjatiga, 6 milen kvar och Landskronas gatstensfoder runt cirkulationsplatserna gjorde mig än en gång påmind om alla ställen som var lite extra ömma.

På väg genom Lomm började tankarna vandra på att man skulle kunna cykla milen hem (istället för de drygt en och en halv som var kvar), äta middag och sova en skvätt för att arla morgon återvända till banan och avsluta. Men som tur var förkastades den idén omgående och efter en händelslös skyltspurt på MALMÖ-skylten rullade jag sakta men stiligt genom hela stan för att slutsämpla kl 21.55. Trött men ändå ganska nöjd (så här ett dygn senare),

Epilog

Efter en kort fundering (medan både Subway och kebab-haket hann stänga) bestämde jag mig för att ta tåget til Hjörup istället för att segcykla hem. Väl innanför dörren konstaterade jag att inga bars och bar 4 gels gått åt av den medtagna provianten. Inte heller några elekotrolyttabletter hade använts men väl två doser Resorb (sport).

Det finns många saker som kunde gjorts bättre men den enskilt viktigaste skillnaden hade nog varit att slösa mer med vattnet, hälla det i och över mig samt plocka av undertröjan redan vid 80 km istället för 270 km. Att bli för varm är svårt att komma tillbaka från.

Strava

Nästan kändis?

Long time, no see... I slutet av juli förra året hade jag förmånen att få cykla och bli plåtad. Häromdagen dök det upp bilder av min rumpa på Instagram. Om du inte sett nog av den så finns det mer att hämta HÄR.

[RR] Recovery Report

Prolog

För ganska precis 16 veckor sedan kraschade jag olyckligt på en morgonrunda med MTBn och bröt både underben och cykelram. Det här är berättelsen om vägen tillbaka. För läsvänlighetens skull har jag delat upp delarna i olika bloggposter kronologiskt från olyckan fram till idag.

• Del 1 - En olycka händer så lätt
• Del 2 - Operation
• Del 3 - Konvalescent
• Del 4 - Vägen tillbaka
• Del 5 - Back In Business

Back in Business

I samband med att jag låg på akuten såg jag sommarens planer bli mosade som övermogna bananer i en fullpackad sadelväska och framförallt såg det väldigt dystert ut att kunna ta en nionde SR-medalj. Men i takt med att utvecklingen gått åt rätt håll så frågade min kära fru om jag ändå inte skulle pröva att köra den 40-milare bara för att se hur det känns.

Sista smörjelsen innan misären

Sagt och gjort, när "alla andra" festade till det med PBP så ställde jag och en till cyklist upp till start för en regnig och blåsig 400K brevet från Malmö. Det var blött, grisigt, jobbigt och underbart och efter att ha småsnackat fram till första kontrollen vid 50 km körde jag resterande av rundan solo. Kroppen svarade (nästan) hela tiden och när man cyklar själv har man också så mycket större möjlighet att anpassa intensitet och pauser till (bara) sina egna behov.

Stärkt av denna "omstart" stod jag igår på startlinjen för den avslutande 60-milaren på programmet. Vädret var underbart somrigt, soligt och varmt under dagen men tjurigt och blåsigt med ösregn och åska genom hela natten hem.

Vad ska in? Sol och vind!

En härlig utmaning för både kropp och psyke där jag bl.a. campade i en busskur i Laholm i väntan på att det värsta ovädret skulle gå över. Att till sist rulla in på Shell Holma lite över halv sju på morgonen efter att ha cyklat solo de sista 35 milen var en liten personlig triumf som ska firas stort ikväll.

"Ja men du ser ju hur j-a glad han blir alltså!"

Vägen tillbaka

Två veckor efter OP plockades stygnen och jag besökte sjukgymnasten på VC för att få rörligheten inmätt samt lite nya övningar. Fick lov att börja köra cykel - 10 minuter om dagen och STATIONÄR. För att kunna köra första passet var jag tvungen att plocka ur innersulan och köra utan strumpa bara för att få ner foten i skon och resultatet blev härliga 43 W med 56/44 i balans mellan vänster och höger ben.

Långsamt, långsamt

Fortsatte så i drygt en vecka tills balansen var på 50/50 och började då sakta sakta öka belastningen. Efter två veckor var det återbesök hos sjukgymnasten och resultaten var lovande. Fick lov att öka till 15 minuter efter två veckor och sedan 20 två veckor efter det men fortsatt på runt 100 W.

Man kan också cyklar trainer utomhus

Midsommarhelgen och efterföljande "semestervecka" spenderades med att ta lugna promenader på kryckor. Från 500 meter till en kilometer till 2 till 3 till 4 och 5. 7 veckor efter kraschen tjuvstartade jag med att gränsla cykeln för en första landsvägstur utomhus (16 km på 46 minunter), det var härligt och läskigt på samma gång. Dagen efter var det återbesök på ortopeden (i Lund) och läkaren nickade gillande åt röntgenplåtarna så för första gången prövade jag att gå lite lätt utan kryckor.

Ta ingen vind!

Med det positiva beskedet började och i samband med att busskortet tog slut ett par dagar senare tog jag upp cykelpendlingen igen. Långsamt, långsamt och väääldigt försiktigt första gångerna. Men med positivt gensvar från kroppen stegrades intensiteten och 10 veckor efter OP testade jag att köra lite halvdistans med fart, 3 veckor senare ett ramptest som visade att jag var konditionsmässigt tillbaka på ungefär 90% av var jag var veckan innan olyckan.

Mystur med O

Fortsättning följer här.

Konvalescent

Utskrivning och sjukskrivning morgonen efter och fick köpa mig ett par kryckor för 65 kronor styck. Övade med en sjukgymnast för att få igång rörlighet i fot- och knäled samt att stegmarkera och pröva gå i trappor. Bilfärden tillbaka till Skåne var besvärlig men lyckligtvis har man som rutinerad randoräv koll på alla bensinmackar längs vägen och deras inbördes avstånd så ett stopp i taget kom vi hem.

Shotgun!

Första dagarna av konvalescens var smärtmässsigt rätt OK. Visst var det jobbigt att alltid stulta runt på kryckor (som tenderade att alltid trilla omkull), visst gjorde det ont mina svullna leder men jag kunde sitta, ligga och sova med lite stöd av kuddar. Men efter en vecka började det smärta även i vila och det bitvis kändes det som man hade en liten bäverfamilj på gnagkalas på smalbenet så fort under benet var lägre än höften. Lösningen blev att antingen ligga still eller hasa sig fram på rumpan samt inte låta något toalettbesök bli längre än absolut nödvändigt.

Banka mig gul och blå

Körde rehabövningar 3 gånger om dagen för att få tillbaka rörelseomfång i fot- och knäled samtidigt som benet skiftade färg från blå till lila till gul och grön nyans. Vägen tillbaka kändes nu rätt lång men redan efter några dagar hade situationen blivit betydligt bättre och jag testade att hälsa på kontoret för lite omväxling av miljö. Samtidigt blev jag bryskt påmind om hur priviligerad jag är som (annars) kan cykla till jobbet och slipper åka kollektivt.

Fortsättning följer här.

Operation

Efter att ha blivit röntgad och stödgipsad blev jag inlagd på ett rum på ortopeden och för att vänta på operation. Det drog ut på tiden och även om det var "bra" att jag inte ätit något sedan kl 22 kvällen innan så kurrade det lite i magen vid lunchtid men eftersom jag stod näst på tur så var prognosen att jag ändå skulle kunna bli klar till middagsmaten. Så jag väntade och väntade och väntade tills en sköterska kom in vid 9-hugget med en bit paj och meddelade att det blir OP imorgon så jag kunde få äta och dricka i en timma till.

Härligt stukad tå

På morgonen träffade jag kirurgen som förklarade hur han tänkte spika ihop mig och sa "det här kommer bli fint". Rullade in på OP vid 14-tiden och fick en ryggbedövning vilket gjorde att jag kunde vara vid medvetande under hela proceduren. De skar, borrade, spikade och skruvade i gott och väl 4 timmar varpå jag blev lite uttråkade och riktade min uppmärksamhet mot EKG-maskinen.

Pulsen låg fint på höga 40 och jag tänkte att om jag bara slappnar av kanske jag kan komma ner några slag och snart låg den på låga 40 istället. Fortsatte slappna av tills narkossköterskan klappade mig lite lätt på kinderna och undrade hur jag mådde. Då hade jag varit nere under 40 ett par gånger vilket fick maskinen att larma och dra igång lite hallabalo.

Spikad och klar

När stygnen var på plats och såren plåstrade rullades jag vidare till uppvak där liknade scenario utspelade sig varje kvart i två timmar. Pulsen ner under 40, maskiner som larmar och personal som blir lite stissig. Rullades till slut tillbaka på rummet på ortopeden och fick för första gången på 46 timmar äta "riktig mat" och där satt även min fru och väntade vilket var en härlig boost.

Fortsättning följer här.

En olycka händer så lätt

I mitten av maj hade vi planerat för en härlig familjehelg i Isaberg med MTB på programmet. Fredagen och lördagen hade spenderats på olika leder och på arenan och söndag morgon tassade jag upp lite tidigare för att hinna med en skön morgonrunda innan resten av familjen hade vaknat.

Söndagsmys

Men istället för att komma hem och väcka med dukad frukost så blev det med ett samtal som förändrade en del av planerna. På en skogsväg i relativt låg fart hade mitt framhjul glidit undan åt vänster medan jag gått ner med benet under cykeln och resten av kroppen ovanpå. Ljudet var omisskännligt och när jag försökte ställa mig upp så pekade högerfoten än hit och än dit.

Ringde till stugan och förklarade läget, att jag har brutit benet och behöver komma till sjukhus. Larmade sedan SOS och cyklade + enbenshoppade en 250 meter ut till en lite större väg för att lättare bli hittad och upplockad. Ambulansen kom ungefär en timma senare och personalen gjorde sitt jobb utmärkt. När första dosen smärtstillande satte in var det bara att le och vinka (och skrika lite) medan de drog benet rätt och fixerade det samt körde till Värnamo sjukhus. På vägen dit underhöll jag min sjukvårdare med olika dumheter men imponerade även när jag från ambulansens rörelser kände igen rondellen där väg 151 och 152 korsas.

Brutit benet? Jajemän!

Rullades in på akuten och hade fortfarande bra med grejor i kroppen och tyckte väl läkaren var lite väl "pedagogisk" när han kom in och berättade att mitt skenben var (helt) av. Eftersom jag legat i ett dike och försökt stabilisera brottet med mina händer replikerade jag att det då blir det väl märgspik. Jag är tveksam till att han uppskattade min diagnos men svarade att det stämde bra och undrade om jag möjligen också var läkare...

Fortsättning följer här.

FS in the house!

Lite sent kanske för den har stått i huset i över en månad nu men cykelstallet har utökats med en härlig fullgungare - och den är inte min! För att göra en lång historia kort så hade O växt ur sin 24" och lånat min kära frus 650B XC HT vid förra årets Isabergsbesök samtidigt som hon hyrde en midfat HT. Till denna säsongen stod då valet mellan att köpa en annan "entry-level" HT eller välja något roligare och mer stigorienterat.

Efter idogt modellsökande och geometritabellsjämförande föll till slut valet på en Giant Liv Pique som ståtar med 130 mm slag fram och 120 mm bak samt moderna finesser som sänkstolpe och sjukt brett styre. Men eftersom komponentspecen var lite tråkig så kompletterades beställningen med en komplett M8000-grupp och förutom 1x11 istället för 2x10 så lättades ekipaget med över 4 hekto.

Slutresultatet:

Wet, wet, wet!

... är inte bara gruppen som sjöng in en version av "Love is All Around" utan var också temat för gårdagens brevetcykling. Det började som en skakning nedre däck med en otroligt peppig väderprognos där det efter en strålande försommarvecka utlovades 10 grader och 27 mm regn i Malmö redan första timman efter start på lördagsmorgonen. Du kan aldrig ana vad som hände sen.

Men vad hjälper det mot inbitna randonneurer? Rule #9 gäller fortfarande och kvart i åtta stod därför 10 (av 11 anmälda) inne på Shell Holma i Malmö och fick sina stämpelkort (ny modell för året) samtidigt som det utanför var precis så fuktigt som förväntat. Jag hade plockat på regnvästen efter 2 km på vägen in till start och anande att den skulle få sitta kvar åtminstone 200 km till.

Punktligt 08.00 rullade vi iväg och rätt snart var vi uppdelade i två grupper, en med Fredrik, Oscar, Ebbe och mig i täten och därefter en Sebastian, Mats, Bengt, Tony, Emil och Peter. Det var lite sidamed från nordväst när vi styrde via Lund mot Höör och just då kändes det "ändå inte så farligt" även om det regnade så man inte behövde sträcka sig efter vattenflaskan - det var bara att gapa. Ord vi snart fick äta upp när vi kl 10.09 skulle stämpla på första kontrollen efter 65 km och var så blöta och kalla om händerna att det knappt gick att få upp (eller ner) brevetkortet från den lilla vattentäta påsen.

Sju minuter senare var vi ändå på väg igen och nu in i en mysig motvind som tillsammans med blöta vägar gjorde det betydligt roligare att dra och gneta än att ligga på rulle. Humöret var ändå där och 34 km senare, kl 11.13, ramlade vi in på Ljungbyheds Konditori med (i princip) samma procedur, försöka få av handskar, försöka få upp kortet, försöka blöta ner så lite som möjligt, försöka få ner kortet, försöka få på handskarna, försöka motstå lockelsen att ta en stor kopp kaffe och sätta sig. Men hur hade det sett ut?

Ut igen och uppför Lotta-backen vilken var en välkommen värmande upplevelse. Den nyutslagna skogen gjorde det nästan vindstilla och för en liten stund verkade som att det började spricka upp lite bland molnen så man nästan, men bara nästan, funderade på att öppna på västen. Men säg den lycka som varar, strax efter Klåveröd kom en ny härlig skur och samtidigt började mitt bakdäck bli oroväckande komfortabelt. Med regnet som hjälp var det inga problem att identifiera var problemet satt, en liten ståltrådsbit hade gnagt satt sig och gjort hål på det annars nya, fräscha och hela däcket.

Med fingrar lika användbara som krabbklor mekades ändå däck av, främmande föremål avlägsnades och slang byttes. Med viss rutin lyckades jag till och med inte frysa fast de blöta fingrarna på CO2-patronen och 12 minuter senare rullade vi vidare, men skadan var liksom redan skedd. Att genomblöt och kall blåsa nedför Söderåsens södra sida gjorde oss ännu blötare och ännu kallare så det var en rätt miserabel trio som vid dagens tredje stämpling i Kågeröd (113 km) en kvart över tolv möttes av den underbara personalen på Madame Plantier och fick sina kort ifyllda med rundans kanske stiligaste stämpel. Ingen behövde fylla på några flaskor och det såg ut att bli ett rätt snabbt stopp till Fredrik kom in och meddelade att han också hade bakhjulspunktering.

Vi erbjöds att vänta inne i butiken (och på det dela på en kopp kaffe) medan den mekaniska malören åtgärdades och det var första gången sedan starten som jag plockade fram mobilen för att ta en bild

Suddiga minnen...

Tjugo minuter senare var vi så på väg igen genom mer och mer regn och de varje gång det såg ut att kunna bli lite bättre så kom snart en ny skur och svalkade förhoppningarna. Fotostämplingen i Eket var befriande kort och det dröjde tills kilometer 173 då jag plötsligt noterade att det för en kort stund faktiskt såg ut som att mitten av slitbanan på framdäcket bytte nyans till den något ljusare som betydde att det hade rullat på torr asfalt. Sen kom nästa skur och så fortsatte det fram till Hallandsås där vi enades om en längre kaffepaus, om inte annat för att kolla Instagram.

Bevis på att det har hänt

Den pausen varade nästan en halvtimma (vilket torde vara internt rekord i ståfika), men efter den var det pigga(re) ben och glada(re) miner som nu visste att det bara var 11 mil "him" och på det en hjälpande nordvästan. Bomba i bocken nerför backen och sen hålla ut så läng det går visade sig än en gång vara en vinnande taktik och de fem milen till Helsingborg avverkades på drygt 90 minuter. En, efter omständigheterna, snabb stämpling och på't igen för att diska av de sista 63 kilometerna på under 2 timmar och sladda in på Shell Holma en 5 minuter innan Rapport.

Sammanfattningsvis,

Strava:

Epilog:
Åsså blir man mött av sin finaste fru och kommer man hem till det här:

Close, But No Cigar

Ett spontant försök att klara ett av årets mål - cykla 40 km rundbana på 60 minuter. För att göra det lite enklare körde jag 2 mil åt ena håller och vände sen men missade målet med typ 20 sek. Å andra sidan, med 295 W i snitteffekt och 160 BPM i snittpuls så finns det mer att hämta innan tröskeln...

Strava:

Øresund Rundt 2019

Ooooops we did it again =)

View this post on Instagram

Friends like these... Boy, did we have fun today! . #teamhcpåtur #øresundrundt2019 #ridehardfikaharder #raphalicious #projektsegagubbar #outsideisfree #cyclingshots #stravacycling #lifebehindbars #smilesformiles #lagomdistans

A post shared by Nils Calmsund (@nlc76) on Mar 23, 2019 at 8:04am PDT

Strava

Bokslut 2018 och Mål 2019

Antalet inlägg sedan förra summeringen är pinsamt lågt och kanske, högst eventuellt, kan man ursäkta sig med att det varit mer fokus på kvalité före kvantitet men egentligen ligger väl svaret i att bloggformatet sedan en tid tillbaka känns lite passé när det finns andra plattformar för att skryta om sina bravader. Men skitsamma, en tillbakablick på året som gått och vilda gissningar för innevarande år är ändå alltid skoj att göra!

Distansmässigt hamnade cykel året på rekordnivå med över 1750 cyklade mil trots ingen Rapha 500-satsning. Ovanpå det ännu en en Superrandonneurmedalj och rekordtider på 40-, 60- och 100-milarna.

Men det cyklade inte bara fort och långt utan även med skojsighet i åtanke och som förra året inkluderade den roligaste helgen en övernattning i det fria och egenplanerat gubbbus, denna gång på se dammigaste grusvägarna som Skåne har att erbjuda. Tyvärr fanns det inte tid för någon mystur på andra sidan sundet men väl 70 backiga mil på andra sidan pölen.

Den tuffaste rundan var i särklass den 100-milare som jag och Oscar cyklade på under 40 timmar och som hade start och mål i Göteborg och där i mellan nuddade vid kusten på andra sidan. Det saknades inte tillfällen att få lida ordentligt på denna tur och vi hade båda tillfällen där det var skönt att vara två så man har någon som kan påminna en om hur härligt trötta vi var. Äkta typ-2 kul alltså!

På delad andraplats kommer de andra två snabba långcyklarturerna med den nattliga 40-milaren ett halvt hack före då vi (den ständigt återkommande dynamiska duon) i princip hade Sub 13 i en ask men den drömmen gick i kras när en enveten motvind drog upp på morgonen med 15 mil kvar. Blekingerundans 60-milaren var också hård men kanske framför allt äckligt disciplinerad och så bra utförd att målet på Sub 21 skruvades till Sub 20 efter 1/3 av distansen och resten är i princip historia.

Men allt var inte lidande och misär, på andra sidan av spektrat fanns det även tid för att cykla med familjen, både i skogen och på vägen med en 2-dagarstripp till Isaberg som en av två höjdpunkter där cykelhelgen med C över Kristi Himmelsfärd var den andra. Heldagsutflykten #thelongestday2018 blev en kul bonusgrej även om sommarvädret spelade oss ett fräckt spratt med monsunliknande regn de sista 6 milen. På det ett (snudd på traditionsenligt) nycykelbygge på senhösten och med det var året komplett.

För 2019 blir målen:

• Superrandonneur (goes without saying ett PBP-år ;-))
• Ett riktigt långt lopp.
• Socialitetscykling som #thelongestday och en #øresundinvitational som bonus
• Minst en cykelutflykt med hela familjen, t.ex lite banvallscykling med övernattning
• Över 40 km på en timma, antingen rundbana eller "out and back"

Kompiskampen 2019

Äntligen november och därmed dags att krypa ut i förrådet och in i självplågeribubblan för lite härlig svettfest genom ännu en säsong av CK Hymers vinterutmaning Kompiskampen. Eftersom min enda chans att leda denna tävling är att vara först så hoppade jag rakt ur sängen och upp på trainercykeln. Drygt 45 minuter senare var första passet över och minsann om det inte ser ut att kunna blir rätt roliga siffror framöver :-)

Strava:

Göteborg 1000K Brevet

Vad passar bättre som uppvärmning för en lördag på Liseberg med familjen än att tjuvstarta helgen med en 100-milare från Göteborg? Inte mycket förstås så kl 15.00 onsdag eftermiddag hoppade jag på Øresundståget för att möta upp med Oscar och rulla tre timmar tåg till Veirons hemstad. Som traditionen bjuder satt vi och ljög ikapp om gamla cykelminnen och mumsade insmugglade bakverk från det yndiga grannlandet i väster.

Förfest på tåget

07.00 nästa morgon stod vi startklara utanför Hisingens Cykelklubbs lokal och vinkades av för att ta oss an en nykomponerad 100-milsbana som skulle ta oss från kust till kust till kust. En del av sträckan hade jag cyklat förut, andra delar var obekant terräng, det jag och Oscar visste var dock att det skulle bli en hård resa rakt igenom eftersom målet var högt (eller lågt) ställt med sub 40 h som totaltid.

Av 10 startande formerades snart en kvintett med Oscar, Hallisar, Niklas, Per och undertecknad i täten vilken snabbt rullade norrut från Göteborg med vinden i ryggen och klämde de första 58 kilometerna till Svanesundsfärjan på drygt en timma och trekvart, dvs 13 minuter till godo för avgången 08.58.

Fortfarande glada miner

Fotostämplade på färjan och bombade vidare i något lättare tempo norrut mot Dagsholm (133 km) för dagens andra kontroll som nåddes strax innan halv tolv men istället för lunch blev det en glass och påfyllning av flaskor för att vända söderöver mot Alingsås och med det sätta näsan in i motvinden. Snart efter detta tackade Per för sig och vi var fyra kvar som rullade runt.

En bit utanför potatisstaden bjöd Trafikverket på beläggningsarbete men den vänliga trafikvakten tipsade om att det fanns en liten skogsväg vid sidan av så vi fick förmånen att känna på riktig "adventure gravel" och därmed slippa 15 minuters extra väntan på att lotsbilen skulle komma tillbaka.

Specializerat

Milen efter Alingsås var rätt lättåkta och efter 10 timmar sedan start hade vi nått Borås efter 28 mil. Kanske var tempot lite väl högt för nu tackade även Hallisar och Niklas för sig och vi hade lite mer än 70 mil kvar att avverka som duo och med 27 mil kvar till nästa kontroll i Åtvidaberg. Men benen var fortfarande pigga och vi rullade raskt vidare österut.

Som en extra utmaning var det dock rätt snålt med nattöppen service längs vägen så förutom Shell i Torsvik ca 9 mil längre bort på banan skulle vi förmodligen inte kunna handla något förrän tidigast kl 8 nästa dag. Kanske var det vetskapen om att vi hade i runda slängar ett halvt dygn på medhavda reserver, kanske var det romantiken i att stå på ännu en bensinmack men det tog sin lilla tid att svälja ner korv & kaffe och komma ut på vägen och in i natten.

Randomörer i Torsvik

Av förklarliga skäl gick också tempot ner något även om vi trummade på rätt bra mot Eksjö men när vi kom ut på 134an var det som att cykla i sirap och det var två rätt trötta kroppar som efter 55 mil sladdade in på Shell i Åtvidaberg för att automatstämpla och upptäcka att vattenskåpet var låst. Snabbt beslutades att en 20 minuters powernap skulle göra mer nytta än att fortsätta i samma sega tempo och fem i fyra på morgonen lämnade vi bruksorten för att möta morgonen i nya Gamleby där det blev en sväng ner till hamnen för att se på havet innan vi fotostämplade framför torget 05.59

Med solen i ryggen och utan spilld mjölk trodde vi nog att det värsta var skulle vara över men ack vad vi bedrog oss. Vägen till Vetlanda var backig och krokig så till den milda grad att vi inte där före lunchdags och även om vi inte hade tänkt stanna en längre stund lockade milkshake så pass i hettan att det för ovanlighetens skulle blev en sittlunch på McD.

Nu var det "bara" 27 mil kvar och vad som på kartan såg ut att kunna vara lite mer lättåkta länsvägar men istället kom nästa smäll i magtrakten med en elak sidamot som tillsammans med obefintlig vägren gjorde att vi mer krigade oss vidare mot Värnamo. För att inte bli helt knäckta av den låga farten fick det dessutom bli en bensträckare på i randokretsar välkända Circle K i Vrigstad innan vi nådde Värnamo 15.04 och snabbstämplade på Scandic för att dra vidare in i motvinden och ett mörka moln.

En bild som säger det mesta

Med 20 mil kvar och mindre än 8 timmar till godo för sub-40 började det kännas riktigt lusigt, särskilt eftersom motvinden och regnet höll nere rullsnittet till att vara marginellt högre än de 25 km/h i totalsnitt som behövdes. Men precis som regnet började avta och vi svängde av mot Anderstorp började saker att hända och plötsligt ökade tempot betydligt samtidigt som det ljusnade vid horisonten och med ett par grävande forceringar i aftonsolen nåddes Horred en kvart över åtta på kvällen.

Green Mean Machine

Nu var det "bara" 65 km kvar och det på vägar som till stor del var bekanta sen förut. Solen gick ner en andra gång och vi bombade på efter bästa förmåga genom regnskurar, mörker och cykelbanor för att till sist stanna klockan 22.45 och mötas av tända marshaller utanför klubblokalen och få korten slutstämplade. Sub 40 var grejat och nu var det bara att rulla till hotellet, ta en öl, duscha och förbereda sig på helgens riktiga höjdpunkt. Men det är en helt annan historia.

Strava:

Malmö 400K Nattsvart

Av alla Milslukarens brevetbanor som erbjudits de senaste 7 åren var det faktiskt framtill i fredags en som jag, i sin helhet, ännu inte hade cyklat själv nämligen 40-milaren med nattstart - eller Malmö 400K Nattsvart som vi kallar den. Typiskt då att jag i all hast och iver glömde min mobil hemma så detta tillfälle inte kunde dokumenteras bättre än en klassiskt "klappat och klar"-bild på det slutstämplade kortet.

Varför cyklar man då en brevet om 400 km med start kl 20 fredag kväll? Det är en fråga utan något entydigt svar, distansen är för de flesta tillräcklig för att det ändå ska bli en viss del nattcykling men med skillnaden att man förhoppningsvis får gå i mål innan det börjat mörkna (igen) och sen är det ju lite mer av ett äventyr att rulla ut i natten och få njuta av i princip tomma vägar endast upplysta av ens egen lilla strålkastare. För egen del var det dessutom ett test i att se hur lite stopptid man kan klara sig på och med i princip noll service längs vägen så behövde man inte direkt anstränga sig för att låta bli att stå still, det fanns helt enkelt inget att hämta förutom på de två första stämplingarna i Strömsnäsbruk och Karlshamn.

Planen var som vanligt rudimentärt fokuserad på att cykla (lagom) fort och stanna tillräckligt lite. Med 408 km bana så krävdes det ett rullsnitt på 32 km/h och en kvart stopptid för att nå under 13 timmar vilket i förväg kändes som en rimlig ansats och sämre blev det inte när väderleksprognosen lockade med en ljummen natt utan alltför besvärliga vindar och den stora frågan var nästan hur lite kläder man behövde ha med sig...

Vid starten hade 9 glada randonneurer samlats och efter alla fått sina kort och snackat ihop sig rullade vi prick 20.00 ut från Shell Holma. Redan på Nobelvägen norrut började tempot ökas och när vi passerade Lomma efter 15 km hade vi redan kört in stopptiden från rödljusfestivalen för att nå ett totalsnitt på 30 km/h och mer skulle det bli. Kvällen var varm med en svag och mojnande nordvästlig vind som fläktade lagom för att vi skulle kunna hålla ett bra tempo längs gamla E4:an/Riksettan och vips stod vi några minuter över midnatt utanför Shell/7-Eleven vid Luhrpasset för att stämpla, fylla på vatten och slänga på en extra undertröja.

Nästa ben var nästan lika lättnavigerat ner till Karlshamn och även om viss trötthet började märkas i vargtimman var det pigg och fin cykling hela vägen fram där jag mest åkte runt och funderade på när man skulle plocka på de långfingrade handskarna. Istället åkte armvärmarna av vid halv tre och dragkedjan ner i de små mysiga backarna mellan Vilshult och Svängsta och en dryg timma senare stämplade vi på ett folktomt McD, svepte varsin kopp kaffe och styrde kosan västerut.

Efter drygt 2/3 av sträckan avklarad i svaga vindar slog nu väderleken om och ut ur Mörrum var det en barsk västnordvästlig bris som berättade för oss att det inte bara var Linderödsåsens utan även en seg sidamot som skulle övervinnas på väg hem till Malmö. Någonstans här började vi nog förstå att ambitionen om att gå under 13 timmar var rätt svår att nå, men skam den som ger sig så vi gnetade på ända in i kaklet och sladdade in på Shell Holma en tio över nio vilket gav en totaltid på 13 timmar och 10 minuter (vilket ger ett totalsnitt 31 km/h över 408 km).

Firade framgången med kaffe och traditionella tillbehör för att sen rulla hem, titta på simskolans uppvisning, fixa lunch och ta tåget till Köpenhamn och en härlig familjedag på Tivoli med Hellströms vilken avslutades med middagsmys innan vi tog sena tåget hem från Örestad och var hemma en kvart i tolv. Men det är en helt annan historia =)

Den enda bilden

Malmö 600K Blekingerundan

I ett år hade Oscar och jag väntat, väntat på att få revansch på den där nesliga punkafesten som hindra oss att nå sub-21 på fjolårets 60-milare. Den här gången var dock engagemanget djupare, planen effektiviserad och fram för allt - formen mer vässad.

Dessutom kom vi till start med ett, nej två, trumfkort - RAD Martin och Örebrocyklisternas stolthet Fredrik. Med denna kvartett visade sig inte bara 21 timmar utan även en rekordattack på halva maxtiden vara möjlig.

Planen var lika enkel som Timo Lathinens taktik under guldåren i Mif - äckligt disciplinerat, för även om tempot behövde vara högt så var också stoppen tvungna att vara korta(re). Och så blev det, 63 minuter planerad stopptid hamnade på 61 inklusive en snabb punkalagning som inte var med på schemat och de tänkta 31 km/h i rullsnitt bumpades med stabila förningar till lite mer än 32 så slutstämpling innan soluppgång och en totalttid en blev smått ofattbara 19.42, mindre än en timma över minimitiden för en BRM 600 km brevet.

Slutstämplat

Summa summarum var jag hemma 23 timmar efter avfärd kl 7 lördagsmorgon med 603 km plus 2 ggr 19 km transport och lite för- och eftersnack inkluderat i budgeten. En snabb dusch, 2 timmar i sängen och sen en ny härlig dag med familjen.

Strava:

The Longest Day 2018

En liten film istället för en vägg av tramsig text.

Dot Watching

Kan man inte själv deltaga i det härliga äventyret kan man i alla fall i hemmets trygga vrå sitta med valfri dryck i handen och på datorskärmens följa blåa punkter som i sakta mak stretar vidare. Sidan www.dotwatcher.cc är perfekt ämnad för bli en säker samlingsplats för att följa "bike packing adventures" vid sidan av sociala medier. Just nu pågår TransAm Bike Race, The TransAtlantic Way samt Tour Divide 2018 - passa på att klicka och titta innan allt är över !

Gubbagrusbus

Det finns de som cyklar för att komma någonstans, det finns de som cyklar för att komma bort, det finns de som cyklar för äventyrets skull och det finns de som gör det för den rena glädjen av att känna vinden i ansiktet. Den här helgen startades med en skakad blandning av allt ovanstående, men kanske framför allt för att motivera varför man införskaffat ännu en cykel...

Efter utfört arbete

Egentligen började det hela, som så ofta förr, rätt opretentiöst med att jag och Oscar någon gång i vårvintras kom på att det hade väl varit roligt att cykla lite grusväg även när solen och värmen kommit till Sverige och att man kanske skulle kunna slå två flugor i samma smäll och göra det i ett brevetformat, kanske t.o.m. på självaste nationaldagen. Men ska man släppa ut fler än de närmast sörjande på obekanta vägar är det nog bäst att först ha rekat detaljerna så hastigt och lustig blev det en liten egen tur med traditionella tillbehör à la Team HC...

Sagt och gjort, en hemlig och intrikat plan med kvällscykling, spartansk övernattning, caféfrukost och 20 mil på blandat underlag smiddes med ledstjärnan att det inte skulle vara någon större hets utan ren och skär njutningscykling. En rutt ritades med noggrann listning av grusvägspartierna, les secteurs, som utgjorde drygt 8 mil eller ca 40% av den total sträckningen och några säkra vattenhål prickades in för att locka till stenhård fika.

In i natten

Så kom kvällen, Oscar mötte upp hemma hos oss och efter mitt sista kvällsmöte drog vi ut på vägen. Det var varmt, särskilt för att vara början av juni men snart sänkte sig solen och temperaturen började dala mot normala nivåer. Småsnacket avtog strax norr om Löddeköpinge och med hjälp av lätt medvind sladdade vi vid midnatt in på nattöppna Circle K i Ängelholm för att inhandla lite kvällsmat vilket i princip bestod av en Norrlands Guld och någon slags färdigmatsmacka för att förstärka de medhavda (och insmugglade) danska wienerbröden samt den traditionsenliga lillen med Gammeldansk.

En timma senare på småsnirkliga cykelstigar nådde vi vindskyddet som kartrekats till övernattningsplats. Liggunderlagen rullades ut och medan jag hoppade ner i en bivvybag förstärkt med en lätt isolerande jacka hade Oscar lyxat till det med en riktig sovsäck. Oavsett inkvarteringsattribut somnade vi omgående och vaknade till soluppgång och fågelsång strax innan fem.

Jag ger dig min morgon

Packade ihop pryttlarna och satte av över åsen för att äta morgonmat på Båstads stolthet - Knut Jöns bageri. Vägen dit var sådär härligt försommarmagisk med släpsol och krispig morgonluft ackompanjerat av lättande klädsel och stora förväntningar på dagen.

Raphafladder

Efter rejält intag av kaffe och bröd var det så äntligen dags att börja sprätta grus på riktigt, men först än en klättring upp på Hallandsås där vi både fick se hackspett, älgar och en död räv. Sen ner på andra sidan mot Västersjön och här kom rundans två enda skyltspurter att räkna med - Oscar tog stiligt Ugglehult på kraft medan jag lyckades utnyttja ett ögonblicks ouppmärksamhet för att knipa Nedre Århult med en däcksbredds marginal (tur då att vi båda hade skott våra cyklar med 40 mm breda grussulor).

Bomba i bocken

Drygt 35 km in på turen kom sen grusvägarna slag i slag, vissa längre andra lite kortare men alla lika vackra på sitt sätt och innan vi hade hunnit till Tyringe så hade nästan hälften av cyklingen varit på obelagt underlag (och även med inslag av lite bush walking). I skuggan framför Ica med utsikt över tågstationen blev det så varsin glass och lite påfyllning av vatten innan vi åter gränslade våra cyklar.

Spex och skoj

Efter en lite längre transportsträcka kom äntligen nästa grusvägsparti och plötsligt var vi vid den banvallen för den sedan länge nedlagda verksamheten av Östra Skånes Järnvägar. Om tidigare sträckor kunnat cyklats på racer (om än med något bredare däck och viss försiktighet) var det nu rätt tryggt att ha lite mer volym mellan sten och fälg. Men vad hjälper det när man har skoj och bombar på som om det inte fanns någon morgondag, så efter ett par nära smällar kom sen genomslagspunkan på framhjulet som en push-notifiering i mobilen. Typiskt nog så lyckades Oscar repetera samma sak när man bara skulle sakta in för att stanna och där stod vi bland mygg och blinningar och bytte slangar.

Den sista sträckan

Rullade in på torget i Hörby och återhämtade oss med en välförtjänt fika i solen. Nu var vi mer eller mindre på mammas gata och det började funderas på after bike men först skulle de sista grusvägsbitarna diskas av tillsammans med skyltspurten på Staffanstorp. För att inte göra det alltför bekvämt och förutsägbart så började jag rutta oss ömsom till höger och vänster på små och ännu mindre grusvägar bort från den utstakade rutten och nog gav det resultat för när väl SKYLTEN kom så blev det en väldigt jämn batalj men trots ett vältajmat "cykelkast" från undertecknad var det lejonkungen som tog hem den. Tror jag.

Samlade ihop våra brunbrända ben och cyklade hem för att plocka fram något kallt dricka, tända grillen och ha en riktigt HC after bike med familjerna. Men det är en helt annan historia =)

Now THAT was fun, wasn't it?

Strava: