Halvårsrapport 2016

Sex månader har gått och jag noterar att de flesta av mina (mediokra) mål för året redan är uppfyllda.

• Minst en hel breveserie - check, redan innan maj månads slut
• Gästspelsbrevet på minst en annan ort - check, 300K regnrunda i Lkpg fixad
• En brevet på för ändamålet oavsedd cykel - check, Åsarundan gjordes på Brommien
• Inga fler cyklar... - Epic fail, en ny MTB står redo att köras på...
• Minst 50 h MTB (om bara grejorna håller så) - Tufft mål. 14 h så långt, men åas på bara 6 rundor så långt. Nu ska det bli åka av!
• Ett hemligt bonusmål! (presenteras i april om allt går som det ska) - Lagt på is för tillfället pga anledning

PS Är för tillfället ute och cyklar en runda DS

Tillskott i cykelstallet

Ny mot gammal

Det blev en kanske lite oväntad men ytterst välkommen sommarpresent till mig själv nämligen en ny skogscykel, den första på drygt 15 år. Efter en längre tids funderande slog jag till på en BMC Team Elite TE02 i "snikutförande" med XT/SLX men med läskigt lätt ram i kolfiber och en framgaffel som vida överstiger mina färdigheter i terränglådan.

Plockade givetvis av framväxel(e)n och bytte till lagom stort N/W-drev fram samt en XT-bakväxel av "+"-variant så kedjan inte ska skramla onödan. Och eftersom jag ännu inte vant mig vid 720 breda styren blev det att damma av ett gammalt 660 för att slippa slå i lillfingerknogarna i träd och andra hinder.

Nu frågar man ju som bekant inte en dam om hennes vikt, men jag kan avslöja att den för tillfället är under 11 kg (med pedaler) trots att bara hjulen väger över 4 kg inklusive däck, slang och skivor.

Efter några snabba provturer i de lokala spåren är det första intrycket att detta kan bli en väldigt rolig sommar, inte bara för att köra långt och fort utan även kort och lite mer tekniskt och gärna tillsammans med resten av familjen.

Uppföljning Apidura

Efter ett par långturer med mina Apiduraväskor på cykeln känns det som man kan börja utvärdera hur de funkar jämfört med andra populära produkter. Kortfattat får jag nog konstatera att jag är nöjd även om det finns vissa anpassningar att göra för att bättre passa _mina_ behov.

Först till rakning är styrväskan. Modellen är designad för att hänga under styret, snarare än vara placerad framför. Infästningen mot styret är enkel men funktionell men om man inte har ett relativt högt styrrör eller extra spacers kan det bli svårt att få plats med en dynamolampa under. En liten brygga/båge från frambromsen kanske kan hjälpa till att hålla väskan i ett högre lägre, men det har ännu inte blivit ett akut behov. I nödfall funkar även en enklare lösning som t.ex. ett "out front"-fäste för Garmin (motsv) riktat nedåt som tillräckligt bra stöd..

Storleken på "compact" är, namnet till trots, i min mening fortfarande onödigt bred - 50 cm "platt" - även om man med hjälp av rullstängningarna kan göra den relativt liten för att passa in mellan "dropsen" även på ett smalare bockstyre och ändå inte besväras av att den "känns" när man tar lägre grepp. Rullad till 30 cm bredd får jag plats med det mesta i klädväg som jag behöver för en längre brevet. Hade inte skadat om den orullad var en 10-15 centimeter kortare. Vikt 210 gram.

En liten påse med regngrejor

En liten påse med varma(re) kläder

En liten påse med rena(re) kläder

En liten påse med nattgrejor

Färdigstuvat

och stoppat i säcken

Den största nackdelen är nog att den modell jag har inte är helt vattentät eftersom sömmarna inte är tejpade. Till årets kollektion har det även kommit en "dry"-variant men jag har istället en 4 liters lättvikts "torrpåse" från Sea to Summit (Ultrasil heter modellen) som passar perfekt inuti rullen. Eller om man har en bra framskärm och använder tillbehörsväskan frampå så verkar rullen bli tillräckligt skyddad för att klara sig ändå.

Tillbehörsväskan däremot behöver betydligt bättre omsorg som t.ex. regelbunden impregnering och noggrannhet med att stänga dragkedjan helt varje gång för att inte läcka in vatten och eftersom den saknar dräneringshål i underkant så kan det lätt bildas små sjöar i botten på väskan. Då den hänger framför rullen antar den dessutom en lätt böjd form vilket gör att saker som ligger långt ner kan bli lite väl svåra att komma åt i farten så det gäller att tänka sig lite för när man packar. Vikt 130 gram.

Styrrulle & tillbehörsväska monterade - ovanifrån

... framifrån ...

och från sidan

Tricket med att få väskan att sitta bra är gummibandet på fästet ska sitta snortajt om styrlindan (som gärna får vara lite extra greppig), dvs se till att den lilla resåren för att samla upp överbliven rem ska inte ligga mellan. Sen är det nog en fördel om man drar åt remmarna med rullen lite "uppvikt" så att den låser fast med sin egen vikt när den vinklas ner.

Topprörsväskan (regular, inte extended) funkar ungefär som de flesta andra liknande jag använt, den fästs enkelt och säkert med kardborreband runt överröret och styrröret. Öppningen är en vattensäker dragkedja som stängs framåt/uppåt, den är lite smalare än t.ex. Topeak Fuel Tank och funkar för mig att även ha monterad baktill mot sadelstolpen utan att vara irriterande i vägen för knä eller lår.

High5!

Det som inte riktigt funkar perfekt är att karborrebandet framtill kunde vara infäst lite längre ner för oss som inte kör med spacers under stammen, men detta problem har jag i princip lika på alla väskor av denna typ. Pga detta har jag modifierat mitt exemplar genom att trimma av lite av bandet så det passar bättre. Utrymmesmässigt får det plats en 2-3 lätta racerslangar + däcksavtagare och någon gel eller ett antal gels och andra småprylar. Hade nog valt den större modellen om jag köpt en idag. Vikt 62 gram.

Sadelväskan från Apidura har jag (faktiskt) inte fått så mycket användning för, oftast har det räckt med en (betydligt) mindre Ortlieb packad med några slangar, multiverktyg, en liten bit frottéhandduk, laglappar + solution, kedjelås, ett par diskhandskar. Den enda gång som "resväskan" testats ordentligt var på förra årets 100-milare då jag verkade vilja ha med mig "allt" jag kunde hitta i klädväg + ett extradäck. Det jag upplevde var att den trots sin storkel och form inte svajade märkbart (även om det förstås märks om man har några kila extra under rumpan). En mer uttömmande utvärdering än så av sadelväskan får vänta tills jag har något vettigt att skriva.

Infästningen är helt med kardborreband och kräver inga förmonterade fästen. Formen smalnar av mot sadelstolpen och gnager inte mot mina mediokra lår. Precis som med styrväskan är den modell jag har inte helt vattentät eftersom sömmarna inte är tejpade men den har en skyddande bit "integrerad stänkskärm" i underkant. Till årets kollektion finns även en "dry"-variant i syndigt svart. Vikt 320 gram.

Avslutningsvis en bild med "extra allt"

Packad och glad!

PS I dagarna har två modeller av Apiduras väskor i samarbete med Rapha presenterats, kollar mer här och här. Spontant tycker jag de ser snygga(re) ut men undrar hur man tänkte när det inte även gjordes en blå/vit/rosa version av "necessären".

The Longest Day Ride

Uppstigning 04:00, kaffe & pizzaslice, avfärd 04:34. Mötte upp resten vid Musette i Malmö en 40 minuter senare för stilfull gruppcykling runt ett sommargrannt Skåne. Morgonfixa på Söderberg och Sara i Ystad, lunch vid Wanås konstpark och middag i Höganäs. Där i mellan rundades Ales stenar och Kullen fyr. Hemma strax innan klockan han bli midnatt. Epic.

Running on dynamite

Good roads, good friends

Ibland är en bulle en fralla, ibland är det något helt annat

Cruising

Sportgrus FTW

Kollar in havet

Done and dusted

I love the smell of sportgrus in the evening

Strava:

Kvalitetstid

Det är inte bara långtlångtlångcykling som företas i hushållet, på senare tid har det även packats skogscykel i bil och körts över stock och sten på mysiga turer. Nu senast i söndags när jag och C hade nästan 2 1/2 timma egen kvalitetstid tillsammans i härliga Häckeberga. Torra spår, bra väder och kanonfin inställning på både cyklar och cyklister.

Röja ormbunkar

Mosa backe!

Det enda abret är väl att jag med min ~15 år gamla alu-HT med 26"-hjul känner mig lite omodern där ute i skogarna trots att den har singelklinga fram & 2.2" bredd på däcken. Så vad ska man ha istället, en BMC TE02 kanske??

Strava:

Malmö 600K Brevet

Well, well, well. Var ska man börja? Kanske med den semispontana fikastunden utanför Coop i Hyltebruk? Eller ett snudd på havererat framhjul med 25 kvar att cykla? Hur väderleksprognosen slog fel och det istället för lite regn mellan Ängelholm och Helsingborg blev drygt 30 mil på blöta vägar? Eller med något helt annat?

Startade hemifrån kl 7 med (relativt) fullastad cykel där varje pinal vägts på Mettlern och rationaliserats efter eventuellt behov. Kolfiberhjulen bytta mot traditionella lågprofils aluhjul med SON-navdynamo och LED-lampa som belysning. Bakom sadeln en liten väska med reservslangar och verktyg. Framtill styrrullen från Apidura med 3 mindre och färgkodade packpåsar innehållandes extrakläder och framför denna "necessären" där jag kompletterat den vanliga provianten med ägg- & baconmackor på rågbröd och även stoppat ned en stor, smaskig förpackning mandelmassa av märket Odense (inspirerad av min vapendragare Oscars framgångsrecept på förra 40-milaren). Efter en snabb koll på väderleksprognosen skippade jag skärmar (inte ens en liten fånig SKS Raceblad bak), för här var fokus främst på fart före funktion.

På väg mot starten

Efter Malmös stadsgräns blev det bra fart på påkarna och av de sju som startade formades rätt snart kvartett i täten som glatt vinkade tillbaka när vi i Lomma fick glada tillrop av inte mindre än 2 flaggviftande supportrar. Stärkta av denna fina start var vi som i ett nafs i Kågeröd (59K) och stämplade en minut efter minimitiden.

Sista förningen in till första kontrollen

Här tackade Durrin för sig med önskemål om att få ta resten av rundan i sin egen takt och vi fortsatte som en trio uppför Söderåsen, denna gång med lite lugnare körning än på 400K, och enligt god tradition väntade vi in toppen för att tillsammans bomba ner genom bokskogen på andra sidan. Den sträckan är verkligen något alldeles extra såhär på försommaren (även om det var lite lurigt nylagt oljegrus i början) och det sprätte nog lite extra i benen på alla när man fick släppa på ordentligt efter sista böjen.

Ner, ner, ner, nedför backen ner.

Smiles for miles

Vinden fläktade på lite lagom bakifrån och hjälpte till med farthållningen när vi kryssade vidare norrut, först på de mysiga och smala småvägarna norr om Klippan och efter Örkelljunga den betydligt bredare (och mer lättåkta) gamla E4:an. Och vips så var vi framme vid dagens första skyltspurt, Skånes-Fagerhult, för att sen repetera 4 ggr till på 12 km.

2 x bro!

Needless to say, jag hade allt som oftast inte en chans även om jag gav de flesta ett riktigt försök, det är ett hårt liv som randonneur i Småland. Efter Axhult var det dock lugna puckar och vi gled vidare längs gamla Riksettan upp mot dagens andra stämpling i Strömsnäsbruk (147K).

Zipp 404, behöver det sägas något mer?

Här var det som natt och dag mot för två veckor sedan, någon stämpel fanns minsann inte att uppbringa och korv (eller något annat i matväg) att sälja var också oklart om de hade. Efter lite övertalning så gick det dock vägen och vi kunde fortsätta resan mot nordväst och ytterligare några -hult & -ryd skyltspurter att roa oss med. Efter Lidhult var dock de flest juvenila tendenserna över när jag plötsligt ser en liten skylt med "Saxhult" på och från spets sätter fart för kung och fosterland. Efter 9 tidigare bedrövelser spelade det ingen roll att skylten kanske var en aning grönare än blå i tonen. Jag var först.

En riktigt rak väg

En halvtimma senare eller så rullade vi in i Hyltebruk (215K) för stämpling och ännu en moralhöjare i form av en fikastund med riktigt kaffe utanför Coop. Det var Cecilia, Oscars faster, som hade tagit med sig en termos för att peppa oss galningar på färden. Vi hade en rätt angenäm stund där i solen och det var nästan lite svårt att ta sig i kragen för att komma vidare, men har man ett mål så har man och överdrivet långa pauser ingick inte denna dag i planen.

Nu var det dags för det första av två relativt långa ben att avverkas, 12 mil till Kungsbacka. Här var det bitvis riktigt fina vägar, särskilt efter Ullared och upp mot Källsjö & Kungsäter, lite så det tog emot att cykla allt för fort med risk för att missa något.

Här hamnade vi också mitt i ett oväntat vägarbete med sportgrus "deluxe" där alla fick använda sina bästa CX-skills för att ta sig runt. Men det gick rätt fint det med även om man just där och då hade önskat sig ett annat val av sko/pedalsystem än racer & Time Xpresso. Milen rullade annars på bra och humöret var gott när det plötsligt började stänka på näsan. Regnet som inte skulle komma var nu här och vad det verkade så skulle det inte ge med sig i första taget.

Ramlade in på Statoil/CricleK i Kungsbacka (335K) en fem i sju och hade därmed på dryga 11 timmar ett totalsnitt lite över 30 km/h (och rullsnitt på ca 33 km/h). Här var det dags för middag (två grillade med mos och räksallad) och ombyte till nattakläder, dvs påtagning av extra undertröja, knävärmare och skoöverdrag innan vi en halvtimma senare sa adjö till Ebbe och styrde kosan söderut längs västkusten.

Vinden låg fortfarande på från syd men nu med regnskurar och blöta vägar. Vi gnetade på så gott det gick med förhoppning om att det skulle lätta för det var varken särskilt kul att dra eller ligga på rulle - antingen blev man trött eller så blev blöt och kall.

Pain and suffering in various tempos

Efter en dryg timma hände något man verkligen inte önskar ska hända, en bilist tränger oss medvetet mot vägkanten samtidigt som han/hon/hen står på hornet och i kalabaliken går mitt framhjul lätt emot Oscars bakre snabbkoppling med följd att två ekrar på ena sidan går rakt av och hjulet inte alls går fritt längre. Med 25 mil kvar och mörkret i antågande kan man nog utan att överdriva säga att moralen sjönk en hel del där och då, men med i en busskur fiskade jag upp min ekernyckel och lyckades till slut vrida till så att däcket åtminstone gick fritt från broms och gaffel. 16 minuter senare var vi på väg igen.

Natten förflöt i övrigt utan incidenter. Regnet kom och gick, jag tappade tydligen det ena glaset till mina sportbågar någonstans utanför Falkenberg, och även om (mot)vinden verkade mojna något så var den hela tiden påtagligt närvarande. Näst sista stämplingen i Halmstad (456K) var ett välkommet avbrott i misären och på något sätt en liten signal om att nu var vi "på mammas gata" om än att det var 15 mil kvar med minst sagt välbekanta vägar framför oss.

Med varsin värmande korv & kaffe innanför västen satte vi av igen lite efter halv ett och drygt en och en halv timma senare var vi åter på skånsk mark och bemästrade Hallansåsen i ett kontrollerat och stabilt tempo för att sen susa nedför på andra sidan.

Pretty in pink

Takten ökade nu något och när vi kom till sista kontrollen i Helsingborg (544K) 03:42 med drygt 6 mil kvar var det verkligen bara stämpla och köra för att vi skulle nå målet på under 22 timmar. Härifrån var det lika mycket en kamp mot klockan som ens egen kropp, allt regns och grus hade sipprat in både här och var och jag ångrade djupt att den där lilla fåniga skärmen inte fick sitta kvar. Kedjorna började gnissla, liksom tänderna knastra men så i höjd med Löddeköpinge kom ljuset åter och plötsligt var alla vägar torra. Utsikten över sundet var magnifik och härifrån blev det en ren promenad i parken.

För ordningens skull ska här tilläggas att det Malmö-skylten neutraliserades pga rådande omständigheter och att vi, för kanske första gången i brevethistorien, hade tur med trafikljusen på Nobelvägen. 05:55 sladdade vi in och slutstämplade våra kort på Shell Holma och avrundade med en kort fika innan det var dags att cykla hem för vissa (och för andra ta tåget tillbaka till Köpendanmark och springa ett marathon...)

Slutstämplat

Strava:

Lkpg 300K Brevet

Äntligen dags för det som nu nästan börjar bli en tradition, att i början av maj ta en gemytlig brevetrunda tillsammans lillebror Erik i underbara Östergötland. Packade bilen på fredagen efter jobbet och körde lugnt och stilla de dryga 40 milen upp till Linkeboda. Självklart hade diverse nötter orsakat olyckor med tillhörande köer men med mina grymma randonneurskillz så har man ju lätt koll på de flesta alternativa vägar och körde runt det mesta av stöket.

För att maximera resans nytta så hade även ett enklare fredagsmys med vänner planerats på lokal och det slank nog ner en och annan öl innan vi var klara. Sen var dags att lasta ur och plocka ihop cykeln och, eftersom väderleksprognosen spådde regn, även montera på skärmar. Det var lite mer besvärligt än jag kommer ihåg det sist men tillslut blev resultatet godkänt och vi kom väl i säng vid typ midnatt.

Kvart i sex ringde klockan och efter en snabb men god frukost rullade vi iväg mot CK Hymers klubblokal. Det var kallt och lite blött på vägarna här och var, men inget regn. Ännu. Hade valt att vänta med att ta på knävärmarna vilket kändes en smula optimistiskt men med en lagom dos av Race Day 184 "Bad Weather Embrocation" var det helt OK - så länge man bara rörde sig. På överkroppen var det dubbla underställ (Rapha Pro Team + Merino Mesh), armvärmare i merinoull och den vanliga brevettröjan kompletterad med den chict kulörta vindvästen och en fräsig cykle

Raphalicious

Fyllde i kortet och småsnackade lite med de andra startande tills det var dags, och lite efter kl 7 rullade vi ut från Linköping i samlad trupp och höll ihop snyggt och prydligt hela vägen till första stämplingen i Åtvidaberg. Regnet hängde i luften och det var svag nordlig vind som gav oss lite lagom med fart. Vände sen västerut och i Rimforsa var det dags att dela upp gruppen när jag och Erik ville cykla vidare medan de andra hade planerat för fika.

Strax härefter, på väg mot Ulrika, började så regnskurarna komma och gå samtidigt som det verkade som vinden ökade lite. För att toppa upp stämningen gav mitt framhjul plötsligt ifrån sig ett ovälkommet pysande ljud. En liten vass glasbit hade ätit sig igenom däcket och punkat slangen (trots att "skägget" knappt hunnit slitas bort än). Bort med det främmande föremålet och i med en ny slang och försöka komma igång för att få upp temperaturen igen vilket var lättare sagt än gjort då skurarna kom tätare och tätare och det nu var rätt blött på vägarna.

Härligt krokig väg

Vinden var mest mot eller sidamot och gjorde sitt bästa för att sänka de 3-4 grader som GPS:en angav till att kännas betydligt svalare. Att få dra var roligare än att ligga på rulle, både eftersom man fick jobba lite mer men också för att man slapp få vatten och väggrus i nyllet (Erik sportade en något mindre täckande bakskärm).

Blandad kompott

Som lök på laxen drog jag än en gång fram punkakortet strax utanför Strålsnäs då bakdäcket plötsligt blev väldigt platt efter en kurva. Bara att repetera och skölja ur och försöka komma igång igen. Trösten var att det snart var fikadags i Väderstad på Centralkonditoriet, denna oas för hungrande cyklister på Östgötaslätten.

Här gjorde vi vårt bästa för att länsa förrådet av kakor, bullar och andra sötsaker och dubblade det med varmt kaffe. Monterade knävärmarna och bytta till ett par torra handskar, funderade på att ta på en tunn hjälmmössa också men det såg nog lite för muppigt ut inne på fiket och därute i regnet hade den ändå blivit blöt inom kort. Medan vi avslutade vår fika trillade andragruppen in och vi hann byta några ord innan vi rullade vidare.

Finfika

Nu var det äntligen lite sida med vilket gjorde oss så ystra i benen att vi missade svänga vid avtaget mot Rök. Tydligen hade fikat även gjort min GPS lite yr i mössan för det visade sig senare att trots att den hade GPS fix, visade fart och räknade upp distans så vill den (återigen) inte spela in datat fram till att den startades om i Borensberg ca 8 mil senare.

Ombergsbackarna tacklades med disciplin och stämpeln på Stocklycke var snabbt inhämtad. Eftersom det var blöta vägar tog vi det rätt lugnt och försiktigt på den smala vägen och spanade efter utsikten vi inte kunde se. Men bokskogen var åtminstone njutbar.

Från Borghamn styrdes kosan mot nordost och mer mot- & kantvind väntade när vi nu skulle traversera "schlätta" på väg mot Borensberg . Verkade dessutom som att förutom det mer eller mindre ihållande fina regnet så hade även vinden ökat lite och det blev mer stret och gnet än snyggcykling eftersom vissa av vägarna var lite mer trafikerade och gjorde det svårt att hjälpas åt med att bilda minivinge. Behöver nog inte sägas att denna sträcka hade varit bra mycket roligare i sol och sydvästlig vind...

Efternamn Rööse

Borensberg var precis så livat man kan tänka sig en sån där lördag när termometerstapeln knappt orkar sig över 5-graderstrecket och vi konstaterade snabbt att glasskiosken inte var där vi skulle fika så det blev en pommes- resp mostallrik Strömfiket mittemot.

Snabba strutar, jo jag tackar

Nu var det till största delen välbekanta vägar vilket var skönt eftersom regnet fortsatte komma och gå och nästan kändes ännu kallare än på förmiddagen. I varje uppförsbacke i skogslandskapet norr om sjörna fick man möjlighet att jobba upp lite temperatur som lika kvickt försvann i nedförskörningarna på andra sidan. När vi väl kom till Norsholm var mina fingrar så kalla och stela att jag spontant handlade ett par diskhandskar för att åtminstone hjälpligt kunna växla de sista 3 milen. Det blev sådär, kanske hade det varit smart kolla så man fick rätt storlek också.

Nu var det åtminstone lite sida med och när det inte regnade eller var alltför mycket vatten på vägen gick det faktiskt att dra på lite. Tog en förning som räckte nästan hela vägen till Vårdsberg där Erik plötsligt kom till liv och skarvade på med ett ännu snabbare tempo. Benen var pigga men tyvärr kunde jag inte riktigt få i nån annan växel än den jag hade så när det väl var dags att dra på för skyltspurt så var jag åter som en borttappad vante. När jag väl fått i en växel som gick att cykla fort på och fick upp ångan var slaget förlorat och jag kom väl en hjullängd efter.

Rullade sen stilla de sista kilometerna tillbaka till klubblokalen där vi slutstämplade 19.02. Kalla och trötta men kanske framför allt nöjda med att snart få plocka av de blöta kläderna och ta en varm dusch.

Det han

Detta var definitivt en av de misärigaste brevetrundorna jag gjort även om det finns några som kommer rätt nära, t.ex. min senaste 60-milare och min allra första 60-milare. Kanske hade det blivit något lidande med bättre handskar så det får nog bli att börja leta, bästa tipset just nu är DeFeet ullhandskar. Eller så tar man med sig diskhandskar av rätt storlek nästa gång...

Strava:

Malmö 400K Brevet

Sol, vind och blommande rapsfält - det är inte utan att man saknade den biten på förra årets brevetsäsong. Uppsnacket inför lördagens 40-milare hade därför mest fokuserat på exakt _hur lite_ kläder som man skulle kunna tänkas köra med. I mitt fall blev det korta byxor, kortärmad tröja, korta strumpor och armvärmare som åkte av efter första kontrollen. Med facit i hand kanske man också skulle ägnat en tanke åt matstrategin.

Propagandacykling till starten

Skuggis tar en förning

Till start var ca 10 cyklister som alla såg sugna ut på att få en heldag i sadeln för ynka 25 öre per kilometer. Klockan 8 drog vi ut på vårt rövarstråt som skulle gå via Kågeröd, upp över Söderåsen, vidare mot Örkelljunga och Osby innan banan svänger västerut mot Strömsnäsbruk och Halmstad för att sen ta en numer mycket välbekant tur över Hallandsås, Helsingborg och him till Malmö.

Spenatbågar och gaffatejp i en härlig kombination

Rätt snart var vi en liten kvartett i täten med mig, Oscar, Ebbe och en frikörare. Vi snackade igenom läget lite grann och sa att så länge den kortlöse inte är med och hjälper till i dragjobbet så kan det väl gå an, men såg helst att det var lite lucka. Efter första stämplingen hos de charmanta tjejerna i blomsterbutiken Madame Plantier blev vi sen tre och med löfte om att vänta in Ebbe i Stenestad började Oscar och jag dagens första vadspännarutmaning i storartad stil.

Man kan säkert, särskilt så här i efterhand, fundera på om det är så satans listigt att köra en 10-12 minuter "all in" intervall när man ändå har typ 34 mil kvar när den är slut. Men med devisen "we were young and carefree" så kastades alla sådana tankar i diket och för nu var det enbart att komma först upp som gällde. Efter en paus vid T-korset körde vi sen vidare nedför åsen genom härlig nyutslagen bokskog mot Klippan och den mysiga, småkuperade och smala vägen genom barrskogen upp mot Örkelljunga. Klämde en macka i farten och funderade på varför jag hade valt att plocka av "necessären" från styrväskan och nu istället hade all mat i ryggfickorna där den inte bara var svårare att nå utan även blev rätt så ljummen när solen gassade på ryggen.

Bomba nedförs åsen

Flexa vad i barrskog

I Örkelljunga väntade svaret på frågan vi alla burit på under veckan när Statoil-mackarna började byta namn till CircleK - vad skulle det stå på stämpeln?! Här var det bara att konstatera att i checklistan för namnbyte ingår förutom reklamkampanjer, nya tröjor, flaggor mm.m. även att byta ut tvättstämpeln och vi inkasserade vad som kanske kan betraktas som, om inte världspremiär så åtminstone Sverigepremiär för brevetstämpling med CircleK.

Plötsligt händer det

Fyllde på vattnet i ett minst sagt väl tilltaget luftskåp. Ångrade djupt att jag inte hade skaffat lika raphiga flaskor som vattenpåfyllaren, nu fick det duga med en till formen identisk, men till utseendet beigare variant av Oscars brevet bidons.

Vidare norrut och efter att vi i Skånes Värsjö svängt av den stora breda gamla E4:an mot Osby över Vittsjö började det knorras lite i ledet om att det inte var tillräckligt många -ryd och -hult skyltar. Men efter 14 mil kom äntligen det vi alla, eller åtminstone 2/3 av trio, hade väntat på - skyltspurt! Trots mitt minst sagt mediokra "anslag" lyckades jag å när sno åt mig Stavshultskylten, men i avsaknad av målfoto får det nog betraktas som oavgjort. Ebbe såg denna galenskap som en tecken på att det nog var dags att ta sitt eget tempo och nu var vi således en duo som rullade in i Osby några minuter över ett för ännu en snabb stämpel och sen iväg.

Från Osby var det nu ca 10 mil till Halmstad, i strålande solsken och med vinden i ryggen. Här och var passerades en spurtskylt och det ska föras till protokollet att efter den första skylten hade nu min förmåga att spurta snabbt decimerats från usel till snudd på obefintlig och Oscar tog resten av rundans skyltar i mer eller mindre ohotad stil. Möjligtvis undantaget skylten i Plingshult där det åtminstone blev en jämnade kamp.

Men innan Halmstad skulle det stämplas i Strämsnäsbruk efter drygt 19 mil och vi måste ha sett otroligt fräscha och läckra ut för på 7-Eleven butiken vid Luhrpasset fick vi en service av sällan skådat slag. På mindre än 9 minuter hann vi med att tbåde stämpla, fylla vattenflaskor, köpa och äta korv samt svepa en halv liter läskedryck av känt storkommersiellt märke samt förklara att man inte måste vara lite galen för att cykla 40 mil en lördag (men att det troligen underlättar). Stärkta av denna supé fortsatte vi på små och ännu mindre vägar åt nordväst med Hallandskusten i sikte.

På Eurostop i Halmstad blev det först en smula förvirring och jag förstod nu att jag inte riktgt var så skarp i huvudet som man kanske hade önskat. För vid den välkända profilen saknades helt Statoils skyltar och det var inte för att de ersatts genom namnbytet, nej - macken var borta! I alla fall tills vi vände på huvudet och såg att den bara hade flyttats till andra sidan vägen. Puh...

Nu väntade ett parti med inte bara lite större och tråkigare väg utan även gnetigare vind. Först var det motvind, sen kantvind, sen lite mer motvind hela vägen till Laholm där det började bli åtminstone inslag av sida-med. Frågan var dock, skulle det ändå vara motvind i Skottorp? Det visade sig att det faktiskt kan vara medvind i detta lilla helvete på jorden men att det istället blev riktigt sur sidamot resten av vägen ner till foten av Hallandsås. Antalet bilder som togs på denna sträcka, ja typ resten av resan faktiskt, blev rätt begränsat.

Nu började förmiddagens bravader göra sig starkt påminda och hur jag än försökte var det otroligt svårt att få pulsen över 150 och därmed blev farten uppför inte alls vad jag hade önskat att den var. Dessutom hade högerskons vristspänne varit lite för hårt åtdraget vilket nu började märkas med en svullen och öm stortå vilket botades på toppen med ett par nya fräscha, tunnare, strumpor och mer modest åtdragen sko.

Efter nedförskörningen till Margaretetorp var det sen ännu mer mot- och kantvind som gällde, jag försökte så gott det gick att ta mina förningar men det var uppenbart att allt över måttlig distansintensitet var bara att glömma. Efter många om anländes till slut Helsingborg där det blev en drickyoghurt och en glass (rundans första) på bänken utanför samtidigt som traktens motoriserade ungdom lekte av sig på sina 4-hjuliga braaap braaap motorcyklar. Stämningsfullt värre.

Lite drygt 6 mil kvar nu och om det var glassen eller en förhoppning om mojnande vind med solens nedgång låter jag vara osagt, men det kändes ett tag som att det ändå gick lite lättare. I Glumslöv upptäcker jag dock att även om "distance to destination" räknar ner så räknar inte trippmätaren upp och det visar sig att efter jag stoppade i laddsladden vid senaste kontrollen så har GPSen helt enkelt låtit bli att logga (även om tiduret gick som väntat). En rullande omstart senare och vi var på väg igen.

Ut från Saxtorp hittade Oscar sina tempoben (igen) och de sista 4 milen gick i en ett rask tempo och plötsligt var det bara skyltspurten i Malmö kvar och sen rulla rödljusspåret ned längs Nobelvägen. Nu var det inga måsar i vägen men vad hjälper det när man har lårstyrka som en tångräka och inte lyckas klämma ur mer än 600 W i fem sekunder.

Ystra och glada slutstämplade vi till sist 21:45 vilket var den snabbaste 400K som båda av oss gjort vilket bådar lovande inför 600K om två veckor där det finns en viss ambition om att få göra det vi slapp igår kväll, stämpla i nattluckan.

Slutstämplat

Strava:

Strava Flyby