Lkpg 300K Brevet

Äntligen dags för det som nu nästan börjar bli en tradition, att i början av maj ta en gemytlig brevetrunda tillsammans lillebror Erik i underbara Östergötland. Packade bilen på fredagen efter jobbet och körde lugnt och stilla de dryga 40 milen upp till Linkeboda. Självklart hade diverse nötter orsakat olyckor med tillhörande köer men med mina grymma randonneurskillz så har man ju lätt koll på de flesta alternativa vägar och körde runt det mesta av stöket.

För att maximera resans nytta så hade även ett enklare fredagsmys med vänner planerats på lokal och det slank nog ner en och annan öl innan vi var klara. Sen var dags att lasta ur och plocka ihop cykeln och, eftersom väderleksprognosen spådde regn, även montera på skärmar. Det var lite mer besvärligt än jag kommer ihåg det sist men tillslut blev resultatet godkänt och vi kom väl i säng vid typ midnatt.

Kvart i sex ringde klockan och efter en snabb men god frukost rullade vi iväg mot CK Hymers klubblokal. Det var kallt och lite blött på vägarna här och var, men inget regn. Ännu. Hade valt att vänta med att ta på knävärmarna vilket kändes en smula optimistiskt men med en lagom dos av Race Day 184 "Bad Weather Embrocation" var det helt OK - så länge man bara rörde sig. På överkroppen var det dubbla underställ (Rapha Pro Team + Merino Mesh), armvärmare i merinoull och den vanliga brevettröjan kompletterad med den chict kulörta vindvästen och en fräsig cykle

Raphalicious

Fyllde i kortet och småsnackade lite med de andra startande tills det var dags, och lite efter kl 7 rullade vi ut från Linköping i samlad trupp och höll ihop snyggt och prydligt hela vägen till första stämplingen i Åtvidaberg. Regnet hängde i luften och det var svag nordlig vind som gav oss lite lagom med fart. Vände sen västerut och i Rimforsa var det dags att dela upp gruppen när jag och Erik ville cykla vidare medan de andra hade planerat för fika.

Strax härefter, på väg mot Ulrika, började så regnskurarna komma och gå samtidigt som det verkade som vinden ökade lite. För att toppa upp stämningen gav mitt framhjul plötsligt ifrån sig ett ovälkommet pysande ljud. En liten vass glasbit hade ätit sig igenom däcket och punkat slangen (trots att "skägget" knappt hunnit slitas bort än). Bort med det främmande föremålet och i med en ny slang och försöka komma igång för att få upp temperaturen igen vilket var lättare sagt än gjort då skurarna kom tätare och tätare och det nu var rätt blött på vägarna.

Härligt krokig väg

Vinden var mest mot eller sidamot och gjorde sitt bästa för att sänka de 3-4 grader som GPS:en angav till att kännas betydligt svalare. Att få dra var roligare än att ligga på rulle, både eftersom man fick jobba lite mer men också för att man slapp få vatten och väggrus i nyllet (Erik sportade en något mindre täckande bakskärm).

Blandad kompott

Som lök på laxen drog jag än en gång fram punkakortet strax utanför Strålsnäs då bakdäcket plötsligt blev väldigt platt efter en kurva. Bara att repetera och skölja ur och försöka komma igång igen. Trösten var att det snart var fikadags i Väderstad på Centralkonditoriet, denna oas för hungrande cyklister på Östgötaslätten.

Här gjorde vi vårt bästa för att länsa förrådet av kakor, bullar och andra sötsaker och dubblade det med varmt kaffe. Monterade knävärmarna och bytta till ett par torra handskar, funderade på att ta på en tunn hjälmmössa också men det såg nog lite för muppigt ut inne på fiket och därute i regnet hade den ändå blivit blöt inom kort. Medan vi avslutade vår fika trillade andragruppen in och vi hann byta några ord innan vi rullade vidare.

Finfika

Nu var det äntligen lite sida med vilket gjorde oss så ystra i benen att vi missade svänga vid avtaget mot Rök. Tydligen hade fikat även gjort min GPS lite yr i mössan för det visade sig senare att trots att den hade GPS fix, visade fart och räknade upp distans så vill den (återigen) inte spela in datat fram till att den startades om i Borensberg ca 8 mil senare.

Ombergsbackarna tacklades med disciplin och stämpeln på Stocklycke var snabbt inhämtad. Eftersom det var blöta vägar tog vi det rätt lugnt och försiktigt på den smala vägen och spanade efter utsikten vi inte kunde se. Men bokskogen var åtminstone njutbar.

Från Borghamn styrdes kosan mot nordost och mer mot- & kantvind väntade när vi nu skulle traversera "schlätta" på väg mot Borensberg . Verkade dessutom som att förutom det mer eller mindre ihållande fina regnet så hade även vinden ökat lite och det blev mer stret och gnet än snyggcykling eftersom vissa av vägarna var lite mer trafikerade och gjorde det svårt att hjälpas åt med att bilda minivinge. Behöver nog inte sägas att denna sträcka hade varit bra mycket roligare i sol och sydvästlig vind...

Efternamn Rööse

Borensberg var precis så livat man kan tänka sig en sån där lördag när termometerstapeln knappt orkar sig över 5-graderstrecket och vi konstaterade snabbt att glasskiosken inte var där vi skulle fika så det blev en pommes- resp mostallrik Strömfiket mittemot.

Snabba strutar, jo jag tackar

Nu var det till största delen välbekanta vägar vilket var skönt eftersom regnet fortsatte komma och gå och nästan kändes ännu kallare än på förmiddagen. I varje uppförsbacke i skogslandskapet norr om sjörna fick man möjlighet att jobba upp lite temperatur som lika kvickt försvann i nedförskörningarna på andra sidan. När vi väl kom till Norsholm var mina fingrar så kalla och stela att jag spontant handlade ett par diskhandskar för att åtminstone hjälpligt kunna växla de sista 3 milen. Det blev sådär, kanske hade det varit smart kolla så man fick rätt storlek också.

Nu var det åtminstone lite sida med och när det inte regnade eller var alltför mycket vatten på vägen gick det faktiskt att dra på lite. Tog en förning som räckte nästan hela vägen till Vårdsberg där Erik plötsligt kom till liv och skarvade på med ett ännu snabbare tempo. Benen var pigga men tyvärr kunde jag inte riktigt få i nån annan växel än den jag hade så när det väl var dags att dra på för skyltspurt så var jag åter som en borttappad vante. När jag väl fått i en växel som gick att cykla fort på och fick upp ångan var slaget förlorat och jag kom väl en hjullängd efter.

Rullade sen stilla de sista kilometerna tillbaka till klubblokalen där vi slutstämplade 19.02. Kalla och trötta men kanske framför allt nöjda med att snart få plocka av de blöta kläderna och ta en varm dusch.

Det han

Detta var definitivt en av de misärigaste brevetrundorna jag gjort även om det finns några som kommer rätt nära, t.ex. min senaste 60-milare och min allra första 60-milare. Kanske hade det blivit något lidande med bättre handskar så det får nog bli att börja leta, bästa tipset just nu är DeFeet ullhandskar. Eller så tar man med sig diskhandskar av rätt storlek nästa gång...

Strava: