För ganska precis 16 veckor sedan kraschade jag olyckligt på en morgonrunda med MTBn och bröt både underben och cykelram. Det här är berättelsen om vägen tillbaka. För läsvänlighetens skull har jag delat upp delarna i olika bloggposter kronologiskt från olyckan fram till idag.
I samband med att jag låg på akuten såg jag sommarens planer bli mosade som övermogna bananer i en fullpackad sadelväska och framförallt såg det väldigt dystert ut att kunna ta en nionde SR-medalj. Men i takt med att utvecklingen gått åt rätt håll så frågade min kära fru om jag ändå inte skulle pröva att köra den 40-milare bara för att se hur det känns.
Sagt och gjort, när "alla andra" festade till det med PBP så ställde jag och en till cyklist upp till start för en regnig och blåsig 400K brevet från Malmö. Det var blött, grisigt, jobbigt och underbart och efter att ha småsnackat fram till första kontrollen vid 50 km körde jag resterande av rundan solo. Kroppen svarade (nästan) hela tiden och när man cyklar själv har man också så mycket större möjlighet att anpassa intensitet och pauser till (bara) sina egna behov.
Stärkt av denna "omstart" stod jag igår på startlinjen för den avslutande 60-milaren på programmet. Vädret var underbart somrigt, soligt och varmt under dagen men tjurigt och blåsigt med ösregn och åska genom hela natten hem.
En härlig utmaning för både kropp och psyke där jag bl.a. campade i en busskur i Laholm i väntan på att det värsta ovädret skulle gå över. Att till sist rulla in på Shell Holma lite över halv sju på morgonen efter att ha cyklat solo de sista 35 milen var en liten personlig triumf som ska firas stort ikväll.
Två veckor efter OP plockades stygnen och jag besökte sjukgymnasten på VC för att få rörligheten inmätt samt lite nya övningar. Fick lov att börja köra cykel - 10 minuter om dagen och STATIONÄR. För att kunna köra första passet var jag tvungen att plocka ur innersulan och köra utan strumpa bara för att få ner foten i skon och resultatet blev härliga 43 W med 56/44 i balans mellan vänster och höger ben.
Fortsatte så i drygt en vecka tills balansen var på 50/50 och började då sakta sakta öka belastningen. Efter två veckor var det återbesök hos sjukgymnasten och resultaten var lovande. Fick lov att öka till 15 minuter efter två veckor och sedan 20 två veckor efter det men fortsatt på runt 100 W.
Midsommarhelgen och efterföljande "semestervecka" spenderades med att ta lugna promenader på kryckor. Från 500 meter till en kilometer till 2 till 3 till 4 och 5. 7 veckor efter kraschen tjuvstartade jag med att gränsla cykeln för en första landsvägstur utomhus (16 km på 46 minunter), det var härligt och läskigt på samma gång. Dagen efter var det återbesök på ortopeden (i Lund) och läkaren nickade gillande åt röntgenplåtarna så för första gången prövade jag att gå lite lätt utan kryckor.
Med det positiva beskedet började och i samband med att busskortet tog slut ett par dagar senare tog jag upp cykelpendlingen igen. Långsamt, långsamt och väääldigt försiktigt första gångerna. Men med positivt gensvar från kroppen stegrades intensiteten och 10 veckor efter OP testade jag att köra lite halvdistans med fart, 3 veckor senare ett ramptest som visade att jag var konditionsmässigt tillbaka på ungefär 90% av var jag var veckan innan olyckan.
Mystur med OFortsättning följer här.
Utskrivning och sjukskrivning morgonen efter och fick köpa mig ett par kryckor för 65 kronor styck. Övade med en sjukgymnast för att få igång rörlighet i fot- och knäled samt att stegmarkera och pröva gå i trappor. Bilfärden tillbaka till Skåne var besvärlig men lyckligtvis har man som rutinerad randoräv koll på alla bensinmackar längs vägen och deras inbördes avstånd så ett stopp i taget kom vi hem.
Första dagarna av konvalescens var smärtmässsigt rätt OK. Visst var det jobbigt att alltid stulta runt på kryckor (som tenderade att alltid trilla omkull), visst gjorde det ont mina svullna leder men jag kunde sitta, ligga och sova med lite stöd av kuddar. Men efter en vecka började det smärta även i vila och det bitvis kändes det som man hade en liten bäverfamilj på gnagkalas på smalbenet så fort under benet var lägre än höften. Lösningen blev att antingen ligga still eller hasa sig fram på rumpan samt inte låta något toalettbesök bli längre än absolut nödvändigt.
Körde rehabövningar 3 gånger om dagen för att få tillbaka rörelseomfång i fot- och knäled samtidigt som benet skiftade färg från blå till lila till gul och grön nyans. Vägen tillbaka kändes nu rätt lång men redan efter några dagar hade situationen blivit betydligt bättre och jag testade att hälsa på kontoret för lite omväxling av miljö. Samtidigt blev jag bryskt påmind om hur priviligerad jag är som (annars) kan cykla till jobbet och slipper åka kollektivt.
Fortsättning följer här.
Efter att ha blivit röntgad och stödgipsad blev jag inlagd på ett rum på ortopeden och för att vänta på operation. Det drog ut på tiden och även om det var "bra" att jag inte ätit något sedan kl 22 kvällen innan så kurrade det lite i magen vid lunchtid men eftersom jag stod näst på tur så var prognosen att jag ändå skulle kunna bli klar till middagsmaten. Så jag väntade och väntade och väntade tills en sköterska kom in vid 9-hugget med en bit paj och meddelade att det blir OP imorgon så jag kunde få äta och dricka i en timma till.
På morgonen träffade jag kirurgen som förklarade hur han tänkte spika ihop mig och sa "det här kommer bli fint". Rullade in på OP vid 14-tiden och fick en ryggbedövning vilket gjorde att jag kunde vara vid medvetande under hela proceduren. De skar, borrade, spikade och skruvade i gott och väl 4 timmar varpå jag blev lite uttråkade och riktade min uppmärksamhet mot EKG-maskinen.
Pulsen låg fint på höga 40 och jag tänkte att om jag bara slappnar av kanske jag kan komma ner några slag och snart låg den på låga 40 istället. Fortsatte slappna av tills narkossköterskan klappade mig lite lätt på kinderna och undrade hur jag mådde. Då hade jag varit nere under 40 ett par gånger vilket fick maskinen att larma och dra igång lite hallabalo.
När stygnen var på plats och såren plåstrade rullades jag vidare till uppvak där liknade scenario utspelade sig varje kvart i två timmar. Pulsen ner under 40, maskiner som larmar och personal som blir lite stissig. Rullades till slut tillbaka på rummet på ortopeden och fick för första gången på 46 timmar äta "riktig mat" och där satt även min fru och väntade vilket var en härlig boost.
Fortsättning följer här.
I mitten av maj hade vi planerat för en härlig familjehelg i Isaberg med MTB på programmet. Fredagen och lördagen hade spenderats på olika leder och på arenan och söndag morgon tassade jag upp lite tidigare för att hinna med en skön morgonrunda innan resten av familjen hade vaknat.
Men istället för att komma hem och väcka med dukad frukost så blev det med ett samtal som förändrade en del av planerna. På en skogsväg i relativt låg fart hade mitt framhjul glidit undan åt vänster medan jag gått ner med benet under cykeln och resten av kroppen ovanpå. Ljudet var omisskännligt och när jag försökte ställa mig upp så pekade högerfoten än hit och än dit.
Ringde till stugan och förklarade läget, att jag har brutit benet och behöver komma till sjukhus. Larmade sedan SOS och cyklade + enbenshoppade en 250 meter ut till en lite större väg för att lättare bli hittad och upplockad. Ambulansen kom ungefär en timma senare och personalen gjorde sitt jobb utmärkt. När första dosen smärtstillande satte in var det bara att le och vinka (och skrika lite) medan de drog benet rätt och fixerade det samt körde till Värnamo sjukhus. På vägen dit underhöll jag min sjukvårdare med olika dumheter men imponerade även när jag från ambulansens rörelser kände igen rondellen där väg 151 och 152 korsas.
Rullades in på akuten och hade fortfarande bra med grejor i kroppen och tyckte väl läkaren var lite väl "pedagogisk" när han kom in och berättade att mitt skenben var (helt) av. Eftersom jag legat i ett dike och försökt stabilisera brottet med mina händer replikerade jag att det då blir det väl märgspik. Jag är tveksam till att han uppskattade min diagnos men svarade att det stämde bra och undrade om jag möjligen också var läkare...
Fortsättning följer här.
... är inte bara gruppen som sjöng in en version av "Love is All Around" utan var också temat för gårdagens brevetcykling. Det började som en skakning nedre däck med en otroligt peppig väderprognos där det efter en strålande försommarvecka utlovades 10 grader och 27 mm regn i Malmö redan första timman efter start på lördagsmorgonen. Du kan aldrig ana vad som hände sen.
Men vad hjälper det mot inbitna randonneurer? Rule #9 gäller fortfarande och kvart i åtta stod därför 10 (av 11 anmälda) inne på Shell Holma i Malmö och fick sina stämpelkort (ny modell för året) samtidigt som det utanför var precis så fuktigt som förväntat. Jag hade plockat på regnvästen efter 2 km på vägen in till start och anande att den skulle få sitta kvar åtminstone 200 km till.
Punktligt 08.00 rullade vi iväg och rätt snart var vi uppdelade i två grupper, en med Fredrik, Oscar, Ebbe och mig i täten och därefter en Sebastian, Mats, Bengt, Tony, Emil och Peter. Det var lite sidamed från nordväst när vi styrde via Lund mot Höör och just då kändes det "ändå inte så farligt" även om det regnade så man inte behövde sträcka sig efter vattenflaskan - det var bara att gapa. Ord vi snart fick äta upp när vi kl 10.09 skulle stämpla på första kontrollen efter 65 km och var så blöta och kalla om händerna att det knappt gick att få upp (eller ner) brevetkortet från den lilla vattentäta påsen.
Sju minuter senare var vi ändå på väg igen och nu in i en mysig motvind som tillsammans med blöta vägar gjorde det betydligt roligare att dra och gneta än att ligga på rulle. Humöret var ändå där och 34 km senare, kl 11.13, ramlade vi in på Ljungbyheds Konditori med (i princip) samma procedur, försöka få av handskar, försöka få upp kortet, försöka blöta ner så lite som möjligt, försöka få ner kortet, försöka få på handskarna, försöka motstå lockelsen att ta en stor kopp kaffe och sätta sig. Men hur hade det sett ut?
Ut igen och uppför Lotta-backen vilken var en välkommen värmande upplevelse. Den nyutslagna skogen gjorde det nästan vindstilla och för en liten stund verkade som att det började spricka upp lite bland molnen så man nästan, men bara nästan, funderade på att öppna på västen. Men säg den lycka som varar, strax efter Klåveröd kom en ny härlig skur och samtidigt började mitt bakdäck bli oroväckande komfortabelt. Med regnet som hjälp var det inga problem att identifiera var problemet satt, en liten ståltrådsbit hade gnagt satt sig och gjort hål på det annars nya, fräscha och hela däcket.
Med fingrar lika användbara som krabbklor mekades ändå däck av, främmande föremål avlägsnades och slang byttes. Med viss rutin lyckades jag till och med inte frysa fast de blöta fingrarna på CO2-patronen och 12 minuter senare rullade vi vidare, men skadan var liksom redan skedd. Att genomblöt och kall blåsa nedför Söderåsens södra sida gjorde oss ännu blötare och ännu kallare så det var en rätt miserabel trio som vid dagens tredje stämpling i Kågeröd (113 km) en kvart över tolv möttes av den underbara personalen på Madame Plantier och fick sina kort ifyllda med rundans kanske stiligaste stämpel. Ingen behövde fylla på några flaskor och det såg ut att bli ett rätt snabbt stopp till Fredrik kom in och meddelade att han också hade bakhjulspunktering.
Vi erbjöds att vänta inne i butiken (och på det dela på en kopp kaffe) medan den mekaniska malören åtgärdades och det var första gången sedan starten som jag plockade fram mobilen för att ta en bild
Tjugo minuter senare var vi så på väg igen genom mer och mer regn och de varje gång det såg ut att kunna bli lite bättre så kom snart en ny skur och svalkade förhoppningarna. Fotostämplingen i Eket var befriande kort och det dröjde tills kilometer 173 då jag plötsligt noterade att det för en kort stund faktiskt såg ut som att mitten av slitbanan på framdäcket bytte nyans till den något ljusare som betydde att det hade rullat på torr asfalt. Sen kom nästa skur och så fortsatte det fram till Hallandsås där vi enades om en längre kaffepaus, om inte annat för att kolla Instagram.
Den pausen varade nästan en halvtimma (vilket torde vara internt rekord i ståfika), men efter den var det pigga(re) ben och glada(re) miner som nu visste att det bara var 11 mil "him" och på det en hjälpande nordvästan. Bomba i bocken nerför backen och sen hålla ut så läng det går visade sig än en gång vara en vinnande taktik och de fem milen till Helsingborg avverkades på drygt 90 minuter. En, efter omständigheterna, snabb stämpling och på't igen för att diska av de sista 63 kilometerna på under 2 timmar och sladda in på Shell Holma en 5 minuter innan Rapport.
Sammanfattningsvis,
Strava:
Epilog:
Åsså blir man mött av sin finaste fru och kommer man hem till det här:
Vad passar bättre som uppvärmning för en lördag på Liseberg med familjen än att tjuvstarta helgen med en 100-milare från Göteborg? Inte mycket förstås så kl 15.00 onsdag eftermiddag hoppade jag på Øresundståget för att möta upp med Oscar och rulla tre timmar tåg till Veirons hemstad. Som traditionen bjuder satt vi och ljög ikapp om gamla cykelminnen och mumsade insmugglade bakverk från det yndiga grannlandet i väster.
07.00 nästa morgon stod vi startklara utanför Hisingens Cykelklubbs lokal och vinkades av för att ta oss an en nykomponerad 100-milsbana som skulle ta oss från kust till kust till kust. En del av sträckan hade jag cyklat förut, andra delar var obekant terräng, det jag och Oscar visste var dock att det skulle bli en hård resa rakt igenom eftersom målet var högt (eller lågt) ställt med sub 40 h som totaltid.
Av 10 startande formerades snart en kvintett med Oscar, Hallisar, Niklas, Per och undertecknad i täten vilken snabbt rullade norrut från Göteborg med vinden i ryggen och klämde de första 58 kilometerna till Svanesundsfärjan på drygt en timma och trekvart, dvs 13 minuter till godo för avgången 08.58.
Fotostämplade på färjan och bombade vidare i något lättare tempo norrut mot Dagsholm (133 km) för dagens andra kontroll som nåddes strax innan halv tolv men istället för lunch blev det en glass och påfyllning av flaskor för att vända söderöver mot Alingsås och med det sätta näsan in i motvinden. Snart efter detta tackade Per för sig och vi var fyra kvar som rullade runt.
En bit utanför potatisstaden bjöd Trafikverket på beläggningsarbete men den vänliga trafikvakten tipsade om att det fanns en liten skogsväg vid sidan av så vi fick förmånen att känna på riktig "adventure gravel" och därmed slippa 15 minuters extra väntan på att lotsbilen skulle komma tillbaka.
Milen efter Alingsås var rätt lättåkta och efter 10 timmar sedan start hade vi nått Borås efter 28 mil. Kanske var tempot lite väl högt för nu tackade även Hallisar och Niklas för sig och vi hade lite mer än 70 mil kvar att avverka som duo och med 27 mil kvar till nästa kontroll i Åtvidaberg. Men benen var fortfarande pigga och vi rullade raskt vidare österut.
Som en extra utmaning var det dock rätt snålt med nattöppen service längs vägen så förutom Shell i Torsvik ca 9 mil längre bort på banan skulle vi förmodligen inte kunna handla något förrän tidigast kl 8 nästa dag. Kanske var det vetskapen om att vi hade i runda slängar ett halvt dygn på medhavda reserver, kanske var det romantiken i att stå på ännu en bensinmack men det tog sin lilla tid att svälja ner korv & kaffe och komma ut på vägen och in i natten.
Av förklarliga skäl gick också tempot ner något även om vi trummade på rätt bra mot Eksjö men när vi kom ut på 134an var det som att cykla i sirap och det var två rätt trötta kroppar som efter 55 mil sladdade in på Shell i Åtvidaberg för att automatstämpla och upptäcka att vattenskåpet var låst. Snabbt beslutades att en 20 minuters powernap skulle göra mer nytta än att fortsätta i samma sega tempo och fem i fyra på morgonen lämnade vi bruksorten för att möta morgonen i nya Gamleby där det blev en sväng ner till hamnen för att se på havet innan vi fotostämplade framför torget 05.59
Med solen i ryggen och utan spilld mjölk trodde vi nog att det värsta var skulle vara över men ack vad vi bedrog oss. Vägen till Vetlanda var backig och krokig så till den milda grad att vi inte där före lunchdags och även om vi inte hade tänkt stanna en längre stund lockade milkshake så pass i hettan att det för ovanlighetens skulle blev en sittlunch på McD.
Nu var det "bara" 27 mil kvar och vad som på kartan såg ut att kunna vara lite mer lättåkta länsvägar men istället kom nästa smäll i magtrakten med en elak sidamot som tillsammans med obefintlig vägren gjorde att vi mer krigade oss vidare mot Värnamo. För att inte bli helt knäckta av den låga farten fick det dessutom bli en bensträckare på i randokretsar välkända Circle K i Vrigstad innan vi nådde Värnamo 15.04 och snabbstämplade på Scandic för att dra vidare in i motvinden och ett mörka moln.
Med 20 mil kvar och mindre än 8 timmar till godo för sub-40 började det kännas riktigt lusigt, särskilt eftersom motvinden och regnet höll nere rullsnittet till att vara marginellt högre än de 25 km/h i totalsnitt som behövdes. Men precis som regnet började avta och vi svängde av mot Anderstorp började saker att hända och plötsligt ökade tempot betydligt samtidigt som det ljusnade vid horisonten och med ett par grävande forceringar i aftonsolen nåddes Horred en kvart över åtta på kvällen.
Nu var det "bara" 65 km kvar och det på vägar som till stor del var bekanta sen förut. Solen gick ner en andra gång och vi bombade på efter bästa förmåga genom regnskurar, mörker och cykelbanor för att till sist stanna klockan 22.45 och mötas av tända marshaller utanför klubblokalen och få korten slutstämplade. Sub 40 var grejat och nu var det bara att rulla till hotellet, ta en öl, duscha och förbereda sig på helgens riktiga höjdpunkt. Men det är en helt annan historia.
Strava:
Redan maj och bara en "kort" inkasserad på kontot, vilken tur då att Milslukaren till denna brevetsäsong har strösslat med några extraturer på våra extra röda dagar. Såsom igår när ett tjugotal vårystra cyklister, den något ostadiga väderleksprognosen till trots, samlades på CircleK i Lund för att cykla ett tjugotal vårystra mil på den nykomponerade Österlensrundan.
För att göra det lite extra trivsamt så hade Oscar denna gång lockat med sig sin fru, Brynhild, som snart visade sig ha ett genidrag för att vi skulle få köra rundan i ett sansat tempo (men också utan onödigt långa fikastopp) nämligen att direkt från start göra ett försök på utmärkelsen tidigast punktering - nämligen redan i den första högerböjen ut från macken. Men tji den gubben går inte, för det rekordet innehas av undertecknad med platt bakdäck redan 2 minuter _innan_ start. I vilket fall så gav det en utmärkt ursäkt att slippa styra runt i gruppen (och likaså vänta om någon annan förutom oss tre som till äventyrs skulle punktera på vägen). Ny slang och 150 pumptag senare så var vi också iväg.
Första benet ut till Degeberga satte Oscar ett behagligt tempo ut till Harlösa där vi båda testade benen lite med sprätt uppför Lidvägen till kyrkan (och lite till). Fyra minuter pang-pang för oss båda gav oss båda ett par fina Strava-pokaler och en krona som krönte körningen, återsamling och två belåtna flin.
Rullade på i sidamed till Östraby där Oscar passade på att testa hur mycket han kunde lita på navigeringshjäpen från sin nyinförskaffade 820a (medan Brynhild lyssnade på mina röstinstruktioner) vilket gav upphov till viss muntration. Vidare bjöds vi på slingrande vägar genom hav av vitsippor och nyutsprucken bokskog, det var tur man hade mörka solglas på så ingen kunde se att ögonen nästan tårades av all prakt som vi bjöds på av naturen.
Mitt i den pastorala idyllen dök så plötsligt en Thai-avhämtningsstation upp vilket Oscar noterade som något oväntat, men inte lika överraskande som Bjälkhultsskylten kom (för honom) vilket gjorde att jag ett trots sub-900 W på 5 sekunder kunde knipa den -hult & -ryd poängen.
I nedförskörningen mot Degeberga började vi ana att vinden börjat bralla i lite och efter en snabb stämpling på Coop fick vi det bekräftat, motvind, sidamot och allmänt byig, bråkig blåst gjorde det lite påfrestande även om svalorna seglade över fälten vid Ravlunda. Men efter Vitaby var det åtminstone mest svagt utförs, så det vi förlorade på gungorna togs till viss del igen på karusellerna och plötsligt var vi i Hammenhög där vi nu återsåg (vad vi trodde var) tätgruppen.
Stämpling, påfyllning av vatten och en kort glassfika senare så rullade vi ut med Marica och Fredrik i sällskap. Som så ofta blir så är förändras gruppdynamiken en smula när man blandar om i konstellationen och denna gång var inget undantag och med styv sidamot blev det en svår avvägning att "vilja hjälpa gruppen hålla fart" och undvika att någon hamnar oskyddat allt för länge och åker av. Lyckligtvis var kommunikationen god vi kunde hålla ihop i bra stil.
Med den ökande och vridande vinden kom också molnen på intåg och efter att vi passerat (strax) utanför Marica och Fredriks hus så var det dags för Oscar att visa hur man i farten plockar på sig en ultralätt vindväst i farten. På sista kilometern mot Svaneholm började det dessutom stänk lite på kinden och vid fotokontrollen var det bara att plocka på sig allt man hade för att spara lite på värmen.
Om första benet hade karaktären idyll och lycka så var sista mer av misär, visserligen var bokskogarna i Häckeberga ännu mer utslagna än i söndags och vinden kom mest bakifrån men regnet och bruset i öronen gjorde att man mer eller mindre stängde ner för att tugga i sig de sista 3 milen. Inte ens dagens andra överraskningsattack, en skyltspurt på stolpen som markerar Lunds kommungräns, kunde motverka den sordin som lagts över stämningen.
Lite småfrusna och kaffetörstande återsåg vi till slut CircleK macken där det också visade sig att vi inte varit först på banan. En av de startande, Jason, hade med sin snabba liggyckel rullat ifrån det större gänget och sedan varit en 10-15 minuter framför fram till målet, starkt jobbat! Slutstämplade med traditionella tillbehör som liten kaffe & en toscasnäcka för att sen gå ut i regnet och rulla vidare mot nästa äventyr...
Strava:
Äntligen dags att sträcka på benen lite mer ordentligt och eftersom jag redan cyklat två 20-milaish turer i år så föll det sig kanske naturligt min brevetpremiär för året blev en 30-milare. Till start var det inte riktigt lika många som på 20-milaren lördagen innan påsk, trots att väderleksprognosen åtminstone lovade betydligt mer sol men de som dök upp var ett glatt och starkt gäng - a.k.a. "the usual suspects". Efter utdelning av kort, lite snack runt kaffebordet och en snabb genomgång av banan så for vi iväg prick 08.00.
Efter en inledande gemensam rödljusprocession genom Malmö blev det "allure libre" så snart vi svängt höger ut på Gamla Lundavägen och en liten tätkvintett med mig, Marica, Fredrik, Linus och Martin formade sig rätt omgående. Banan börjar lite trixigt med mycket på/av från cykelbana, väg + annat och tyvärr bar det sig inte bättre att vid passagen i Hjärup där vi tog det lugnt och försiktigt drog ändå Marica omkull med i rullgruset. En liten kortare inspektion av läget gav dock att inget verkade brutet om än lite ömt, så vi fortsatte till och genom Lund med än större varsamhet.
(Parantes) Det är vid långcykling tydligt vilken skillnad det kan vara i hur kommuner planerar cykelinfra men kanske fram för allt variationen i hur olika entrepenörer utför drift och underhåll av den samma. Så här på vårkanten är det tyvärr allt för vanligt med både grus, stenar, pinnar, glaskross, skräp + ANNAT på både väntade och oväntade platser. Därmed blir det oftast en befrielse att komma ut på en "riktig" väg där ingen GC-bana finns att tillgå så man slipper bli behandlad som andra klassens fordonstrafikant. Men allt sånt är ju redan väl känt, så det är bara att bita ihop, svälja förtreten och gå vidare. Men nu var det ändå sagt
Vägarna mot Höör var som vanligt trevligt inramade av små skogsdungar som väntade på att få slå ut samt en frisk doft av vårbruk från åkrarna. Eftersom vi hade en stadig vind från sydost kom det större och mindre stråk av den senare delen där vi rullade på mestadels i två par och hade det lite lördagsmys. I Höör stämplade vi på Preem och den som önskade fick till en ståfika på antingen medhavd eller nyinköpt matsäck. Dock inga konserverade ananasringar.
På benet mot Ljungbyhed blev det finfin medvind och tempot höjdes en smula. Linus, som först hade tänkt släppa gruppen utanför Lund men ändå hängt med, tackade för sällskapet och rullade vidare i egen takt. Solen värmde på kinden och humöret var på topp, och mindre än en timma senare hängde vi upp cyklarna utanför konditoriet för att plocka upp ännu en stämpel samt något att äta (för vissa). Jag hade planerat att inte äta mer än nödvändigt under rundan, körde bara vatten + lit elektrolyt i flaskorna och väntade med fikat, åtminstone till Hallandsås.
När vi nu vände cyklarna och för att ta oss över Söderåsen fick vi lite extra motstånd i form av en föraning av den motvind vi senare skulle få stifta en mer ingående bekantskap med. Uppför Lotta var det fri fart för alla och återsamling vid Klåveröd, jag önskade väl något mer av benen men ambitionen var det inget fel på - full gas.
I Kågeröd överraskade vi ännu en gång den supertrevliga personalen på Madame Plantier i deras förmiddagsfika, men lika snabbt som vanligt stämplades korten och snart bar det uppför igen. Nackdelen med att cykla så dessa breveter så tidigt på våren naturen inte visar hela den prakt som man får senare när bokskogen slagit ut och uppför backen till Stenestad blev det påtagligt brungrått där vi annars brukar få njuta av ljusgrönt, men den som väntar på något gott...
Rullade vidare mot Eket och Hjärnarp utan större dramatik, kurvigt och kuperat och men inte särskilt många vårystra motorcyklister på vägen. Gasade på igen uppför Hallandsås och kammade hem en kanelbulle med kaffe som pris. På plats vid bordet blev vi sedan igenkända som randonneurcyklister av ett glatt par från Stockholm som själva cyklat flertalet breveter både när och fjärran. Kanske var det sällskapet, kanske var det insikten om att de elva milen hem nu skulle vara rejält hårda med hård motvind, men det var inte så att vi kastade oss ut på vägen igen.
Men nedför kommer man ju alltid så först efter en mil när vi kommit ut på slätten vid Margaretetorp var det som förningarna blev riktigt tuffa med ständigt vindbrus i öronen. Försökte cykla så snyggt som möjligt med oavsett om det var kantvind eller rak motvind även om förutsättningarna försvårade kommunikationen så ibland blev det små luckor. En positiv sak var dock att cykelbanan längs väg 107 var välsopad och ren, om än lika skarpt krokig runt hus och gårdar som vanligt.
Sladdade in framför Circle K i Ättekulla för en stämpel och stärkande fika samt en ingående diskussion om dialektala uttryck samt det danska språkets inverkan på det skånska ordförrådet. Det blir ju gärna så att när det inte går att prata på cykeln tar man igen det vid sidan av så det som oftast brukar vara en "splash and dash" blev idag en 20 minuters sittfika innan vi återigen skulle få tampas med motvinden. Som tur är så blir vägen lite mer skyddad efter Landskrona och med kvällen i antågande började även vinden så sakta mojna något. Man skulle nästan säga att sista biten från Lödde bjöd på förutsättningar för trevlig cykling, men bara nästan.
Svängde till sist in på Arlövsvägen och medan Fredrik började leta en lämplig växel försökte jag överraska med en attack på SKYLTEN. Men med stumma ben var hade jag inte kapacitet att börja på rätt växel så när den spann ut kunde Fredrik gå ut och om för att knycka Malmö-skylten med ett halvt hjul tillgodo. Återsamlade och rullade stilfullt returen nedför Nobelvägen för att slutstämpla på 11.28.
Hoppade både korv, glass och kaffe för en snabb cykling hem igen för att hinna hem innan mörkret. Får vänta med postbrevetfikat till nästa gång...
Strava:
På grund av anledning hamnade jag på resande fot ungefär två veckor i soliga (?) Bay Area och även om löparskorna åkte med i väskan så är det cykla man helst vill använda fritiden till. Så jag hyrde en Trek Emonda ALR med 105-komponenter och efter att butiken monterat mina medhavda pedaler och jag vänt och slammat stammen samt petat på ett "out front"-fäste för cykeldatorn var det bara att styra kosan mot närmsta stigning och börja tugga.
Det är väl lika bra att erkänna direkt, trots om jag gillar när det går uppför och det fanns många fina stigningar var det också några av backarna som var mördande branta för min benstyrka. Trots 34/28 som lättaste utväxling kändes det som att det jag nästan blev stillastående i ramper upp till 20% på de mindre vägarna. Men det var bara att skjuta sig längre fram på sadeln, ta en rejäl tugga i styrlindan och slita sig upp. Annars var det mest fina fisken även man får räkna med en (betydligt) lägre snittfart för rundorna när man samlar över 12000 höjdmeter på 676 km (att jämföras med förra årets försök på Rapha 500 där jag fick ihop till knappt en tredjedel så många höjdmeter på 622 km).
Men vackert var det att susa runt bland majestätiska redwoodträd (eller amerikansk sekvoja som arten heter på svenska), roligt var det att glida genom Santa Cruz, exotiskt var det att faktiskt ha cyklat samma vägar som proffsklungan i Tour of California (även om de cyklade Mount Hamilton från andra hållet, ned kom vi samma rutt i alla fall).
Motoristerna var, kanske en smula förvånande detta bilälskande land, väldigt tålmodiga och oavsett om man cyklade i 5-6 km/h uppför eller 50-60 km/h utför så väntade de tills både sikt och läge infann sig innan de körde om. Cykelinfran i städerna var väl inte mycket att hurra för men "shared lanes" och "bike lanes" visade sig faktiskt fungera riktigt bra och med ett enda undantag var alla väldigt observanta på att det fanns en oskyddad trafikant i vägbanan. Det läskiga var snarare att se vad alla bilister tyckte sig kunna göra bakom ratten förutom att köra - som att peta på manicker eller äta hämtmat...
En annan sak jag lärde mig är att det utanför (små)städerna är väldigt svårt att hitta öppna mackar eller caféer för ett snabbt pitstop. Så det blev att packa klokt i ryggfickorna och hushålla på krafterna. Rätt likt randonneuring alltså, konstigt.
En lite rolig sak hände också, under mina tidigare resor till USA har jag haft förmånen att uppleva en snöstorm. Man trodde att SF i mars skulle kunna vara en säkerhet att slippa och tekniskt sett så är väl inte hagel snö, men det är likt Budwiser "f-ing close to water"... Men hem kom jag till slut i alla fall.
Strava (för de längre rundorna):
Lördag 10/3 - 142 km
Söndag 11/3 - 192 km
Lördag 17/3 - 146 km
Söndag 18/3 - 108 km
Uppföljaren till höstens svensk-danska succérunda blev lite mer inspirerat av "The Empire Strikes Back" än "Weekend at Bernies, II". Den ursprungliga planen att starta i ottan, köra de dryga 30 milen snabbt och snyggt och vara "home and safe" till innan ljuset släcktes fick omarbetas en smula då väder och vind gjorde det mesta för att göra denna tur till en av de mer minnesvärda och det inte bara för fikat på färjan.
EDIT: For version in English, simply click here.
Rullade hemifrån ca kvart i sex och noterade att det regn som väderleksprognosen förutspått till 0.1 mm/h snarare var en tiopotens högre. Efter 150 meter rann den första ilen av iskallt vatten längs benet och ner i skon, efter en halv kilometer var båda fötterna genomsura och började svalna lite. Ben, armar, händer, huvud och torso var hyggligt väderskyddade så långt och turen till Malmö C för att möta upp min vanlige "partner in crime" Oscar den större var mest utmanande pga vinden som kom sida-mot och gav försmak på vad vi mer av de meteorologiska förutsättningarna vi skulle få förmånen att avnjuta under dagen.
Från Malmö hade vi ändå tur med vinden och rullade rätt trevligt i tvåpar även om regnet gjorde sig påmint samtidigt som temperaturen började sjunka. I höjd med Halmstad, som alltså inte bara ligger i Halland, låg det något slags mycel på gräs & åkrar vilket jag strax efteråt insåg var snö då vi rullade in i Kågeröd och hustak & bilar var täckta av ett par centimeter smältfärdigt slask. Redan nu hade mina handskar börjat ge upp och i brist på bättre förberedelser blev det att svänga in på Coopen och införskaffa ett par "randonneurens räddning" för 19.90. Med gummihandskar underst, stickade Defeets ovanpå och windstopper överst attackerades dagens första stigning uppför Söderåsen om inte annat för att försöka återfå lite värme i kroppen.
Det gick. Sådär. Ju längre upp för åsen vi kom, desto mer snö & slask var det och desto lägre temperaturer. Förbi Stenstadsskylten och nedför andra sidan var det dock svårt att veta om det var halt eller att orsaken till att framhjulet dansade hambo var att armarna och överkroppen skakade av kylan. Höger mot Ljungbyhed så hade regnet övergått i snöfall vilket för en stund uppfattades som trevligt eftersom man inte åtminstone inte blev lika blöt ovanifrån. Uppför Lotta var tempot stadigt och kontrollerat och för första gången på ca 3 timmar var det än då rätt drägligt. Det ändrade sig rätt snart upp mot Klåveröd där vi träffade på Jeppe som startat från Munka-Ljungby för att ansluta till vårt lilla upptåg.
På den minuten vi stod still och hälsade ovh därmed inte rörde på benen började hela min kropp skaka av kylan. Andy Hampsten hade inte heller det så roligt tänkte jag medan huvud, axlar, knä & tår ryckte okontrollerat och funderade på hur det skulle gå med nästa utförskörning till N Vram. Lyckligtvis hade här nederbörden mer kommit i smält form så vägen var relativt lättläst om än att det som vanligt var snudd på omöjligt att få vettig bromsverkan på kolfiberfälgarna i blötan. Resan mo Helsingborg förlöp sen utan större diskussioner eller besvär även om jag fick lov att bli bjuden av Jeppe på färjebiljetten enär jag var långt ifrån att ha den finmotorik som krävs för att kunna öppna tre dragkedjor och plocka fram betalkortet.
Att säga att fikastunden på restaurangtorget var ett välkommen ett mycket välkommet avbrott är en underdrift av den större skalan, men en lång, tjock och stark korv tillsammans med en kaffe, ett wienerbröd och gammeldansk gjorde susen för att åtminstone höja humöret en smula. Rullade av färjan en halvtimma senare för att möta upp Jim på tågstationen i Helsingør. Men samtidigt som molnen började lätta lite kom första punkan då Jeppes bakdäck plötsligt var platt som en pannkaka. Tur i oturen kunde vi stå inne på stationen och byta men den positivismen rätades snart ut när däcket ett par hundra meter senare var platt igen. På hans egna initiativ skiljde vi på oss så han kunde ta den raka vägen till Köpenhamn medan vi hade åtminstone 6-7 timmar kvar i sadeln.
På danska sidan var allt lite mer hygge. Regnet var borta och även om vinden var rätt hård där den kom in från havet när vi styrde oss längs Sjællands nordkust kunde man snart se blå himmel här & var vilket omedelbart höjde stämningen i trion. Plötsligt gick det fint att småsnacka och milen rullade på lite snabbare, särskilt när vi vände söderut och åter fick åtnjuta härlig medvind. Men så roligt får man inte ha det och därmed punkterade först jag på framhjulet och sedan Oscar på bakhjulet så att vi fick chansen att återigen bli lite kalla när vi stod eller satt still i snålblåsten.
För ovanlighetens skull gjorde vi även ett påtvingat men ack så behövligt fikastopp för att kunna värma händerna lite och inta lite energi i form av dubbla bakverk och bryggkaffe på CircleK i Frederikssund. Här visade det sig dock att Jim hade läst på rutten lite dåligt då den istället för att ta raka vägen till København, ett avstånd på drygt 4 mil, så hade vi nu runt 3 gånger den distansen kvar på planen. Eftersom det inte var kompatibelt med hans familjeplaner sa vi tack & adjö och fortsatte som duo på västra sidan Roskildefjorden på klassiska marker för ARD-breveter.
På mot öns mittpunkt passerades orten Skibby med ett givet "photo opportunity" som följd. Så här i efterhand var det kanske lite oklart hur intelligent det var att stanna upp just där, för solen började nu dala så sakta och temperaturen likaså och rätt snart började mina händer protestera å det grövsta mot dagens misshandel. Fingrarna började först värka lite för att sen domna bort vilket inverkade menligt på förmågan att växla eftersom det var svårt att veta om det var växelspaken eller bromshandtaget man försökte flytta på. På denna punkt blev det inte bättre förrän vi kom i mål ca 2 timmar senare.
Vägen in mot den danska huvudstaden var rätt gemytlig även om vi båda började bli lite trötta efter dagens utflykt vilket kanske märktes en smula på navigationsförmågorna (till vilket jag inte hade något bidrag utan litade helt på Oscars minne och lokalsinne). Strax som solen sänkte sig i horisonten rullade vi in i "the outskirts" och hade "bara" lite småkryssning runt staden kvar för att nå slutmålet, CircleK vid Kastrup.
Slutstämplade det hemgjorda kortet och firade kungligt med korv, øl, en kaffe och lite eftersnack. Det ska villigt erkännas att en punktering på olämpligt ställe hade kunnat resultera i rätt tragiska konsekvenser. Eller annat mekanisk problem. Eller... Men istället för att fördjupa för långt i dessa resonemang skålade vi på att denna runda åtminstone inneburit en rejäl justering på misärindex.
Sen var det var hastigt och lustigt dags att krångla sig förbi checkpoint Stefan, hoppa på 20.06 tåget tillbaka till Lund och till sist sladda in på garageuppfarten någon minut efter nio, över 15 timmar och 31 mil senare. Smutsig, hungrig, trött och kall. Men på något konstigt sätt lycklig ändå.
Strava: