2004 utsågs Malmös till "Årets Cykelstad", 2005 fick staden både beröm av Natuvårdsverket för dess cykelsatsningar och blev dessutom utsedd till "Bästa Cykelstad" av VeloCity 2005 (Det senare har jag dock inte kunnat finna någon källa på förutom Sydsvenskan).
Men räcker ca 40 mil cykelväg (inom kommungränsen, inte i staden) för att cykeltrafiken ska anses fungera och vara säker? Enligt statistik från NTF dödades 4 cyklister i trafiken Malmö kommun 2007. Motsvarande siffra för Stockholms län är 3. Att invånarantalet och antalet aktiva cyklister i nordens Venedig är betydligt större än i "parkernas stad" kanske borde få Reepalu & Co omvärdera situationen.
En, i mitt tycke, bättre fungerade trafiksituation återfinns i vår grannstad Köpenhamn där man förstått att cykeltrafik kan lösas på andra sätt än att hänvisa till trånga, slingriga cykelgator befolkade av flanerande (läs drällande) fotgängare. På andra sätt än att ha cykelbanor helt avskilda från den motorbundna trafiken och på de ställen de korsas sätta upp skyltar och gupp som förvillar och stjälper mer än hjälper.
I Köpenhamn är nämligen cyklarna en del av trafiken. Cykelbanorna som följer många av vägarna avskiljs från gångtrafikanternas trottoarer genom vara en halv kantsten ner och på samma sätt (fast tvärtom) en halv kantsten upp från bilbanan och ger på så sätt en tydlig signal till både cyklar och gående om var de hör hemma. Vid korsningar leds tvåhjulingarna ned och in i den ordinarie trafiken vilket gör det lättare för högersvängande bilarna att hinna se cyklarna.
>Dessutom finns en sak i Köpenhamn som saknas i de flesta svenska cykelstäder. Respekt. Både för sina medcyklister och för motoristerna i plåt. Man håller sig helt enkelt till trafikreglerna, låter bli att blåsa rödljus och beter sig i största allmänhet på ett bättre sätt.
Vill ni hur det kan se ut, kolla in bloggen Copenhagen Cycle Chic.
No comments:
Post a Comment