Wednesday, June 17, 2015

Södertälje 1000K Brevet

Den RR som följer kanske är kanske ett mindre äventyr i rummet och ett större i själen. Att cykla 100 mil (mer eller mindre) non-stop var en helt ny upplevelse mot de tidigare breveter jag gjort.

Torsdag efter en lättare lunch hemma cyklade jag in till Lund, monterade isär och packade ihop cykeln och satte mig på tåget till Södertälje. Hade strategiskt bokat "plats med bord" för att kunna placera väskan i utrymmet där två stolar stod rygg mot rygg. Funkade utmärkt och tågpersonalen gjorde inte ens en notis om dess existens.


Cykel(e)n är lastad


Bra plats

Klev av på stationen lite efter utsatt tid, runt halv sex, och hade inte mer än börjat plockade ihop grejorna förrän en herre, med utseende häpnadsväckande likt Michael Kitchen, stannade till och intresserade sig för min aktivitet. Han cyklade själv (på en Canyon Aeroad) hade hört talas om randonnée och vi språkade en stund om ämnet. Rullade sen in mot centrum för att dumpa transportväskan på en säker plats och inta en om inte näringsriktig så åtminstone energirik middag.


Calzone Special!

Kom i god tid till startplatsen och plockade lite med det sista, på med armvärmare & benvärmare & vindvästen. Stoppade två av de fem medtagna smörgåsarna med jordnötssmör (av tre olika sorter) i vänster ryggficka. För första gången på väldigt länge kände jag en smula fjärilar i magen och försöken att ta en liten vila i solen på gräset framför macken innan det var dags att sticka iväg var bara att glömma.

En halvtimma innan start började de andra deltagarna dyka upp med minst sagt lite olika utrustning. Flera hade navdynamo, vissa hade stora väskor andra små, en hade t.o.m. ramväxlar. Ungefär lika spridda var tidsambitionerna och tron på att min plan om att hinna runt på lite mindre än 48 timmar (och därmed hinna med sista regionaltåget till Lkpg kl 22.11 på lördagen) började svikta en smula.


Oldschool navigation

När korten var utdelade, cyklarna grenslade och hjälmarna knäppta rullade vi 8 iväg i (relativt) stilla tempo. Med 100 mil att cykla finns det ändå gott om tid att köra sig trött och det är ingen större mening med att göra det den första timmen. Solen sjönk så sakta och vi hade en fin kväll med spaning både på räv, vråk och falk.


Tåget går

Efter 27 km avbröts dock gemytet abrupt då undertecknad missade att någon hade slängt en glasflaska på vägen som mitt bakhjul träffade rakt över. Genomslagspunka och slangbyte som gick på 8 minuter och 43 sekunder under glada tillrop. När vi så kommit iväg igen skruvades farten upp en smula på de lättåkta vägarena och snart släppte tre och vi blev en kvintett som skulle hålla ihop ner till Jönköping.

Snabb stämpling på Statoil i Nyköping (efter att ha avklarat en CX-inspirerad hinderbana) och vidare genom Kolmården och Norrköping (vilken hemsk stad att cykla genom) innan vi nådde gamla fina Linkeboda (och första skyltspurten som togs av hemmasonen).


Bra tryck


Linghems silo!

Stämpling halv fyra en fredagsmorgon på ett nattöppet McD visade sig vara ett dåligt val trots möjligheten till varm mat ty en viss mängd lokala förmågor på väg hem från nattens festande gjorde kön till den enda öppna kassan lång och långsam. Men med tre cheeseburgare i magen och närapå en halvtimma paus var det åtminstone bra fart vidare.


Fett


Rutinerad randonneur

Morgonen kom och när vi i Väderstad tog den smalare & kurvigare vägen till Ödeshög spände det verkligen till över låren och det var svårt att motstå frestelsen att ståtrampa uppför varje liten knöl som skulle passeras. Här kom också rundans första släng av grusväg, härligt!


#sportgrus

Plötsligt var vi i Ödeshög, stämplade och fyllde på med vatten innan vi svängde in på Vätternrundebanan mot Jönköping. Vackert till en början när den gick utmed Vättern, men efter Gränna kanske inte världens roligaste väg (och tydligen tyckte inte bilisterna det heller för de hade sabla bråttom allihop). I Smålands Jerusalem delades vår grupp från en kvintett till en tättrio (bestående av Niklas, Anton och mig) och en skuggduo som la sig att sova på en bänk i morgonsolen. Klockan var nu ca 8 på fredagsmorgonen och solen började värma sådär härligt somrigt.


Mot Gränna

Upp mot Mullsjö på andra sidan Vättern började backarna, det gick upp och ner. Och upp och ner och upp och ner och upp och ner igen. Ibland var de långa, ibland korta, en del togs i fin sittande rytm andra med forcerat ståtrampande. Svetten rann och jag började känna av min vänstra lilltå som jag dagen innan smällt in i ett bordsben och nu började göra sig påmint. Vid mulliga Mullsjö blev det stämpel och glasstopp och byte till sprillans nya, vita, snygga & svala sidistrumpor. En liten snutt skavsårsplåster hade nog också suttit fint, men riktigt så långt orkade jag inte tänka just då.


Dagens första glass

Upp & ner-temat fortsatte så till Fristad där det blev lite lunch (fast innan dess hade jag hunnit sneaka till en glass i Hökerum). Svängde in på ePizzarestaurangägaren var mycket entusiastisk och hämtade sin största stämpel för våra kort samt påtalade flera gånger att kaffe på maten ingick. Troligen tyckte han vi såg ut att behöva en lite extra peppning.


Det går bra nu


Inbakat så det förslår

Bollebygd bjöd bussigt på branta backar och nu hade det dessutom börjat komma lite vind. Under natten hade det varit nästan helt stilla och på förmiddagen endast en svag sydvästan men nu var det märkbart att det inte gick lite lätt på platten som tidigare. En annan sak som började bli märkbar var att insidequadsen på mitt högra lår, ner mot knät, började ömma mer och mer. Hade liknande känningar på senaste 60-milaren, men då gick det över och jag hoppades någonstans att det samma skulle bli den här gången.

Men inte. Istället gick ömheten över till en känsla av att någon stack knivar i muskeln och med mer än halvvägs kvar började tankarna vandra mot att skita i allt och cykla raka vägen till Göteborgs C och ta Öresundståget hem. Men mina två kamrater peppade mig och vägrade låta mig sladda efter när jag försökte förmå dem att åka före och efter att ha svalt en tablett med ibuprofen så började smärtorna släppa och jag kunde trampa mer normalt igen.

Drygt 19 timmar efter starta sladdade vi så in på kontrollen i/på Landvetter och nu hade vi gjort 47 mil. Enligt min "master plan" skulle jag varit här två timmar tidigare och med den kuperade terrängen i kombination med muskelontet började jag förstå att det skulle bli omöjligt att hinna fram till Stadshotellet i Eksjö (24 mil bort) innan kl 01 då vårt rullsnitt de senaste 13 milen hade varit runt 25-26 km/h. Detsamma gällde troligen även för hotellet i Taberg (16 mil) där öppettiderna dessutom var lite mindre generösa.


Dubbelglass

Två mil senare kom vi till vändpunkten på banan, härifrån var det bara östlig riktning som gällde. Vinden kom nu lite bakifrån men avtog snabbt och gav inte så mycket hjälp.


Säg hej till skylten!

Landskapet söder om rv 40 var (som jag minns det) vackert & blandat, passerade Seglora kyrka som nog är en riktig sevärdhet och körde oftast på små fina vägar men ibland också på någon länsväg. Någonstans på vägen var det även en riktigt rolig grusbusväg även om nedförsserpor blir en smula mer utmanande än kanske man önskar när det är fullt med lösgrus både i inbromsning och kurva.


En liten stenbro


Mer grus till folket!

Vår lilla trio trummade på i lagom takt och kom till Vegby en 20 minuter efter 21. Eftersom inget var öppet och kontroller därmed inte var obligatorisk tog vi varsin #selfie och Anton försökte ringa hotellet i Taberg men det var inget svar. Började ana att det där med sova i säng inte skulle hända på denna rundan... Fortsatte efter påklädning av arm- & knä/benvärmare, vindväst och, för vissa, hjälmmössa.

Det började gå lite trögt nu, Anton var rätt trött och det var väl jag och Niklas också men hade vikten till vår fördel i det kuperade landskapet. Till slut kom vi fram till Taberg och hotellet men det var stängt, släckt & låst. Spenderade en kvart med att försöka få tag på någon och gav sen upp med sikte på kontrollen i Torsvik med dygnet runt öppen Shellmack där vi stämplade 00.16.


Är det här sista backen till Taberg?


Torsvik

Käkade en korv, köpte lite smågodis och fyllde på flaskorna med vatten. Vinkade adjö till Anton som skulle övernatta och fortsatte sen tillsammans med Niklas vidare mot Eksjö. Nu var det ca 13 mil till Kisa där vi tidigast skulle se något öppet och vi gick in i vår andra natts körning. Nån gång vid kvart i två började dock tröttheten ta överhanden, den var hanterbar så länge man låg och drog eller det var uppförsbacke, men i när vi rullade i nedförskörningarna kände jag hur gäspningarna började komma. Jag hade nu varit vaken i 44 timmar, cyklat i drygt 29 och det var dags för en liten tupplur.

Hittade en gräsplätt, satte klockan på 45 minuter och knoppade in. När jag vaknade var jag duktigt kall och det ömmande knät var tillbaka med en extra touch av stelhet. Men natten var kort och det hade redan börjat ljusna och redan kl 4 kunde man säkert stänga av dynamoframlampan och därmed spara några värdefulla watt. Eksjö, banans andra "icke-obligatoriska stopp om inget är öppet" passerades vid 3-tiden.


Livat i Eksjö. Not!

Lördagsmorgonen var magisk med vackert ljus och inte ett löv som rörde sig. Spurtade hem Östergötlandsskylten innan det var dags för en kvarts powernap utanför Kisa.


Utanför Österbymo (tror jag)


Niklas drar mot solen

I Kisa var det inte heller mycket som var öppet när vi kom förbi så vi fortsatte mot Åtvidaberg och näst sista kontrollen i Söderköping. Bonkade någonstans på vägen tror jag för när jag handlade "frukost" på Statoil i Sörping så gick det på nära 250 spänn. Och då kom jag inte ens ihåg att köpa glass!


Morgonstunden vid Åsunden


Schleten i Kisa


Frukostkvittot

Nu var det "bara" drygt 14 mil kvar och vinden hade börjat komma igång igen vilket gav mig en boost både fartmässigt och mentalt. Missade (nästan avsiktligt) färjan över Bråviken med 4-5 minuter och fick en fin glasspaus i solen. Plötsligt dök JLarsson upp, han cyklade Hymers 60-milare och vi gjorde sällskap över färjan.


Glasspaus!


Färjemys

Upp på andra sidan över Kolmården och ner mot Jönåker där dagens stora överraskning inträffade. Precis som vi passerat golfklubben möter vi två cyklister med välbekant utseende, Grimpeur & Grimpuese! Det är hemlig kontroll och efter en liten kråka på baksidan av kortet cyklar vi vidare åt varsitt håll.

De sista 7-8 milen bjöd sen upp till en yster dans med småbackar både här & var. Benen var som potatismos och det jag började verkligen ångra min optimistiska, snudd på naiva, utväxling med 34x23 som lättast. Det ömma över knät började komma tillbaka och varje ståbacke var en pina, men det var ju inte långt kvar nu. Eller?


Lucka?

Från Gnesta kom vi in på vägar jag cyklat (en gång) förut, för två år sen på Tumbas 40-milare. Trodde det skulle hjälpa men istället kom plötsligt "nog f-n borde vi vara framme snart"-tankarna komma krypande. Varje tramptag med höger ben var nu en prövning av min smärttröskel. Det var inte roligt längre, jag ville bara bli klar och få de överstökat.

När vi kom ut på Nykvarnsvägen stod tripmätaren på 997 km, men noterna sa att det var mer än två mil kvar. TVÅ MIL. TVÅ JÄVLA MIL. Jag var tvungen att sätta mig i vägkanten och samla tankarna. När jag kommer fram, vad gör jag då? Om jag inte kan trampa med höger ben, hur ska jag då kunna gå & bära cykelväskan på tåget tillbaka? Tog upp mobilen och ringde en livlina, Micke lovade att köra upp och hämta i bil. Nu kändes det lite bättre. Petade i mig en tablett ibuprofen och vänsterbenstrampade mig till mål där vi slutstämplade vid Statoil Östertälje på 45h 10 min.


Slut. Färdig. Finito

Rullade iväg och hämtade cykelväskan och mina civila skor och hade knappt hunnit tillbaka till macken innan en röd & välbekant skepnad uppenbarade sig. Vi lastar in grejorna i bagaget och sätter av mot Linköping för planerad övernattning hos lillebror som bäddat gästsängen på finaste sättet. Snabb dusch, en kopp te och sen i säng kl 23.

Uppstigning kl 7, vegofrukost som inte gick av för hackor och sen boka resa hem till Skåne med 11-tåget och var i Malmö tre dygn efter att jag hade klivit på tåget i Lund. På måndagen fick jag frågan på jobb: "Cyklade du Vättern i helgen?" och jag bara log och svarade "Nääää, det blev lite längre än så..."

Strava:

N.B. GPS-jäveln bestämde sig återigen för att inte spela in en del av turen trots att den hade fin fix och kunde navigera. Dags att börja kika på något nytt tror jag...

7 comments:

Middleman said...

Magiskt! 60 mil utan säng tyckte jag var jobbigt. Men det här var ju något i hästväg. Ska tänka på det när jag kör min fjuttiga Ironman nästa helg :)

Jakob said...

Fy faan vad grymt gjort! Fantastiskt underhållande läsning och sinnesjukt imponerande. Chapeu

Jake said...

Helt otroligt imponerande!! Starkt jobbat och mycket välskrivet, som alltid. Tack för trevlig läsning och hoppas benen mår bra.

NLC said...

@Middleman: Fast det vet vi ju båda att gubbcykling och race pace är två.helt olika saker. Kan inte se mig göra en halv IM ens fastän det "bara" är kortare distanspass på cykeln.

NLC said...

@Jakob & @Jake: Kul att ni gillar vad jag skriver, måste erkänna att denna gång tog det rätt lång tid att smälta intrycken innan det gick att få fram någon text. Nu blir det midsommarsill med tillbehör och kanske lite okynnescyklande för att hålla cirkulationen igång.

Oscar Hellström said...

Frukostkvittot är bland det bästa jag har sett! Du har, ganska bokstavligt, kvitto på totalbonken ;)

NLC said...

Ja, just då fattade jag ju inte riktigt hur läget var och reflekterade inte ens över kostnaden utan vara bara nöjd över att ha plockat den sista påsen gifflar. Svepte båda flaskorna med drickyoghurt direkt och klämde ner mackan och kaffet ovanpå tillsammans med kanelbullarna.

Colan åkte ner i en vattenflaska medan Festisen åkte ner i en lagom stor ryggficka för att sörplas under färd medan frukt- & mandelkakan snabbt smälte (oöppnad) i min ryggficka och vaniljbullarna lämnades orörda i styrväskan. Godiset blandade jag i en medhavd fryspåse, halva är kvar och ligger i cykelgarderoben.

Tror det går till kategorin, "bonkar vi minns" :-)