Malmö brevet 400K

På Fredrikshofs hemsida under sektionen Randonneurlopp kan man läsa:

40-milen, nu börjar det ta emot ordentligt. Det här är tröskeldistansen för långåkaren. Om man inte cyklar riktigt fort får man uppleva hur dag går mot natt och det är inte nåt som piggar upp.

Det avskräckte dock inte de 9 hugade randonneurer som rullade ut kl 8 från Shell Holma i Malmö för att gärna köra på och kanske t.o.m. förbi den där tröskeln. Fast till skillnad från i Stockholm där man startar 5 eller 6 på morgonen, så man nästan garanterat cykla sista biten i mörker (om man inte cyklar ruskigt fort).

Nog om det. Turen började fint med en svaga sydliga vindar som hjälpte oss fint på traven. Vi var 7, Ebbe, Christian, Mattias, Tony, Oscar, Durrin och undertecknad, som tog täten längs 108:an upp genom Skåne och höll bra tempo upp till första kontrollen i Åsljunga, så pass bra faktiskt att vi fick vänta några minuter tills klockan blev 11 innan vi hade passerat minimitiden och kunde stämpla våra kort.

Meta! Randonneur som tar bilder på randonneur som tar bilder på randonneurer

Efter lite vattenpåfyllning och även viss avtömning tog vi sikte på Ljungby och vindarna som nu började friska drog upp farten om möjligt ännu mer så att man tidvis låg och cruisade i 40-45 km/h. Här någonstans valde Mattias att släppa för att ta det mer i sitt eget tempo, vilket var förståeligt då detta var hans första brevet för året. Det gick faktiskt så pass fort att vi även i Ljungby fick lov att vänta några minuter på att stämpla.

Efter lite diskussioner så bestämde sig majoriteten för att inte stanna för lunch utan äta något snabbt och lätt för att fortsätta till Halmstad och äta där istället. Tony, som verkade ha en tid att passa, vinkade hejdå och stack iväg även utan något att äta. Det han och vi inte hade räknat med var att vinden istället för att vara fortsatt sydlig (dvs kantvind från vänster) nu hade vridit mot sydväst och ökat lite till.

Den fart vi hade haft de första 17 milen var nu som bortblåst, den byiga vinden gjorde det svårt att hålla samma jämna tempo för dragaren och rätt snart tackade även Durrin för sig och släppte för att ta det lite lugnare. Med ca 3 mil kvar till Halmstad såg vi en välbekant ryggtavla längre fram på en av många flygrakorna. Det var Tony och några minuter senare var vi åter samlade och körde i gemensam tropp in till Halmstad, staden med tre hjärtan.

I Halmstad var vi 4 som stannade för mat på Max lite innan kl 16, medan Tony återigen fortsatte solo efter en kort stopp. Det innebar att han inte bara missade en flottig burgare utan även en liten incident där traktens mopedburna ungdom lyckades fixa en imponerande gräs- och buskbrand genom tjuvrökning medelst ovarsam fimpkastning. Detta lilla intermesso kunde inte avhjälpas med varken handbrandsläckare eller vattenhinkar utan först när en brandbil till platsen och visade hur en slipsten ska dras kunde röken skingras och vi åka vidare.

Mmmmm, Max?

Nåväl, up & away med något mer påfyllda tankar i fortsatt motvind. Av någon outgrundlig anledning (läs naturens nycker) har det 3 av 4 gånger som jag cyklat just varit sydvästlig vind ner mot Hallandsåsen på 40-milaren. Perfekt som uppladdning inför turens höjdpunkt (!) Lannamärkesvägen upp till Rasta Hallandsås. Nerför igen och nu började vårvärmen sakta avta samtidigt som vinden vred lite mer mot väst och gav vår kvartett lite moraliskt stöd inför de avslutande 10 milen. Men det verkade mest vara för att retas för så snart vi passerat Ängeholm så var vindriktningen tillbaka på sydväst och gav oss tillfälle att tugga rejält på styrlindan.

Kom till kontrollen i Helsingborg precis innan 8 och hittade där Tony som på klassiskt randonneurmanér hade fått nödtanka i Ängelholm och nu var redo för att attackera de sista milen. Jag hade redan snackat lite med Oscar om att inte stanna för länge på kontrollen utan försöka köra på så mycket som möjligt när det ändå var ljust så vi vinkade hejdå till Ebbe och Christian som stannade för en längre fika och gjorde Tony sällskap.

Vinden hade nu mojnat något och äntligen gick det lite lättare även om vi såklart alla tre var rätt trötta. Efter Glumslöv gick det som på räls när Landskrona, Häljarp, Saxtorp, Ålstorp och Hofterup passerades. Än en gång förundrades jag över hur dålig beläggningen på Grand Prix vägen är och fick stoppa ner solglasen i väskan eftersom de ideligen höll på att trilla av när de satt på hjälmen så där #pro som man ska ha dem. På väg Lödde hade det börjat skymma och 3 st überstarka LED-framlampor vräkte ut sina lux över vägbanan så det nästan sved på vaderna när man låg framför.

Sista biten genom Bjärred och Lomma och in mot Malmö var det fortsatt bra fart och när vi svängde in på Arlövsvägen han jag knappt med att dra igång igen förrän jag hörde ett swosch-swosch och Oscar kom farandes på sin Cervelo S2 (och ingen dynamo...) och plockade Malmö-skylten med klar marginal. Sen var det lugn och fin åkning genom stan till Shell Holma för slutstämpling 22.03.

Efter en kortare paus så var det sen bara att cykla de dryga 2 milen hem också...

Strava:

P.S. Ber om ursäkt för det något sparsamma antalet bilder men det var helt enkelt inte läge att plocka upp och fippla med mobilen på vägen och vid kontrollerna hade jag annat stå i. Funderar om man inte skulle ha en liten mobilkamera att ha nära till hands istället för att dokumentera äventyren.