Tumba 400K Brevet

Dagen började tidigt med uppstigning 03:20 för att hinna köra till starten i Tumba från Linköping. Dock så noterade jag redan vid påklädningen en illavarslande bula i byxan, alltås inte en orsakad av förväntan och spänning inför hur Tumbas 40-milare kunde te sig utan en bula orsakad av något inflammerat på ett onämnbart ställe. Inte särskilt bra tecken inför en dag med 400 km och troligen 15 timmar i sadeln men inte så mycket att göra något åt mer än att HTFU och bita ihop.

Dessutom hade jag lyckats övertala min bror Erik att hänga på, trots att han minst sagt var tveksam om 40 mil var rätt distans och då särskilt bara två dagar efter 30-milaren, så det var lite sent att backa ur nu och efter en snabbt och onyttig frukost med kaffe & donuts (för att förbereda smaklökarna på vad som komma skulle) satte vi oss i bilen och körde lugnt och försiktigt norrut på E4:an. I bagaget hade jag packat en kall, kvartsslicad pizza (med räkor, skinka och champinjoner om någon undrar) där halva fick tjänstgöra som "frukost" under färd tillsammans med en MER Päron (min sockerdrycksfavorit).

Väl framme i Tumba plockade vi raskt ihop cyklarna och begav oss vidare till startplatsen där det snart hade samlats ett 15-tal sugna randonneurer, varav flertalet välkända profiler från cykelbloggar och/eller forum som HappyMTB. Inne på Statoil tog Åsa emot med glatt humör och expedierade effektivt utdelning av stämpelkort.

Meckarmattan är utlagd

Samling vid pumpen

Utanför stod en salig blandning av cyklar allt från stål och breda däck till karbong och högprofilshjul. Vissa var rustade för att cykla hela natten medan andra verkade sikta på att vara framme så snabbt som möjligt. Själv hade jag mitt vanliga långfärdslok med styrväska (för det jag vill ha nära till hands såsom mat, kartor, vägbeskrivning, reflexväst etc) och en liten sadelväska (för det jag helst inte vill ta fram som t.ex. slangar, skoöverdrag, regnjacka m.m.)

Karbong!

Stål!

Freddisans Randonneuse

DT:s Scott

Bengt Sandborgs läckra stålbygge

Åsa önskar oss lycka till på färden

Ut från Tumba och genom Södertälje var det full rulle från första tramptaget och ganska snart hade det delats upp i minst två grupper med 8 i täten. Det uppskruvade tempot tog oss till första stämplingen i Sillekrog nästan prick kl 8 där vi tog ett "snabbt stopp" på 8 minuter för att hinna i tid till 10:36-färjan mellan Säter & Kvarsebo eller om det skulle bli den som gick en halvtimma senare. Bulan i byxan hade nu börjat ömma en del samtidigt som det skramlade tråkigt från cykeln vid varje ojämnhet i asfalten (och det fanns det tyvärr rätt gott om på gamla E4:an). Tog ännu en pizzabit och sköljde ner med några klunkar vatten vilket och började känna mig uppvärmd.

Loket drar, tåget följer

Efter Sillekrog såg det först ut som låg bra till på schemat för att hinna med färjan men nu hade vinden från sydväst börjat friska i lite granna. Tillsammans med ett par slakmotor (men också slakmedor) blev det en smula ryckig körning och därmed lite dålig rytm i gruppen vilken allt som oftast leder till lägre fart, så även denna gång. Vid avtaget mot Arkösund efter Jönåker stod klockan på 09:53 och det var 18 km kvar till färjelägret. Jag tyckte nog var rätt gott om tid, men de andra i gruppen verkade ändå lite ovissa och stressade om huruvida vi skulle hinna eller inte.

Det jag inte visste om var att det var ett par spexiga backar som vi skulle ta an innan färjelägret så när Erik och jag, som då redan låg först i klungan och drog, höll uppe tempot in i de mysiga små åkbackarna men distanserade samtidigt resten av gruppen (utom DT som hängde på fint) - dock utan att någon knystade "lucka" eller liknade för att indikera att det gick för fort.

Rullade sen på mot färjelägret och det visade sig att vi kom i rätt god tid vilket bara var bra för då fick jag chansen att kika på vad det var som skramlade så otrevligt på min cykel. Det visade sig vara samma åkomma som på andra 400K breveten förra året men denna gång lyckades jag reparera i tid och slapp få en rektal påhälsning av sadelspetsen. Bengt var dock inte lika imponerad av körningen och kommenterade detta syrligt (även om vad jag kunde se så hade han kört ifrån några av de andra, men jag kan ju ha fel).

Fjärde pizzabiten slank ner på färjan för efter att den tagit oss till andra sidan var det dags att trampa på i mer mot/sid/kant/sid/mot-vind. Direkt när jag åter satte mig på sadeln förnimdes en mycket obehaglig smärta, den lilla bulan hade nu växt lite ytterligare av alla vibrationer orsakade av den dittills dåliga vägbeläggningen kobinerat med att sadeln inte riktigt satt fast. Bet ihop och tog första dragpasset ner mot kontrollen i Söderköping, mindre än 3 mil bort. Efter ett tag var gick smärtan i baken från att vara besvärande till mer uthärdlig men i gengäld fick jag slita rejält för att ligga kvar på sista rullen i sidvinden efter avslutat dragjobb.

Hade nog varit bättre om vi legat på fyra tvåpar här eller gjort två vingar, för som det blev nu så kunde max 3 bilda vinge bakom den som drog (för att inte ta alla plats på vägen) och de 4 sista i tåget fick försöka hålla sig kvar bäst de kunde vilket resulterade i ett frekvent gummisnoddande när framförvarande cyklist tappade sin rulle och fick ta några extra tramptag för att komma igen vilket direkt fortplantade sig bakåt i ledet.

Efter ett lite längre stopp för stämpling på Statoil (varför är nästan alla mackkontroller Statoil?) i Söderköping och bunkring av drickyoughurt och gelegodis satte vi på nytt kurs in i vinden som nu verkade ha vridit lite mer mot väst. I alla fall kändes det så men Erik och jag bet ihop och började dra. Efter en stund ropade någon "håll igen lite" vilket jag gjorde men när det inte kom något ack efter en minut så kikade vi bakåt och då var det helt tomt...

Det visade sig att kartnoterna inte riktigt stämmde (enligt dem så skulle man följa lv 210 fram till avtaget till Norsholm efter ca 17 km) och att resten av gruppen tagit av in på gamla 210:an. Lite förbryllade fortsatte vi dock på den inslagna vägen och tänkte att en så stor grupp på 6 personer ändå kommer ifatt. Dessutom valde Erik några kilometer senare att avbryta och svänga av mot Lkpg. Torsdagens 30-milare fortfarande satt lite hårt i benen kan tänka.

Så med knappt 24 mil kvar fortsatte jag trampa på i mitt eget tempo i motvinden och kryssa upp förbi Norsholm och Skärblacka till skogarna i norra Östergötland och nästa kontroll i Rejmyre. Stämpling och pfyllning av vattenflaska (vill du ha leite eis i?) på Gästgiveriet och sen iväg. Precis när jag svänger benet över sadeln igen så rullar DT mfl in och stannar mitt över vägen på den legendariska pizzerian känd från blogginlägg som Tilles 40 mil - hur svårt ska det vara? och Bigmollos 40 mil från Tumba (kolla särskilt in sista bilden där). Och när ni ändå är inne å läser om historiska händelser kan ni lika gärna passa på och läsa uppsnacket inför och rapporteringarna under och debriefingen efter också på HappyMTB.org

Det onda i baken hade nu nästan helt försvunnit och bra var väl det för sträckan från Rejmyre och till Hälleforsnäs bjöd på rundans finaste vägar med bl.a. ett par kilometer sörmländsk sportgrus, pastorala idyller och vid två tillfällen små pratstunder med andra cyklister. Den första cyklade jag ikapp och svarade med bred katrineholmsdialekt "jo då, 8 mil å de e 2-3 mil kvar" på min fråga om han hade cyklat långt. Tydligen tränade han inför något sväng runt nån avlång sjö och det verkade ju bra det.

Grusbus!

Det andra samtalet kom vid svängen ut på riksväg 52 där ett par i sina bästa år stod och pustade ut med sina fullpackade touringcyklar. De hade cyklat från Nyköping för 3 dagar sen och såg lite skeptiskt på mig när jag sa att jag startat från Tumba på morgonen. Än mer förbryllade såg de ut när jag nämnde att turen gått ner via Söderköping och att jag nu var på väg tillbaka till Tumba. Men vi hade det gott och småpratade lite om mat & däck innan det var dags att vinka farväl och forstätta cyklandet.

Den fortsatta turen blev nu bitvis rätt slitsam, ständiga småbackar tog hårt på benmusklerna samtidigt som det drog in mörka moln och snabbt blev kallare än väntat (medeltemperaturen var bara runt 13 grader på hela rundan jämfört med 18 på 30-milaren). Som synes blev det heller inte särskilt många bilder tagna här trots ett väldigt vackert och varierande landskap.

Stopp och stämpling i Hälleforsnäs blev på Coopen där även lite mer proviant inhandlades bestående av gelenappar, snickers, drickyoughurt och en MER päron (så klart) - välbalanserad kost tyckte tjejen i kassan. Upp på cykeln igen och ny kurs mot Gnesta på ännu fler smala, slingrande och småkuperade vägar blandat med några avslutande (och rätt tråkiga) kilometer på riksväg 57 till Gnesta där stämplingen skedde på ... ... ... Statoil!

Efter Gnesta var det återigen några mil (?) slingriga vägar och med solen på väg ner fick jag äntligen lite sällskap - av min egen skugga.

Dålig rygg att ta rulle på

Sista biten in mot och genom Södertälje och fortsättningen mot Tumba vill jag nog helst bara glömma. Trött i kropp och knopp tillsammans med lite svårnavigerad passage av Södertälje kanal och traktens förfriskade ungdom var lite mer än vad jag orkade med just då. Slutstämplingen i Tumba skedde 21:33 vilket gav en totaltid på 15 timmar och 18 minuter varav drygt timma var pauser.

Efter lite småsnack med den ytterst rutinerade mackpersonalen (som hade stämpeln i högsta hugg när jag äntrade lokalen) packade jag in cykel i bilen, nödprovianterade med chips och folköl på den närbelägna Ica-butiken och körde vidare till Hässelby strand/gård/whatever och knoppade trött men nöjd in på en madrass hos bror Anders någon gång vid midnatt.

På lördag är det dags för Malmös 60-milare, hoppas på en bättre bula i byxan då...

Strava: