... är inte bara gruppen som sjöng in en version av "Love is All Around" utan var också temat för gårdagens brevetcykling. Det började som en skakning nedre däck med en otroligt peppig väderprognos där det efter en strålande försommarvecka utlovades 10 grader och 27 mm regn i Malmö redan första timman efter start på lördagsmorgonen. Du kan aldrig ana vad som hände sen.
Men vad hjälper det mot inbitna randonneurer? Rule #9 gäller fortfarande och kvart i åtta stod därför 10 (av 11 anmälda) inne på Shell Holma i Malmö och fick sina stämpelkort (ny modell för året) samtidigt som det utanför var precis så fuktigt som förväntat. Jag hade plockat på regnvästen efter 2 km på vägen in till start och anande att den skulle få sitta kvar åtminstone 200 km till.
Punktligt 08.00 rullade vi iväg och rätt snart var vi uppdelade i två grupper, en med Fredrik, Oscar, Ebbe och mig i täten och därefter en Sebastian, Mats, Bengt, Tony, Emil och Peter. Det var lite sidamed från nordväst när vi styrde via Lund mot Höör och just då kändes det "ändå inte så farligt" även om det regnade så man inte behövde sträcka sig efter vattenflaskan - det var bara att gapa. Ord vi snart fick äta upp när vi kl 10.09 skulle stämpla på första kontrollen efter 65 km och var så blöta och kalla om händerna att det knappt gick att få upp (eller ner) brevetkortet från den lilla vattentäta påsen.
Sju minuter senare var vi ändå på väg igen och nu in i en mysig motvind som tillsammans med blöta vägar gjorde det betydligt roligare att dra och gneta än att ligga på rulle. Humöret var ändå där och 34 km senare, kl 11.13, ramlade vi in på Ljungbyheds Konditori med (i princip) samma procedur, försöka få av handskar, försöka få upp kortet, försöka blöta ner så lite som möjligt, försöka få ner kortet, försöka få på handskarna, försöka motstå lockelsen att ta en stor kopp kaffe och sätta sig. Men hur hade det sett ut?
Ut igen och uppför Lotta-backen vilken var en välkommen värmande upplevelse. Den nyutslagna skogen gjorde det nästan vindstilla och för en liten stund verkade som att det började spricka upp lite bland molnen så man nästan, men bara nästan, funderade på att öppna på västen. Men säg den lycka som varar, strax efter Klåveröd kom en ny härlig skur och samtidigt började mitt bakdäck bli oroväckande komfortabelt. Med regnet som hjälp var det inga problem att identifiera var problemet satt, en liten ståltrådsbit hade gnagt satt sig och gjort hål på det annars nya, fräscha och hela däcket.
Med fingrar lika användbara som krabbklor mekades ändå däck av, främmande föremål avlägsnades och slang byttes. Med viss rutin lyckades jag till och med inte frysa fast de blöta fingrarna på CO2-patronen och 12 minuter senare rullade vi vidare, men skadan var liksom redan skedd. Att genomblöt och kall blåsa nedför Söderåsens södra sida gjorde oss ännu blötare och ännu kallare så det var en rätt miserabel trio som vid dagens tredje stämpling i Kågeröd (113 km) en kvart över tolv möttes av den underbara personalen på Madame Plantier och fick sina kort ifyllda med rundans kanske stiligaste stämpel. Ingen behövde fylla på några flaskor och det såg ut att bli ett rätt snabbt stopp till Fredrik kom in och meddelade att han också hade bakhjulspunktering.
Vi erbjöds att vänta inne i butiken (och på det dela på en kopp kaffe) medan den mekaniska malören åtgärdades och det var första gången sedan starten som jag plockade fram mobilen för att ta en bild
Suddiga minnen...
Tjugo minuter senare var vi så på väg igen genom mer och mer regn och de varje gång det såg ut att kunna bli lite bättre så kom snart en ny skur och svalkade förhoppningarna. Fotostämplingen i Eket var befriande kort och det dröjde tills kilometer 173 då jag plötsligt noterade att det för en kort stund faktiskt såg ut som att mitten av slitbanan på framdäcket bytte nyans till den något ljusare som betydde att det hade rullat på torr asfalt. Sen kom nästa skur och så fortsatte det fram till Hallandsås där vi enades om en längre kaffepaus, om inte annat för att kolla Instagram.
Bevis på att det har hänt
Den pausen varade nästan en halvtimma (vilket torde vara internt rekord i ståfika), men efter den var det pigga(re) ben och glada(re) miner som nu visste att det bara var 11 mil "him" och på det en hjälpande nordvästan. Bomba i bocken nerför backen och sen hålla ut så läng det går visade sig än en gång vara en vinnande taktik och de fem milen till Helsingborg avverkades på drygt 90 minuter. En, efter omständigheterna, snabb stämpling och på't igen för att diska av de sista 63 kilometerna på under 2 timmar och sladda in på Shell Holma en 5 minuter innan Rapport.
Sammanfattningsvis,
Strava:
Epilog:
Åsså blir man mött av sin finaste fru och kommer man hem till det här:
No comments:
Post a Comment