Äntligen november och därmed dags att krypa ut i förrådet och in i självplågeribubblan för lite härlig svettfest genom ännu en säsong av CK Hymers vinterutmaning Kompiskampen. Eftersom min enda chans att leda denna tävling är att vara först så hoppade jag rakt ur sängen och upp på trainercykeln. Drygt 45 minuter senare var första passet över och minsann om det inte ser ut att kunna blir rätt roliga siffror framöver :-)
Strava:
Vad passar bättre som uppvärmning för en lördag på Liseberg med familjen än att tjuvstarta helgen med en 100-milare från Göteborg? Inte mycket förstås så kl 15.00 onsdag eftermiddag hoppade jag på Øresundståget för att möta upp med Oscar och rulla tre timmar tåg till Veirons hemstad. Som traditionen bjuder satt vi och ljög ikapp om gamla cykelminnen och mumsade insmugglade bakverk från det yndiga grannlandet i väster.
07.00 nästa morgon stod vi startklara utanför Hisingens Cykelklubbs lokal och vinkades av för att ta oss an en nykomponerad 100-milsbana som skulle ta oss från kust till kust till kust. En del av sträckan hade jag cyklat förut, andra delar var obekant terräng, det jag och Oscar visste var dock att det skulle bli en hård resa rakt igenom eftersom målet var högt (eller lågt) ställt med sub 40 h som totaltid.
Av 10 startande formerades snart en kvintett med Oscar, Hallisar, Niklas, Per och undertecknad i täten vilken snabbt rullade norrut från Göteborg med vinden i ryggen och klämde de första 58 kilometerna till Svanesundsfärjan på drygt en timma och trekvart, dvs 13 minuter till godo för avgången 08.58.
Fotostämplade på färjan och bombade vidare i något lättare tempo norrut mot Dagsholm (133 km) för dagens andra kontroll som nåddes strax innan halv tolv men istället för lunch blev det en glass och påfyllning av flaskor för att vända söderöver mot Alingsås och med det sätta näsan in i motvinden. Snart efter detta tackade Per för sig och vi var fyra kvar som rullade runt.
En bit utanför potatisstaden bjöd Trafikverket på beläggningsarbete men den vänliga trafikvakten tipsade om att det fanns en liten skogsväg vid sidan av så vi fick förmånen att känna på riktig "adventure gravel" och därmed slippa 15 minuters extra väntan på att lotsbilen skulle komma tillbaka.
Milen efter Alingsås var rätt lättåkta och efter 10 timmar sedan start hade vi nått Borås efter 28 mil. Kanske var tempot lite väl högt för nu tackade även Hallisar och Niklas för sig och vi hade lite mer än 70 mil kvar att avverka som duo och med 27 mil kvar till nästa kontroll i Åtvidaberg. Men benen var fortfarande pigga och vi rullade raskt vidare österut.
Som en extra utmaning var det dock rätt snålt med nattöppen service längs vägen så förutom Shell i Torsvik ca 9 mil längre bort på banan skulle vi förmodligen inte kunna handla något förrän tidigast kl 8 nästa dag. Kanske var det vetskapen om att vi hade i runda slängar ett halvt dygn på medhavda reserver, kanske var det romantiken i att stå på ännu en bensinmack men det tog sin lilla tid att svälja ner korv & kaffe och komma ut på vägen och in i natten.
Av förklarliga skäl gick också tempot ner något även om vi trummade på rätt bra mot Eksjö men när vi kom ut på 134an var det som att cykla i sirap och det var två rätt trötta kroppar som efter 55 mil sladdade in på Shell i Åtvidaberg för att automatstämpla och upptäcka att vattenskåpet var låst. Snabbt beslutades att en 20 minuters powernap skulle göra mer nytta än att fortsätta i samma sega tempo och fem i fyra på morgonen lämnade vi bruksorten för att möta morgonen i nya Gamleby där det blev en sväng ner till hamnen för att se på havet innan vi fotostämplade framför torget 05.59
Med solen i ryggen och utan spilld mjölk trodde vi nog att det värsta var skulle vara över men ack vad vi bedrog oss. Vägen till Vetlanda var backig och krokig så till den milda grad att vi inte där före lunchdags och även om vi inte hade tänkt stanna en längre stund lockade milkshake så pass i hettan att det för ovanlighetens skulle blev en sittlunch på McD.
Nu var det "bara" 27 mil kvar och vad som på kartan såg ut att kunna vara lite mer lättåkta länsvägar men istället kom nästa smäll i magtrakten med en elak sidamot som tillsammans med obefintlig vägren gjorde att vi mer krigade oss vidare mot Värnamo. För att inte bli helt knäckta av den låga farten fick det dessutom bli en bensträckare på i randokretsar välkända Circle K i Vrigstad innan vi nådde Värnamo 15.04 och snabbstämplade på Scandic för att dra vidare in i motvinden och ett mörka moln.
Med 20 mil kvar och mindre än 8 timmar till godo för sub-40 började det kännas riktigt lusigt, särskilt eftersom motvinden och regnet höll nere rullsnittet till att vara marginellt högre än de 25 km/h i totalsnitt som behövdes. Men precis som regnet började avta och vi svängde av mot Anderstorp började saker att hända och plötsligt ökade tempot betydligt samtidigt som det ljusnade vid horisonten och med ett par grävande forceringar i aftonsolen nåddes Horred en kvart över åtta på kvällen.
Nu var det "bara" 65 km kvar och det på vägar som till stor del var bekanta sen förut. Solen gick ner en andra gång och vi bombade på efter bästa förmåga genom regnskurar, mörker och cykelbanor för att till sist stanna klockan 22.45 och mötas av tända marshaller utanför klubblokalen och få korten slutstämplade. Sub 40 var grejat och nu var det bara att rulla till hotellet, ta en öl, duscha och förbereda sig på helgens riktiga höjdpunkt. Men det är en helt annan historia.
Strava:
Av alla Milslukarens brevetbanor som erbjudits de senaste 7 åren var det faktiskt framtill i fredags en som jag, i sin helhet, ännu inte hade cyklat själv nämligen 40-milaren med nattstart - eller Malmö 400K Nattsvart som vi kallar den. Typiskt då att jag i all hast och iver glömde min mobil hemma så detta tillfälle inte kunde dokumenteras bättre än en klassiskt "klappat och klar"-bild på det slutstämplade kortet.
Varför cyklar man då en brevet om 400 km med start kl 20 fredag kväll? Det är en fråga utan något entydigt svar, distansen är för de flesta tillräcklig för att det ändå ska bli en viss del nattcykling men med skillnaden att man förhoppningsvis får gå i mål innan det börjat mörkna (igen) och sen är det ju lite mer av ett äventyr att rulla ut i natten och få njuta av i princip tomma vägar endast upplysta av ens egen lilla strålkastare. För egen del var det dessutom ett test i att se hur lite stopptid man kan klara sig på och med i princip noll service längs vägen så behövde man inte direkt anstränga sig för att låta bli att stå still, det fanns helt enkelt inget att hämta förutom på de två första stämplingarna i Strömsnäsbruk och Karlshamn.
Planen var som vanligt rudimentärt fokuserad på att cykla (lagom) fort och stanna tillräckligt lite. Med 408 km bana så krävdes det ett rullsnitt på 32 km/h och en kvart stopptid för att nå under 13 timmar vilket i förväg kändes som en rimlig ansats och sämre blev det inte när väderleksprognosen lockade med en ljummen natt utan alltför besvärliga vindar och den stora frågan var nästan hur lite kläder man behövde ha med sig...
Vid starten hade 9 glada randonneurer samlats och efter alla fått sina kort och snackat ihop sig rullade vi prick 20.00 ut från Shell Holma. Redan på Nobelvägen norrut började tempot ökas och när vi passerade Lomma efter 15 km hade vi redan kört in stopptiden från rödljusfestivalen för att nå ett totalsnitt på 30 km/h och mer skulle det bli. Kvällen var varm med en svag och mojnande nordvästlig vind som fläktade lagom för att vi skulle kunna hålla ett bra tempo längs gamla E4:an/Riksettan och vips stod vi några minuter över midnatt utanför Shell/7-Eleven vid Luhrpasset för att stämpla, fylla på vatten och slänga på en extra undertröja.
Nästa ben var nästan lika lättnavigerat ner till Karlshamn och även om viss trötthet började märkas i vargtimman var det pigg och fin cykling hela vägen fram där jag mest åkte runt och funderade på när man skulle plocka på de långfingrade handskarna. Istället åkte armvärmarna av vid halv tre och dragkedjan ner i de små mysiga backarna mellan Vilshult och Svängsta och en dryg timma senare stämplade vi på ett folktomt McD, svepte varsin kopp kaffe och styrde kosan västerut.
Efter drygt 2/3 av sträckan avklarad i svaga vindar slog nu väderleken om och ut ur Mörrum var det en barsk västnordvästlig bris som berättade för oss att det inte bara var Linderödsåsens utan även en seg sidamot som skulle övervinnas på väg hem till Malmö. Någonstans här började vi nog förstå att ambitionen om att gå under 13 timmar var rätt svår att nå, men skam den som ger sig så vi gnetade på ända in i kaklet och sladdade in på Shell Holma en tio över nio vilket gav en totaltid på 13 timmar och 10 minuter (vilket ger ett totalsnitt 31 km/h över 408 km).
Firade framgången med kaffe och traditionella tillbehör för att sen rulla hem, titta på simskolans uppvisning, fixa lunch och ta tåget till Köpenhamn och en härlig familjedag på Tivoli med Hellströms vilken avslutades med middagsmys innan vi tog sena tåget hem från Örestad och var hemma en kvart i tolv. Men det är en helt annan historia =)
I ett år hade Oscar och jag väntat, väntat på att få revansch på den där nesliga punkafesten som hindra oss att nå sub-21 på fjolårets 60-milare. Den här gången var dock engagemanget djupare, planen effektiviserad och fram för allt - formen mer vässad.
Dessutom kom vi till start med ett, nej två, trumfkort - RAD Martin och Örebrocyklisternas stolthet Fredrik. Med denna kvartett visade sig inte bara 21 timmar utan även en rekordattack på halva maxtiden vara möjlig.
Planen var lika enkel som Timo Lathinens taktik under guldåren i Mif - äckligt disciplinerat, för även om tempot behövde vara högt så var också stoppen tvungna att vara korta(re). Och så blev det, 63 minuter planerad stopptid hamnade på 61 inklusive en snabb punkalagning som inte var med på schemat och de tänkta 31 km/h i rullsnitt bumpades med stabila förningar till lite mer än 32 så slutstämpling innan soluppgång och en totalttid en blev smått ofattbara 19.42, mindre än en timma över minimitiden för en BRM 600 km brevet.
Summa summarum var jag hemma 23 timmar efter avfärd kl 7 lördagsmorgon med 603 km plus 2 ggr 19 km transport och lite för- och eftersnack inkluderat i budgeten. En snabb dusch, 2 timmar i sängen och sen en ny härlig dag med familjen.
Strava:
Kan man inte själv deltaga i det härliga äventyret kan man i alla fall i hemmets trygga vrå sitta med valfri dryck i handen och på datorskärmens följa blåa punkter som i sakta mak stretar vidare. Sidan www.dotwatcher.cc är perfekt ämnad för bli en säker samlingsplats för att följa "bike packing adventures" vid sidan av sociala medier. Just nu pågår TransAm Bike Race, The TransAtlantic Way samt Tour Divide 2018 - passa på att klicka och titta innan allt är över !
Det finns de som cyklar för att komma någonstans, det finns de som cyklar för att komma bort, det finns de som cyklar för äventyrets skull och det finns de som gör det för den rena glädjen av att känna vinden i ansiktet. Den här helgen startades med en skakad blandning av allt ovanstående, men kanske framför allt för att motivera varför man införskaffat ännu en cykel...
Egentligen började det hela, som så ofta förr, rätt opretentiöst med att jag och Oscar någon gång i vårvintras kom på att det hade väl varit roligt att cykla lite grusväg även när solen och värmen kommit till Sverige och att man kanske skulle kunna slå två flugor i samma smäll och göra det i ett brevetformat, kanske t.o.m. på självaste nationaldagen. Men ska man släppa ut fler än de närmast sörjande på obekanta vägar är det nog bäst att först ha rekat detaljerna så hastigt och lustig blev det en liten egen tur med traditionella tillbehör à la Team HC...
Sagt och gjort, en hemlig och intrikat plan med kvällscykling, spartansk övernattning, caféfrukost och 20 mil på blandat underlag smiddes med ledstjärnan att det inte skulle vara någon större hets utan ren och skär njutningscykling. En rutt ritades med noggrann listning av grusvägspartierna, les secteurs, som utgjorde drygt 8 mil eller ca 40% av den total sträckningen och några säkra vattenhål prickades in för att locka till stenhård fika.
Så kom kvällen, Oscar mötte upp hemma hos oss och efter mitt sista kvällsmöte drog vi ut på vägen. Det var varmt, särskilt för att vara början av juni men snart sänkte sig solen och temperaturen började dala mot normala nivåer. Småsnacket avtog strax norr om Löddeköpinge och med hjälp av lätt medvind sladdade vi vid midnatt in på nattöppna Circle K i Ängelholm för att inhandla lite kvällsmat vilket i princip bestod av en Norrlands Guld och någon slags färdigmatsmacka för att förstärka de medhavda (och insmugglade) danska wienerbröden samt den traditionsenliga lillen med Gammeldansk.
En timma senare på småsnirkliga cykelstigar nådde vi vindskyddet som kartrekats till övernattningsplats. Liggunderlagen rullades ut och medan jag hoppade ner i en bivvybag förstärkt med en lätt isolerande jacka hade Oscar lyxat till det med en riktig sovsäck. Oavsett inkvarteringsattribut somnade vi omgående och vaknade till soluppgång och fågelsång strax innan fem.
Packade ihop pryttlarna och satte av över åsen för att äta morgonmat på Båstads stolthet - Knut Jöns bageri. Vägen dit var sådär härligt försommarmagisk med släpsol och krispig morgonluft ackompanjerat av lättande klädsel och stora förväntningar på dagen.
Efter rejält intag av kaffe och bröd var det så äntligen dags att börja sprätta grus på riktigt, men först än en klättring upp på Hallandsås där vi både fick se hackspett, älgar och en död räv. Sen ner på andra sidan mot Västersjön och här kom rundans två enda skyltspurter att räkna med - Oscar tog stiligt Ugglehult på kraft medan jag lyckades utnyttja ett ögonblicks ouppmärksamhet för att knipa Nedre Århult med en däcksbredds marginal (tur då att vi båda hade skott våra cyklar med 40 mm breda grussulor).
Drygt 35 km in på turen kom sen grusvägarna slag i slag, vissa längre andra lite kortare men alla lika vackra på sitt sätt och innan vi hade hunnit till Tyringe så hade nästan hälften av cyklingen varit på obelagt underlag (och även med inslag av lite bush walking). I skuggan framför Ica med utsikt över tågstationen blev det så varsin glass och lite påfyllning av vatten innan vi åter gränslade våra cyklar.
Efter en lite längre transportsträcka kom äntligen nästa grusvägsparti och plötsligt var vi vid den banvallen för den sedan länge nedlagda verksamheten av Östra Skånes Järnvägar. Om tidigare sträckor kunnat cyklats på racer (om än med något bredare däck och viss försiktighet) var det nu rätt tryggt att ha lite mer volym mellan sten och fälg. Men vad hjälper det när man har skoj och bombar på som om det inte fanns någon morgondag, så efter ett par nära smällar kom sen genomslagspunkan på framhjulet som en push-notifiering i mobilen. Typiskt nog så lyckades Oscar repetera samma sak när man bara skulle sakta in för att stanna och där stod vi bland mygg och blinningar och bytte slangar.
Rullade in på torget i Hörby och återhämtade oss med en välförtjänt fika i solen. Nu var vi mer eller mindre på mammas gata och det började funderas på after bike men först skulle de sista grusvägsbitarna diskas av tillsammans med skyltspurten på Staffanstorp. För att inte göra det alltför bekvämt och förutsägbart så började jag rutta oss ömsom till höger och vänster på små och ännu mindre grusvägar bort från den utstakade rutten och nog gav det resultat för när väl SKYLTEN kom så blev det en väldigt jämn batalj men trots ett vältajmat "cykelkast" från undertecknad var det lejonkungen som tog hem den. Tror jag.
Samlade ihop våra brunbrända ben och cyklade hem för att plocka fram något kallt dricka, tända grillen och ha en riktigt HC after bike med familjerna. Men det är en helt annan historia =)
Strava:
Redan maj och bara en "kort" inkasserad på kontot, vilken tur då att Milslukaren till denna brevetsäsong har strösslat med några extraturer på våra extra röda dagar. Såsom igår när ett tjugotal vårystra cyklister, den något ostadiga väderleksprognosen till trots, samlades på CircleK i Lund för att cykla ett tjugotal vårystra mil på den nykomponerade Österlensrundan.
För att göra det lite extra trivsamt så hade Oscar denna gång lockat med sig sin fru, Brynhild, som snart visade sig ha ett genidrag för att vi skulle få köra rundan i ett sansat tempo (men också utan onödigt långa fikastopp) nämligen att direkt från start göra ett försök på utmärkelsen tidigast punktering - nämligen redan i den första högerböjen ut från macken. Men tji den gubben går inte, för det rekordet innehas av undertecknad med platt bakdäck redan 2 minuter _innan_ start. I vilket fall så gav det en utmärkt ursäkt att slippa styra runt i gruppen (och likaså vänta om någon annan förutom oss tre som till äventyrs skulle punktera på vägen). Ny slang och 150 pumptag senare så var vi också iväg.
Första benet ut till Degeberga satte Oscar ett behagligt tempo ut till Harlösa där vi båda testade benen lite med sprätt uppför Lidvägen till kyrkan (och lite till). Fyra minuter pang-pang för oss båda gav oss båda ett par fina Strava-pokaler och en krona som krönte körningen, återsamling och två belåtna flin.
Rullade på i sidamed till Östraby där Oscar passade på att testa hur mycket han kunde lita på navigeringshjäpen från sin nyinförskaffade 820a (medan Brynhild lyssnade på mina röstinstruktioner) vilket gav upphov till viss muntration. Vidare bjöds vi på slingrande vägar genom hav av vitsippor och nyutsprucken bokskog, det var tur man hade mörka solglas på så ingen kunde se att ögonen nästan tårades av all prakt som vi bjöds på av naturen.
Mitt i den pastorala idyllen dök så plötsligt en Thai-avhämtningsstation upp vilket Oscar noterade som något oväntat, men inte lika överraskande som Bjälkhultsskylten kom (för honom) vilket gjorde att jag ett trots sub-900 W på 5 sekunder kunde knipa den -hult & -ryd poängen.
I nedförskörningen mot Degeberga började vi ana att vinden börjat bralla i lite och efter en snabb stämpling på Coop fick vi det bekräftat, motvind, sidamot och allmänt byig, bråkig blåst gjorde det lite påfrestande även om svalorna seglade över fälten vid Ravlunda. Men efter Vitaby var det åtminstone mest svagt utförs, så det vi förlorade på gungorna togs till viss del igen på karusellerna och plötsligt var vi i Hammenhög där vi nu återsåg (vad vi trodde var) tätgruppen.
Stämpling, påfyllning av vatten och en kort glassfika senare så rullade vi ut med Marica och Fredrik i sällskap. Som så ofta blir så är förändras gruppdynamiken en smula när man blandar om i konstellationen och denna gång var inget undantag och med styv sidamot blev det en svår avvägning att "vilja hjälpa gruppen hålla fart" och undvika att någon hamnar oskyddat allt för länge och åker av. Lyckligtvis var kommunikationen god vi kunde hålla ihop i bra stil.
Med den ökande och vridande vinden kom också molnen på intåg och efter att vi passerat (strax) utanför Marica och Fredriks hus så var det dags för Oscar att visa hur man i farten plockar på sig en ultralätt vindväst i farten. På sista kilometern mot Svaneholm började det dessutom stänk lite på kinden och vid fotokontrollen var det bara att plocka på sig allt man hade för att spara lite på värmen.
Om första benet hade karaktären idyll och lycka så var sista mer av misär, visserligen var bokskogarna i Häckeberga ännu mer utslagna än i söndags och vinden kom mest bakifrån men regnet och bruset i öronen gjorde att man mer eller mindre stängde ner för att tugga i sig de sista 3 milen. Inte ens dagens andra överraskningsattack, en skyltspurt på stolpen som markerar Lunds kommungräns, kunde motverka den sordin som lagts över stämningen.
Lite småfrusna och kaffetörstande återsåg vi till slut CircleK macken där det också visade sig att vi inte varit först på banan. En av de startande, Jason, hade med sin snabba liggyckel rullat ifrån det större gänget och sedan varit en 10-15 minuter framför fram till målet, starkt jobbat! Slutstämplade med traditionella tillbehör som liten kaffe & en toscasnäcka för att sen gå ut i regnet och rulla vidare mot nästa äventyr...
Strava:
För de läsare som är någorlunda bevandrade inom träningslära för cyklister är begreppet "gubbtempo" förmodligen högst bekant. För er andra kommer här en kort och förenklad beskrivning; det är när man inte cyklar långa distanspass för att bygga aerobisk uthållighet men heller inte kör strukturerade intervaller på tröskel eller över utan någonstans där i mellan. För mesigt för att ge "någon riktig effekt" men för hårt för att kunna köra med den volym som krävs för att utvecklas. Typ.
Men kul är det, för vem gillar inte att cykla "så fort man kan fast längre än en timma"? Så det gjorde jag igår på eftermiddagen, putsade skorna och klädde på mig de finaste byxorna för att njuta av pralinen man väntat på hela vintern - att få ha det riktigt skoj på cykeln när försommaren står för dörren med vitsippor och lövsprickande bokar och knoppande raps och svalor som flyger och andra cyklister.
Resultatet blev alldeles lysande; lite drygt 100 minuter smash and dash tills benen var lika möra som revbensspjällen som då stått i ugnen och gottat sig sen lunch för att sen komma hem och slänga ihop en risotto. Livet på en pinne liksom!
Strava:
Äntligen dags att sträcka på benen lite mer ordentligt och eftersom jag redan cyklat två 20-milaish turer i år så föll det sig kanske naturligt min brevetpremiär för året blev en 30-milare. Till start var det inte riktigt lika många som på 20-milaren lördagen innan påsk, trots att väderleksprognosen åtminstone lovade betydligt mer sol men de som dök upp var ett glatt och starkt gäng - a.k.a. "the usual suspects". Efter utdelning av kort, lite snack runt kaffebordet och en snabb genomgång av banan så for vi iväg prick 08.00.
Efter en inledande gemensam rödljusprocession genom Malmö blev det "allure libre" så snart vi svängt höger ut på Gamla Lundavägen och en liten tätkvintett med mig, Marica, Fredrik, Linus och Martin formade sig rätt omgående. Banan börjar lite trixigt med mycket på/av från cykelbana, väg + annat och tyvärr bar det sig inte bättre att vid passagen i Hjärup där vi tog det lugnt och försiktigt drog ändå Marica omkull med i rullgruset. En liten kortare inspektion av läget gav dock att inget verkade brutet om än lite ömt, så vi fortsatte till och genom Lund med än större varsamhet.
(Parantes) Det är vid långcykling tydligt vilken skillnad det kan vara i hur kommuner planerar cykelinfra men kanske fram för allt variationen i hur olika entrepenörer utför drift och underhåll av den samma. Så här på vårkanten är det tyvärr allt för vanligt med både grus, stenar, pinnar, glaskross, skräp + ANNAT på både väntade och oväntade platser. Därmed blir det oftast en befrielse att komma ut på en "riktig" väg där ingen GC-bana finns att tillgå så man slipper bli behandlad som andra klassens fordonstrafikant. Men allt sånt är ju redan väl känt, så det är bara att bita ihop, svälja förtreten och gå vidare. Men nu var det ändå sagt
Vägarna mot Höör var som vanligt trevligt inramade av små skogsdungar som väntade på att få slå ut samt en frisk doft av vårbruk från åkrarna. Eftersom vi hade en stadig vind från sydost kom det större och mindre stråk av den senare delen där vi rullade på mestadels i två par och hade det lite lördagsmys. I Höör stämplade vi på Preem och den som önskade fick till en ståfika på antingen medhavd eller nyinköpt matsäck. Dock inga konserverade ananasringar.
På benet mot Ljungbyhed blev det finfin medvind och tempot höjdes en smula. Linus, som först hade tänkt släppa gruppen utanför Lund men ändå hängt med, tackade för sällskapet och rullade vidare i egen takt. Solen värmde på kinden och humöret var på topp, och mindre än en timma senare hängde vi upp cyklarna utanför konditoriet för att plocka upp ännu en stämpel samt något att äta (för vissa). Jag hade planerat att inte äta mer än nödvändigt under rundan, körde bara vatten + lit elektrolyt i flaskorna och väntade med fikat, åtminstone till Hallandsås.
När vi nu vände cyklarna och för att ta oss över Söderåsen fick vi lite extra motstånd i form av en föraning av den motvind vi senare skulle få stifta en mer ingående bekantskap med. Uppför Lotta var det fri fart för alla och återsamling vid Klåveröd, jag önskade väl något mer av benen men ambitionen var det inget fel på - full gas.
I Kågeröd överraskade vi ännu en gång den supertrevliga personalen på Madame Plantier i deras förmiddagsfika, men lika snabbt som vanligt stämplades korten och snart bar det uppför igen. Nackdelen med att cykla så dessa breveter så tidigt på våren naturen inte visar hela den prakt som man får senare när bokskogen slagit ut och uppför backen till Stenestad blev det påtagligt brungrått där vi annars brukar få njuta av ljusgrönt, men den som väntar på något gott...
Rullade vidare mot Eket och Hjärnarp utan större dramatik, kurvigt och kuperat och men inte särskilt många vårystra motorcyklister på vägen. Gasade på igen uppför Hallandsås och kammade hem en kanelbulle med kaffe som pris. På plats vid bordet blev vi sedan igenkända som randonneurcyklister av ett glatt par från Stockholm som själva cyklat flertalet breveter både när och fjärran. Kanske var det sällskapet, kanske var det insikten om att de elva milen hem nu skulle vara rejält hårda med hård motvind, men det var inte så att vi kastade oss ut på vägen igen.
Men nedför kommer man ju alltid så först efter en mil när vi kommit ut på slätten vid Margaretetorp var det som förningarna blev riktigt tuffa med ständigt vindbrus i öronen. Försökte cykla så snyggt som möjligt med oavsett om det var kantvind eller rak motvind även om förutsättningarna försvårade kommunikationen så ibland blev det små luckor. En positiv sak var dock att cykelbanan längs väg 107 var välsopad och ren, om än lika skarpt krokig runt hus och gårdar som vanligt.
Sladdade in framför Circle K i Ättekulla för en stämpel och stärkande fika samt en ingående diskussion om dialektala uttryck samt det danska språkets inverkan på det skånska ordförrådet. Det blir ju gärna så att när det inte går att prata på cykeln tar man igen det vid sidan av så det som oftast brukar vara en "splash and dash" blev idag en 20 minuters sittfika innan vi återigen skulle få tampas med motvinden. Som tur är så blir vägen lite mer skyddad efter Landskrona och med kvällen i antågande började även vinden så sakta mojna något. Man skulle nästan säga att sista biten från Lödde bjöd på förutsättningar för trevlig cykling, men bara nästan.
Svängde till sist in på Arlövsvägen och medan Fredrik började leta en lämplig växel försökte jag överraska med en attack på SKYLTEN. Men med stumma ben var hade jag inte kapacitet att börja på rätt växel så när den spann ut kunde Fredrik gå ut och om för att knycka Malmö-skylten med ett halvt hjul tillgodo. Återsamlade och rullade stilfullt returen nedför Nobelvägen för att slutstämpla på 11.28.
Hoppade både korv, glass och kaffe för en snabb cykling hem igen för att hinna hem innan mörkret. Får vänta med postbrevetfikat till nästa gång...
Strava:
På grund av anledning hamnade jag på resande fot ungefär två veckor i soliga (?) Bay Area och även om löparskorna åkte med i väskan så är det cykla man helst vill använda fritiden till. Så jag hyrde en Trek Emonda ALR med 105-komponenter och efter att butiken monterat mina medhavda pedaler och jag vänt och slammat stammen samt petat på ett "out front"-fäste för cykeldatorn var det bara att styra kosan mot närmsta stigning och börja tugga.
Det är väl lika bra att erkänna direkt, trots om jag gillar när det går uppför och det fanns många fina stigningar var det också några av backarna som var mördande branta för min benstyrka. Trots 34/28 som lättaste utväxling kändes det som att det jag nästan blev stillastående i ramper upp till 20% på de mindre vägarna. Men det var bara att skjuta sig längre fram på sadeln, ta en rejäl tugga i styrlindan och slita sig upp. Annars var det mest fina fisken även man får räkna med en (betydligt) lägre snittfart för rundorna när man samlar över 12000 höjdmeter på 676 km (att jämföras med förra årets försök på Rapha 500 där jag fick ihop till knappt en tredjedel så många höjdmeter på 622 km).
Men vackert var det att susa runt bland majestätiska redwoodträd (eller amerikansk sekvoja som arten heter på svenska), roligt var det att glida genom Santa Cruz, exotiskt var det att faktiskt ha cyklat samma vägar som proffsklungan i Tour of California (även om de cyklade Mount Hamilton från andra hållet, ned kom vi samma rutt i alla fall).
Motoristerna var, kanske en smula förvånande detta bilälskande land, väldigt tålmodiga och oavsett om man cyklade i 5-6 km/h uppför eller 50-60 km/h utför så väntade de tills både sikt och läge infann sig innan de körde om. Cykelinfran i städerna var väl inte mycket att hurra för men "shared lanes" och "bike lanes" visade sig faktiskt fungera riktigt bra och med ett enda undantag var alla väldigt observanta på att det fanns en oskyddad trafikant i vägbanan. Det läskiga var snarare att se vad alla bilister tyckte sig kunna göra bakom ratten förutom att köra - som att peta på manicker eller äta hämtmat...
En annan sak jag lärde mig är att det utanför (små)städerna är väldigt svårt att hitta öppna mackar eller caféer för ett snabbt pitstop. Så det blev att packa klokt i ryggfickorna och hushålla på krafterna. Rätt likt randonneuring alltså, konstigt.
En lite rolig sak hände också, under mina tidigare resor till USA har jag haft förmånen att uppleva en snöstorm. Man trodde att SF i mars skulle kunna vara en säkerhet att slippa och tekniskt sett så är väl inte hagel snö, men det är likt Budwiser "f-ing close to water"... Men hem kom jag till slut i alla fall.
Strava (för de längre rundorna):
Lördag 10/3 - 142 km
Söndag 11/3 - 192 km
Lördag 17/3 - 146 km
Söndag 18/3 - 108 km
Har du kära läsare liksom jag tröttnat på hur usel sökfunktionen är för segment på Stravas hemsida? I så fall ska du kika in på www.doogal.co.uk och njut av filtreringsfunktioner som t.ex. längd, lutning & total höjdskillnad. Och för alla som letar billiga KOM/CR, det går även att leta upp segment som har färre än ett visst antal loggade försök :wink: :wink: :nudge: :nudge:
Egentligen borde jag väl skriva något om tröskelwatt och trainertramp men det är ju så satans oinspirerande så istället blir det ännu ett podcasttips. The Cycling Podcast (presented by Rapha) har lanserat sitt första avsnitt i Brevet kategorin där Phil Deeker berättar om hur de cyklade 1000 berg på 100 dagar i Phil Deeker’s Thousand Cols Challenge
Känns det lite trögt så här i vintermörkret? Vad passar då bättre än några skojsiga parodivideos med (viss) cykelanknytning från IFHT?
Fortsätter med fler lyssningstips från Cycling Tips Podcast, nu med fokus på nördigt techiefokus på gummi och olja med Episode 9: Rethinking road bike tire sizes and pressures och Episode 23: Watts up with mechanical friction and chain lube?. Välkända profiler som Jan Heine (Bicycle Quarterly/Compass Bicycles) och Jason Smith (grundare av Friction Facts) håller låda och förklarar varför det är dags att låta 23 mm breda däck dö och att hur man kan spara 5 W på en optimalt smord drivlina.
Själv funderar jag på om 2018 kan vara det året då jag enbart kör 23 mm bred däck enbart på trainern för att sikta på 25-30 mm för landsvägscykling utomhus och hur länge en vaxad kedja funkar t.ex. på en regnig brevet.
Dags för den årliga summeringen av mina cykelbravader och en blygsam prognos för nästa år!
Superrandonneur för sjunde året i rad med totalt 7 starter gav bra skjuts på på milfronten där årsdistansen slutade strax under 1600 mil (varav en dryg fjärdedel varit cykelpendling). Till det drygt 80 timmar trainertramp - med en topp 10 placering totalt på #kompiskampen2017 - samt 70 mil löpning (men det är ju inte det den här bloggen handlar om).
Den roligaste och längsta helgen blev den egna 100-milaren med nattlig prolog till Vänersborg som uppvärmning inför en larvigt läcker 60-milare som gick in i Norge och tillbaka. Den tuffaste rundan var nog den 60-milare där vi försökte cykla fort men Øresund Rundt XL i mars med slask och snöglopp tar definitivt en stark andraplats.
På cykelköparfronten var det länge lugnt ända tills det blev höst och suget efter en CX/gravel blev för stort och vips så kom det en Trek Crockett in i bilden. Kanske med viss inspiration från den gode Simon i GCN och hans gravel bike.
Innan dess blev det även MTB-loppspremiär på Sveriges stigtätaste lopp Snapphaneturen samt en 200 km cargorando med tradionella tillbehör så var nästan hela listan av årsmålen klara.
Förutom det viktigaste och bästa - cykla mer med min fru! Och det blev det, både på MTB och landsväg innan hon körde en solotur till Gbg. Till det ett par fina rundor i skogen med hela familjen där höjdpunkten var dagsutflykten till Isaberg.
För 2018 blir målen: