Gubbagrusbus

Det finns de som cyklar för att komma någonstans, det finns de som cyklar för att komma bort, det finns de som cyklar för äventyrets skull och det finns de som gör det för den rena glädjen av att känna vinden i ansiktet. Den här helgen startades med en skakad blandning av allt ovanstående, men kanske framför allt för att motivera varför man införskaffat ännu en cykel...

Efter utfört arbete

Egentligen började det hela, som så ofta förr, rätt opretentiöst med att jag och Oscar någon gång i vårvintras kom på att det hade väl varit roligt att cykla lite grusväg även när solen och värmen kommit till Sverige och att man kanske skulle kunna slå två flugor i samma smäll och göra det i ett brevetformat, kanske t.o.m. på självaste nationaldagen. Men ska man släppa ut fler än de närmast sörjande på obekanta vägar är det nog bäst att först ha rekat detaljerna så hastigt och lustig blev det en liten egen tur med traditionella tillbehör à la Team HC...

Sagt och gjort, en hemlig och intrikat plan med kvällscykling, spartansk övernattning, caféfrukost och 20 mil på blandat underlag smiddes med ledstjärnan att det inte skulle vara någon större hets utan ren och skär njutningscykling. En rutt ritades med noggrann listning av grusvägspartierna, les secteurs, som utgjorde drygt 8 mil eller ca 40% av den total sträckningen och några säkra vattenhål prickades in för att locka till stenhård fika.

In i natten

Så kom kvällen, Oscar mötte upp hemma hos oss och efter mitt sista kvällsmöte drog vi ut på vägen. Det var varmt, särskilt för att vara början av juni men snart sänkte sig solen och temperaturen började dala mot normala nivåer. Småsnacket avtog strax norr om Löddeköpinge och med hjälp av lätt medvind sladdade vi vid midnatt in på nattöppna Circle K i Ängelholm för att inhandla lite kvällsmat vilket i princip bestod av en Norrlands Guld och någon slags färdigmatsmacka för att förstärka de medhavda (och insmugglade) danska wienerbröden samt den traditionsenliga lillen med Gammeldansk.

En timma senare på småsnirkliga cykelstigar nådde vi vindskyddet som kartrekats till övernattningsplats. Liggunderlagen rullades ut och medan jag hoppade ner i en bivvybag förstärkt med en lätt isolerande jacka hade Oscar lyxat till det med en riktig sovsäck. Oavsett inkvarteringsattribut somnade vi omgående och vaknade till soluppgång och fågelsång strax innan fem.

Jag ger dig min morgon

Packade ihop pryttlarna och satte av över åsen för att äta morgonmat på Båstads stolthet - Knut Jöns bageri. Vägen dit var sådär härligt försommarmagisk med släpsol och krispig morgonluft ackompanjerat av lättande klädsel och stora förväntningar på dagen.

Raphafladder

Efter rejält intag av kaffe och bröd var det så äntligen dags att börja sprätta grus på riktigt, men först än en klättring upp på Hallandsås där vi både fick se hackspett, älgar och en död räv. Sen ner på andra sidan mot Västersjön och här kom rundans två enda skyltspurter att räkna med - Oscar tog stiligt Ugglehult på kraft medan jag lyckades utnyttja ett ögonblicks ouppmärksamhet för att knipa Nedre Århult med en däcksbredds marginal (tur då att vi båda hade skott våra cyklar med 40 mm breda grussulor).

Bomba i bocken

Drygt 35 km in på turen kom sen grusvägarna slag i slag, vissa längre andra lite kortare men alla lika vackra på sitt sätt och innan vi hade hunnit till Tyringe så hade nästan hälften av cyklingen varit på obelagt underlag (och även med inslag av lite bush walking). I skuggan framför Ica med utsikt över tågstationen blev det så varsin glass och lite påfyllning av vatten innan vi åter gränslade våra cyklar.

Spex och skoj

Efter en lite längre transportsträcka kom äntligen nästa grusvägsparti och plötsligt var vi vid den banvallen för den sedan länge nedlagda verksamheten av Östra Skånes Järnvägar. Om tidigare sträckor kunnat cyklats på racer (om än med något bredare däck och viss försiktighet) var det nu rätt tryggt att ha lite mer volym mellan sten och fälg. Men vad hjälper det när man har skoj och bombar på som om det inte fanns någon morgondag, så efter ett par nära smällar kom sen genomslagspunkan på framhjulet som en push-notifiering i mobilen. Typiskt nog så lyckades Oscar repetera samma sak när man bara skulle sakta in för att stanna och där stod vi bland mygg och blinningar och bytte slangar.

Den sista sträckan

Rullade in på torget i Hörby och återhämtade oss med en välförtjänt fika i solen. Nu var vi mer eller mindre på mammas gata och det började funderas på after bike men först skulle de sista grusvägsbitarna diskas av tillsammans med skyltspurten på Staffanstorp. För att inte göra det alltför bekvämt och förutsägbart så började jag rutta oss ömsom till höger och vänster på små och ännu mindre grusvägar bort från den utstakade rutten och nog gav det resultat för när väl SKYLTEN kom så blev det en väldigt jämn batalj men trots ett vältajmat "cykelkast" från undertecknad var det lejonkungen som tog hem den. Tror jag.

Samlade ihop våra brunbrända ben och cyklade hem för att plocka fram något kallt dricka, tända grillen och ha en riktigt HC after bike med familjerna. Men det är en helt annan historia =)

Now THAT was fun, wasn't it?

Strava: