These goes to 11

Ibland är det mer rätt med det lilla, ibland mer. Håller på att byta till 11-delat på Caad10:an med Rival22, det förnuftiga valet. Har jag räknat rätt kommer det ändå inte vara några problem att gå #sub7 trots tunga kanttrådshjul i aluminium.

Packa lätt

Hittade några tunna fina packpåsar för att organisera och partitionera sina pryttlar i sadel- & styrväskor. Finns i flera olika storlekar och färger, väger typ de nada och är alldeles underbara att ha när man behöver stuva runt i packningen mitt i mörkaste natten.

Ultra léger och allt!

Södertälje 1000K Brevet

Den RR som följer kanske är kanske ett mindre äventyr i rummet och ett större i själen. Att cykla 100 mil (mer eller mindre) non-stop var en helt ny upplevelse mot de tidigare breveter jag gjort.

Torsdag efter en lättare lunch hemma cyklade jag in till Lund, monterade isär och packade ihop cykeln och satte mig på tåget till Södertälje. Hade strategiskt bokat "plats med bord" för att kunna placera väskan i utrymmet där två stolar stod rygg mot rygg. Funkade utmärkt och tågpersonalen gjorde inte ens en notis om dess existens.

Cykel(e)n är lastad

Bra plats

Klev av på stationen lite efter utsatt tid, runt halv sex, och hade inte mer än börjat plockade ihop grejorna förrän en herre, med utseende häpnadsväckande likt Michael Kitchen, stannade till och intresserade sig för min aktivitet. Han cyklade själv (på en Canyon Aeroad) hade hört talas om randonnée och vi språkade en stund om ämnet. Rullade sen in mot centrum för att dumpa transportväskan på en säker plats och inta en om inte näringsriktig så åtminstone energirik middag.

Calzone Special!

Kom i god tid till startplatsen och plockade lite med det sista, på med armvärmare & benvärmare & vindvästen. Stoppade två av de fem medtagna smörgåsarna med jordnötssmör (av tre olika sorter) i vänster ryggficka. För första gången på väldigt länge kände jag en smula fjärilar i magen och försöken att ta en liten vila i solen på gräset framför macken innan det var dags att sticka iväg var bara att glömma.

En halvtimma innan start började de andra deltagarna dyka upp med minst sagt lite olika utrustning. Flera hade navdynamo, vissa hade stora väskor andra små, en hade t.o.m. ramväxlar. Ungefär lika spridda var tidsambitionerna och tron på att min plan om att hinna runt på lite mindre än 48 timmar (och därmed hinna med sista regionaltåget till Lkpg kl 22.11 på lördagen) började svikta en smula.

Oldschool navigation

När korten var utdelade, cyklarna grenslade och hjälmarna knäppta rullade vi 8 iväg i (relativt) stilla tempo. Med 100 mil att cykla finns det ändå gott om tid att köra sig trött och det är ingen större mening med att göra det den första timmen. Solen sjönk så sakta och vi hade en fin kväll med spaning både på räv, vråk och falk.

Tåget går

Efter 27 km avbröts dock gemytet abrupt då undertecknad missade att någon hade slängt en glasflaska på vägen som mitt bakhjul träffade rakt över. Genomslagspunka och slangbyte som gick på 8 minuter och 43 sekunder under glada tillrop. När vi så kommit iväg igen skruvades farten upp en smula på de lättåkta vägarena och snart släppte tre och vi blev en kvintett som skulle hålla ihop ner till Jönköping.

Snabb stämpling på Statoil i Nyköping (efter att ha avklarat en CX-inspirerad hinderbana) och vidare genom Kolmården och Norrköping (vilken hemsk stad att cykla genom) innan vi nådde gamla fina Linkeboda (och första skyltspurten som togs av hemmasonen).

Bra tryck

Linghems silo!

Stämpling halv fyra en fredagsmorgon på ett nattöppet McD visade sig vara ett dåligt val trots möjligheten till varm mat ty en viss mängd lokala förmågor på väg hem från nattens festande gjorde kön till den enda öppna kassan lång och långsam. Men med tre cheeseburgare i magen och närapå en halvtimma paus var det åtminstone bra fart vidare.

Fett

Rutinerad randonneur

Morgonen kom och när vi i Väderstad tog den smalare & kurvigare vägen till Ödeshög spände det verkligen till över låren och det var svårt att motstå frestelsen att ståtrampa uppför varje liten knöl som skulle passeras. Här kom också rundans första släng av grusväg, härligt!

#sportgrus

Plötsligt var vi i Ödeshög, stämplade och fyllde på med vatten innan vi svängde in på Vätternrundebanan mot Jönköping. Vackert till en början när den gick utmed Vättern, men efter Gränna kanske inte världens roligaste väg (och tydligen tyckte inte bilisterna det heller för de hade sabla bråttom allihop). I Smålands Jerusalem delades vår grupp från en kvintett till en tättrio (bestående av Niklas, Anton och mig) och en skuggduo som la sig att sova på en bänk i morgonsolen. Klockan var nu ca 8 på fredagsmorgonen och solen började värma sådär härligt somrigt.

Mot Gränna

Upp mot Mullsjö på andra sidan Vättern började backarna, det gick upp och ner. Och upp och ner och upp och ner och upp och ner igen. Ibland var de långa, ibland korta, en del togs i fin sittande rytm andra med forcerat ståtrampande. Svetten rann och jag började känna av min vänstra lilltå som jag dagen innan smällt in i ett bordsben och nu började göra sig påmint. Vid mulliga Mullsjö blev det stämpel och glasstopp och byte till sprillans nya, vita, snygga & svala sidistrumpor. En liten snutt skavsårsplåster hade nog också suttit fint, men riktigt så långt orkade jag inte tänka just då.

Dagens första glass

Upp & ner-temat fortsatte så till Fristad där det blev lite lunch (fast innan dess hade jag hunnit sneaka till en glass i Hökerum). Svängde in på ePizzarestaurangägaren var mycket entusiastisk och hämtade sin största stämpel för våra kort samt påtalade flera gånger att kaffe på maten ingick. Troligen tyckte han vi såg ut att behöva en lite extra peppning.

Det går bra nu

Inbakat så det förslår

Bollebygd bjöd bussigt på branta backar och nu hade det dessutom börjat komma lite vind. Under natten hade det varit nästan helt stilla och på förmiddagen endast en svag sydvästan men nu var det märkbart att det inte gick lite lätt på platten som tidigare. En annan sak som började bli märkbar var att insidequadsen på mitt högra lår, ner mot knät, började ömma mer och mer. Hade liknande känningar på senaste 60-milaren, men då gick det över och jag hoppades någonstans att det samma skulle bli den här gången.

Men inte. Istället gick ömheten över till en känsla av att någon stack knivar i muskeln och med mer än halvvägs kvar började tankarna vandra mot att skita i allt och cykla raka vägen till Göteborgs C och ta Öresundståget hem. Men mina två kamrater peppade mig och vägrade låta mig sladda efter när jag försökte förmå dem att åka före och efter att ha svalt en tablett med ibuprofen så började smärtorna släppa och jag kunde trampa mer normalt igen.

Drygt 19 timmar efter starta sladdade vi så in på kontrollen i/på Landvetter och nu hade vi gjort 47 mil. Enligt min "master plan" skulle jag varit här två timmar tidigare och med den kuperade terrängen i kombination med muskelontet började jag förstå att det skulle bli omöjligt att hinna fram till Stadshotellet i Eksjö (24 mil bort) innan kl 01 då vårt rullsnitt de senaste 13 milen hade varit runt 25-26 km/h. Detsamma gällde troligen även för hotellet i Taberg (16 mil) där öppettiderna dessutom var lite mindre generösa.

Dubbelglass

Två mil senare kom vi till vändpunkten på banan, härifrån var det bara östlig riktning som gällde. Vinden kom nu lite bakifrån men avtog snabbt och gav inte så mycket hjälp.

Säg hej till skylten!

Landskapet söder om rv 40 var (som jag minns det) vackert & blandat, passerade Seglora kyrka som nog är en riktig sevärdhet och körde oftast på små fina vägar men ibland också på någon länsväg. Någonstans på vägen var det även en riktigt rolig grusbusväg även om nedförsserpor blir en smula mer utmanande än kanske man önskar när det är fullt med lösgrus både i inbromsning och kurva.

En liten stenbro

Mer grus till folket!

Vår lilla trio trummade på i lagom takt och kom till Vegby en 20 minuter efter 21. Eftersom inget var öppet och kontroller därmed inte var obligatorisk tog vi varsin #selfie och Anton försökte ringa hotellet i Taberg men det var inget svar. Började ana att det där med sova i säng inte skulle hända på denna rundan... Fortsatte efter påklädning av arm- & knä/benvärmare, vindväst och, för vissa, hjälmmössa.

Det började gå lite trögt nu, Anton var rätt trött och det var väl jag och Niklas också men hade vikten till vår fördel i det kuperade landskapet. Till slut kom vi fram till Taberg och hotellet men det var stängt, släckt & låst. Spenderade en kvart med att försöka få tag på någon och gav sen upp med sikte på kontrollen i Torsvik med dygnet runt öppen Shellmack där vi stämplade 00.16.

Är det här sista backen till Taberg?

Torsvik

Käkade en korv, köpte lite smågodis och fyllde på flaskorna med vatten. Vinkade adjö till Anton som skulle övernatta och fortsatte sen tillsammans med Niklas vidare mot Eksjö. Nu var det ca 13 mil till Kisa där vi tidigast skulle se något öppet och vi gick in i vår andra natts körning. Nån gång vid kvart i två började dock tröttheten ta överhanden, den var hanterbar så länge man låg och drog eller det var uppförsbacke, men i när vi rullade i nedförskörningarna kände jag hur gäspningarna började komma. Jag hade nu varit vaken i 44 timmar, cyklat i drygt 29 och det var dags för en liten tupplur.

Hittade en gräsplätt, satte klockan på 45 minuter och knoppade in. När jag vaknade var jag duktigt kall och det ömmande knät var tillbaka med en extra touch av stelhet. Men natten var kort och det hade redan börjat ljusna och redan kl 4 kunde man säkert stänga av dynamoframlampan och därmed spara några värdefulla watt. Eksjö, banans andra "icke-obligatoriska stopp om inget är öppet" passerades vid 3-tiden.

Livat i Eksjö. Not!

Lördagsmorgonen var magisk med vackert ljus och inte ett löv som rörde sig. Spurtade hem Östergötlandsskylten innan det var dags för en kvarts powernap utanför Kisa.

Utanför Österbymo (tror jag)

Niklas drar mot solen

I Kisa var det inte heller mycket som var öppet när vi kom förbi så vi fortsatte mot Åtvidaberg och näst sista kontrollen i Söderköping. Bonkade någonstans på vägen tror jag för när jag handlade "frukost" på Statoil i Sörping så gick det på nära 250 spänn. Och då kom jag inte ens ihåg att köpa glass!

Morgonstunden vid Åsunden

Schleten i Kisa

Frukostkvittot

Nu var det "bara" drygt 14 mil kvar och vinden hade börjat komma igång igen vilket gav mig en boost både fartmässigt och mentalt. Missade (nästan avsiktligt) färjan över Bråviken med 4-5 minuter och fick en fin glasspaus i solen. Plötsligt dök JLarsson upp, han cyklade Hymers 60-milare och vi gjorde sällskap över färjan.

Glasspaus!

Färjemys

Upp på andra sidan över Kolmården och ner mot Jönåker där dagens stora överraskning inträffade. Precis som vi passerat golfklubben möter vi två cyklister med välbekant utseende, Grimpeur & Grimpuese! Det är hemlig kontroll och efter en liten kråka på baksidan av kortet cyklar vi vidare åt varsitt håll.

De sista 7-8 milen bjöd sen upp till en yster dans med småbackar både här & var. Benen var som potatismos och det jag började verkligen ångra min optimistiska, snudd på naiva, utväxling med 34x23 som lättast. Det ömma över knät började komma tillbaka och varje ståbacke var en pina, men det var ju inte långt kvar nu. Eller?

Lucka?

Från Gnesta kom vi in på vägar jag cyklat (en gång) förut, för två år sen på Tumbas 40-milare. Trodde det skulle hjälpa men istället kom plötsligt "nog f-n borde vi vara framme snart"-tankarna komma krypande. Varje tramptag med höger ben var nu en prövning av min smärttröskel. Det var inte roligt längre, jag ville bara bli klar och få de överstökat.

När vi kom ut på Nykvarnsvägen stod tripmätaren på 997 km, men noterna sa att det var mer än två mil kvar. TVÅ MIL. TVÅ JÄVLA MIL. Jag var tvungen att sätta mig i vägkanten och samla tankarna. När jag kommer fram, vad gör jag då? Om jag inte kan trampa med höger ben, hur ska jag då kunna gå & bära cykelväskan på tåget tillbaka? Tog upp mobilen och ringde en livlina, Micke lovade att köra upp och hämta i bil. Nu kändes det lite bättre. Petade i mig en tablett ibuprofen och vänsterbenstrampade mig till mål där vi slutstämplade vid Statoil Östertälje på 45h 10 min.

Slut. Färdig. Finito

Rullade iväg och hämtade cykelväskan och mina civila skor och hade knappt hunnit tillbaka till macken innan en röd & välbekant skepnad uppenbarade sig. Vi lastar in grejorna i bagaget och sätter av mot Linköping för planerad övernattning hos lillebror som bäddat gästsängen på finaste sättet. Snabb dusch, en kopp te och sen i säng kl 23.

Uppstigning kl 7, vegofrukost som inte gick av för hackor och sen boka resa hem till Skåne med 11-tåget och var i Malmö tre dygn efter att jag hade klivit på tåget i Lund. På måndagen fick jag frågan på jobb: "Cyklade du Vättern i helgen?" och jag bara log och svarade "Nääää, det blev lite längre än så..."

Strava:

N.B. GPS-jäveln bestämde sig återigen för att inte spela in en del av turen trots att den hade fin fix och kunde navigera. Dags att börja kika på något nytt tror jag...

Mot oändligheten och vidare

Jaha. Årets superrandonneurserie avklarad (med viss råge) vilket för många betyder att man kvalat klart till PBP. Men inte för mig eftersom jag inte kommer köra PBP (den här gången). Istället blir det 100-milaren från Södertälje nästa helg och sen är det dags att över sommaren ge tillbaka lite tid till familjen, huset & trädgården. Kanske slänger in någon crazy nattcykling framöver (som 400K Nattsvart) men i övrigt blir det bara korta myspysrundor och spontant KOM-tramsande.

Malmö 600K Brevet - Revisisted

En vecka sedan förra 60-milaren men denna gång med annan rutt. Istället för att söka sig norr & västerut via de välkända jaktmarkerna från Halmstad och "him" till Malmö blev det en färd i österled med vändpunkter i Alvesta och Karlskrona. Precis som förra helgens runda var det många fina småvägar, en del nya medan andra var ett kärt återseende från tidigare äventyr.

Men vi tar det väl från början. Fredagen ägnades åt att VOBB:a och lätt vädernoja; skulle det regna, skulle det blåsa och om ja hur mycket. Som vanligt är detta ingenting man kan styra över, men det är alltid skönt att mentalt vara förberedd och inställd på graden av misärindex inför ett drygt dygn på cykeln. Helst vill man (dvs jag) slippa cykla i regn till starten eftersom man då får börja kall & frusen. Det såg ut att vara gynnsamma sydvästliga vindar upp till Alvesta och att regnet skulle börja först efter (normal) lunchtid. Cykelväskorna packades därefter med bl.a. extra överdragshandskar, vattentäta skoöverdrag och "randonneurens räddning" - ett par diskhandskar (som dock aldrig kom fram av någon anledning).

Vid starten var det även denna gång 8 glada cyklister samlade och när klockan slog 8 gled vi iväg i mindre grupper baserat på förväntad körtempo. Min trogne stridskamrat och den ökände spurtkanonen Oscar, Ebbe, Durrin och jag tog täten och lämnade snart stadens brus för att med vinden i ryggen avverka de dryga 6 milen till första kontrollen i Kågeröd i raskt tempo på regnblöta vägar. Durrin, som hade förberett sig rejält med inte bara riktiga skärmar utan även hjälmöverdag och sovsäck, släppte nån stans innan Svalöv för att fortsätta i sitt eget tempo och så var vi "bara tre".

Oscar visade upp årets modell av Rapha Brevet Jersey, här i grå/grönt samt flossade termobibs, även dem från Rapha. Cykeln är privat

Stämplingen var kvick och odramatisk, färden uppför Söderåsen till Stenestad likaså även om jag råkade sätta nytt PB trots en 5-6 kilo tyngre cykel än förra försöket (och 35 mil mer kvar att köra). Vi var kamratliga och väntade in varandra på toppen innan det var dags att susa nedför på andra sidan och vidare mot kontroll nummer två i Markaryd. Gamla E4:an var som vanligt bred och snabb och hux flux stod vi utanför Järnvägskiosken med var sin glass i näven och noterade att temperaturen fortfarande var ensiffrig men regnet ännu inte hade börjat.

Stilfullt och kontrollerat

Dagens enda glasspaus

I Markaryd var det dagen till ära mark(!)nad, så vi fick lugnt och försiktigt kryssa oss förbi huvudgatan innan dagens första avsnitt med gatsten avverkades. Knappt hade vi kommit ur spektaklet förrän det började regna och det blev ett gemensamt stopp för påklädning av regnjackor. Skippade att ta på regnöverdrag på skorna och körde vidare med mina (av UCIs reglemente) icke godkända aeroöverdragen i runn lycra, det skulle ändå bli blött tids nog och med ett par ullstrumpor så håller man ändå värmen rätt hyggligt.

Sen regnade det och regnade det och regnade det lite till medan vi följde gamla riksettan upp till Traryd och svängde österut in på 120:an med sikte på Alvesta. Det började bli lite långtråkigt med regn och blöta vägar så när vi väl svängde in på småvägar igen så hittade vi på en liten grej för att piffa upp tillställningen lite, skyltspurter! Men bara på ortsnamn som slutade på -ryd eller -hult.

Backspurt?

Med mer ca 45 mil kvar var det en sak som var säker, vi skulle ha rejält mosiga ben när vi kom hem igen. Jag började med att ta Pjätteryd, Oscar kontrade med med en hel radda skyltar på raken (Kolborshult, Möcklehult, Ryd, Oshult och Agunnaryd). Ebbe satt bakom och skakade på huvudet och undrade nog vad vi häll på med (med all rätta)

Fladder och fuktig lins

Som grädde på moset arrangerades dessutom grusvägsrally i skogarna sydväst om Ljunbgy. Många trimmade Volvo 240 & 740 blev det, ja jag tror inte vi såg en enda deltagare rattandes en bil av annat märke och modell där vi mötte dem på en av deras transportsträckor och då kom det ungefär 2 i minuten under ett par kilometers cykling på de smala småländska skogsvägarna. Men de var duktiga, höll sig åt höger och anpassade farten så vi alla kunde dela vägen.

Regnet hade nu kommit och gått i drygt tre timmar men i höjd med Vislanda började det kännas som att man var på väg att bli torr igen om tröja & byxor så jag öppnade upp jackan för att slippa blöta ner mig inifrån. Men det var ju klart att precis innan vi kommit till Alvesta för den tredje stämpeln så kom det en sån där tät och fin skur som gjorde allt härligt blött igen och det var verkligen ingen höjdare att behöva stå still. Inte ens för bara några minuter.

En riktig höjdare var dock hårdrocksfestivalen "Muskelrock" som gick av stapeln på Tyrolen lite utanför byn. Svartklädda och bistra klungor drog omkring inne i stan och när vi passerade festivalområdet fick vi gott om glada tillrop & hejaramsor (tror jag det var iaf). Korvdiset låg fint över nejden och det började kurra lite i magen fastän jag ätit både en och två medhavda rågbrödsmackor med ägg & bacon samt svept en drickyoghurt sedan starten. Plockade upp en rågmacka med jordnötssmör (från Sevan, den med gul etikett utan socker) och mumsade i mig.

Vi fortsatte nu mot sydost på små, mysiga vägar och kikade efter skyltar att spurta på. Det skulle dröja nästan till bi nästan passerat rundans halvvägsmarkering innan den kom, Tingsryd. Och den tog jag, 2-5 (eller nåt). Ebbe hade släppt i höjd med Torne och vi hade mest suttit och njutit av omgivningarna vid sjön Åsnen när det nu var dags att plöja lite rak & tråkig länsväg (120) i 12 dryga kilometer. Vi hade åtminstone god fart och gott humör men det ska tillstås att vi nu började bli lite möra i benen så när den efterföljande milen erbjöd en liten snirklig väg med gott om små branta knäppor var det inte direkt så att vi sprätta oss upp.

Myspys vid Åsnen

Söderöver sen på länsväg 122 där det plötsligt dök upp en -ryd skylt som Oscar tog med knapp marginal (2-6). En mil senare och det var äntligen dags att snirkla sig ner och in mot Karlskrona, denna juvel i den Blekingska skärgården, på små mysvägar. Stämplade påShell/7-eleven, provianterade inför natten och snackade lite mer personalen som tyckte det nog var lite eljest med våra tokiga äventyr. Vi hade nu avverkat lite mer än 36 mil och på drygt 12 timmar och en kvart och hade vittring på en riktigt snabb tid (kanske t.o.m. sub-22 om allt ville sig väl)

Plötsligt kom det lite kvällssol och värmde på rumpan

Innan avfärd ringde vi rutinerat till det av Oscar utsedda middagsetablissemanget Toms Corner i Nättraby ca milen bort och beställde var sin pizza. På vägen dit var vi på gott humör och snackade om ett kort och effektivt matstopp så vi snart kunde vara på banan igen. Men vädret ville annorlunda, med några kilometer kvar öppnades himlens portar och vi hann bli både rejält blöta och frusna innan vi kom fram. Ett kort stopp blev en kamp för att hålla värmen uppe och den vänliga personalen satte t.o.m. på kaffe för att vi skulle bli lite rappare i pallet. Under tiden jag betalade kalaset passade den gode Oscar på att olja våra kedjor som hade kvittrat irriterande mycket de sista milen.

Påklädning av extrakläder inför nattcyklingen och sen bar det iväg mot nästa kontroll i Karlshamn, ca 6 mil bort med förhoppning att vara där innan kl 24 så vi kunde handla lite på Statoil istället för att behöva frekventera McD (som hade "alltid öppet", bra att veta inför 400K Nattsvart). Vi klarade oss med en halvtimma till godo och på vägen dit han jag knipa skylten vid Tokaryd (3-6). Köpte på oss lite gifflar för att ha något mer än smågodis och styrlinda att tugga på under nattcyklingen. På vägen dit passerades Ronneby som också hade någon typ av festival och tillika fräck gatstensbeläggning med fartgupp och Mörrum som var helt dött men hade en bred och fin gatstensgata.

Nattcyklings at it's finest. Bra lysen, ankelreflexer, vindstilla, tomma vägar

Bullfest i Karlshamn

Det blekingska kustbandet hade hittills bjudit på små fina och lagom kuperade vägar men i gränslandet mot Skåne län (ingen överenskommen spurt på länsksylten, men för protokollet var jag först likaså vid Drögsperyd, 4-6) så kom ett par riktigt festliga benknäckare som tacklades i lugnt och metodiskt tempo medan de plattare partierna där i mellan forcerades i högsta möjliga (vilket iofs inte betyder så mycket efter dryga 50 mils cykling).

Några minuter i 2 sladdade in på Statoil i Kristianstad för sista stämpeln innan målgång. Oscar började känna av tröttheten och vi tog några minuters kaffepaus för att pigga upp. Med dryga 11 mil kvar och 4 timmar till klockan skulle slå 6 var en tid under 22 timmar fortfarande inom räckhåll så vi hoppade sen på cyklarna igen och jag satte upp ett trevligt tempo. Ett rullsnitt på 28,5 km/h skulle ge oss en kvarts marginal för pissepauser, rödljusstopp etc vilket med tanke på att vi från Nättraby de sista 12 milen haft ett rullsnitt på ca 29 inte alls kändes som en omöjlig uppgift.

Koffeinkick

Men vädret ville annorlunda. Genom natten hade det varit i princip vindstilla med en svag och tilltagande västlig vind när vi närmade oss Kristianstad. På väg mot Linderödsåsen hade denna hanterbara vind plötsligt ökat i styrka till ~8 m/s och dessutom vridit lite söderöver så vi fick den rakt på näbben. Åsens slakmota upp till Killhult (som jag tog, 5-6) gick bitvis i knapp styrfart och så fort det planade ut var vi mitt ute på åkrarna och och fick känna på när det friskade i ordentligt vilket var rätt så utmanande.

På vägen mot Löberöd passarade vi annan som hade friskat i sig utmanande mycket och nu satt i på passagerarsätet med öppen dörr och spraylackade vägen med spyor samtidigt som chauffören, troligen hans fru, såg minst sagt besvärad ut. Plötsligt kändes allting genast en smula bättre även om vi nog hade insett att i detta tempot skulle det bli svårt att ens klara målet att gå under 23 timmar. Oscar var trött och sliten, jag var mest frustrerad på vinden men det var bara att bita ihop och plocka fram en vacker sång att nynna på. Valet föll på Nine Inch Nails "Hurt" fast i tappning av Johnny Cash.

En liten vilopaus efter Lybybacken

Lyckligtvis hittade vi några träd här och var som läade och vi kunde återfå ett något högre tempo än 20 km/h även om det var en rätt annorlunda upplevelse att behöva trampa nedför Tängelsåsbacken för att det skulle bli någon fart överhuvudtaget. Med ca 40K kvar började så hoppet återvända om en revansch från förra rundan och inte ens när det attackregn med piskande kulingvind på i ansiktet när vi for genom Lund kunde ändra på det.

Inför Malmöskylten funderade jag lite på hur jag skulle kunna komma först och tänkte så att man kanske istället för att göra något man är dålig på ska försöka styra över det till något man är bättre på. Så när vi gled ut ur Åkarp la jag mig efter och vid ett obevakat ögonblick dök jag ner på den breda fina cykelbanan mot Arlöv och ökade diskret med kontrollerat tempot. Oscar som fastnat på andra sidan "gräsrefugen" undrade nog först vad jag höll på med och sen när det gick upp ett ljus så hade jag redan fått en liten lucka. Det var bara det att jag inte är Ian Stannard eller Geraint Thomas och 3 kilometer långspurt är åtminstone en för mycket när man knapp når över 35 km/h för att benen är som två överkokta linguinestrån. Så Oscar lyckades så klart täta luckan och knipa skylten med någon halv hjullängd. Jag får vara fulare och listigare nästa gång helt enkelt.

Cyklingen genom Malmö blev sen kanske lite onödigt svår. Ingen av oss hade riktigt krafter kvar att brottas mot vinden och vi segade oss fram trafikljus för trafikljus på Nobelvägen. Till slut kom vi i mål och slustämplade på lite innan halv sju. En timma senare var jag hemma igen och hade gjort i runda slängar 65 mil på drygt 24,5 timmar (kanske man skulle ha anmält sig till Melfar 24h ändå?).

Slutstämplat"

Strava:

Malmö 600K Brevet

60 mil. På cykel. Utan följebil eller organiserad support. DET är livet på en pinne!

Hoppade upp ur sängen prick kl 6, genom duschen och ner i Rapha-stassen. Stekte 4 ägg och 2 paket bacon, hälften till frukost och hälften som pålägg till mackor i styrväskan tillsammans med 2 mackor med jordnötssmör. En kopp kaffe, fylla vattenflaskorna och lite småpill på på cykel(e)n och sen var det det dags att ta sig till starten. Började med dryga 2 mil i dryg motvind, föga anade jag att det skulle vara huvudtemat för dagen...

Vid Shell Holma var det 8 glada cyklister på dagens 600K samt 2 st som skulle köra "lillvarvet" - 400K. Gemensam tropp ut ur Malmö och hyfsat odramatiskt trots en ihärdig kantvind fram till ca 2 mil innan första stämplingen då Mats & Bengt stannade för att kika på ett pysande framhjul och plötsligt Jenny fann sig vara utan vänster vevarm. Lite hobbymek vid vägkanten löste det senare problemet och vi stretade vidare i kantvinden.

Snyggt & prydligt

Nu ska den väl sitta fast?

I Kågeröd stämplade vi med stor hjälp av den underbara personalen i blombutiken (och tillika DHL ServicePoint) Madame Plantier som visserligen är vana att se oss vid det här laget, men när vi på frågan om vi även idag skulle till Halmstad svarade att jakande men med det lilla tillägget att det var via Kungsbacka så fick man "den där" blicken tillbaka. Är ni riktigt kloka egentligen? Men nej, det är vi/man/jag väl inte...

När vi var ute igen började jag frysa lite lätt samtidigt som de andra hade fullt upp med på & avklädning, toalettbesök & what not så jag tackade för mig och pep iväg uppför Söderåsen samtidigt som smågrupper av Gran Fondo-cyklister svepte nedför, tänkte att det bara en tidsfråga innan vi ändå skulle delat på oss så det kunde lika gärna vara nu med 54 mil kvar att köra. Fick på platten efteråt sällskap av Tony som tuggat lite på sina tempopinnar för att komma ifatt, med honom på rulle gick tåget mot andra kontrollen i Strömsnäsbruk och i bra tempo då kantvinden inte var fullt så störande i skogen och dagen ännu var ung.

Här glider kingen in

På väg genom Smålandet

Är vi på rätt väg, eller? #götelaborg

Snabb stämpling på Luhrpassets Shellmack/7-eleven även om tyskarna före i kön gjorde sitt bästa för att fördröja processen genom att uppehålla personalen med komplicerade önskemål om drivmedel & tillbehör. Men det är sånt man minns, så man får ta det som en klackspark. Köpte en korv och en glass och insåg att jag ännu inte druckit mer än en halv (stor) vattenflaska sedan starten så det blev fick bli en halvlitersflaska Festis (av den smått vedervärdiga smaken "Kiwi Päron Sparkling", funkar säkert bra som blandevann dock) i brist på tillgång av MER Päron.

Rosafärgad glass, inga referenser i övrigt till Girot

Efter Strömsnäsbruk vek vi in på mindre vägar genom ett mer kuperat landskap. Som lök på laxen var var det också motvind alla de 19 milen upp till vändpunkten i Kungsbacka. Ibland var den kraftigare, ibland svagare men hela tiden närvarande. Som tur var så hade jag en god styrlinda att tugga på och när det inte räckte så var det bara att lyfta blicken lite och kika på omgivningarna. Där i mellan han vi också med ett stämpling och glasspaus i Hyltebruk.

En till!

I den "game plan" jag gjort inför rundan var tanken att inte stanna för matpaus förrän först efter stämplingen i Kungsbacka, helst så sent som möjligt och på så sätt utnyttja dagsljuset så mycket som möjligt. Men med motvinden och det kuperade landskapet så började jag fundera på om det skulle hålla och vi skulle hinna fram i god tid innan stängningsdags kl 22. Men så kom jag på att jag räknat en hel timma fel (åt rätt håll) och istället för mumiebullefika i Kungsbacka blev det en fet och härlig pizzamiddag i Åsa.

Mums!

Det som var mindre festligt var det lokala barklientelet med en glad & rund herre i spetsen som gärna ville förära vår middag med allehanda frågor om våra cyklar kryddat med skrönor om hur han hade själv cyklat hit & dit. Subtila insinuationer bet inte så det vara bara att le och vinka.

När vi sen kom ut igen mätta & glada hade det börjat skymma och kvällskylan bet bra i den fuktiga luften. Plockade på mig buff och en långärmade överdragströja men frös ändå så att armar och ben skakade. Men nu hade vi åtminstone äntligen lite medvind så det var i alla fall lätt att få upp farten och därmed även lite värme i kroppen.

Men efter ett tag tyckte Tony att det nog gick lite väl fort så vi bestämde oss för att med 23 mil kvar dela på oss för att var & en fortsätta sitt eget tempo. Sagt & gjort, med vinden i ryggen och platta vägar var det bara att trumma på genom Varberg och Falkenberg till Halmstad där personalen som vanligt var med på noterna och frågade efter kortet så fort man klivit innanför dörren. En kaffe som ståfika och sen vidare med bra fart söderut i natten. Började räkna på vad som skulle krävas för en tid under 23 timmar och trodde nog att med lite tur med vindriktningen så skulle det inte vara helt omöjligt.

Livets elixir?

Men säg det roliga som varar, "som vanligt" byttes (sida)medvinden i höjd med Skottorp till en trist och elak motvind. Precis vad man behöver milen innan backen över åsen, eller hur. Men å andra sidan behövdes inte lika många tryck på växelhandtaget hack när det nu var dags att nyttja kassettens lägre utväxlingar (även om det denna gång stannade vid 42x25). Man får ju vara glad för det lilla.

Nedför på andra sidan och sen fortsatt mot/kantvind med sjunkande temperatur hela vägen till Helsingborg. Vid gryningen runt halv fem var det tre grader ("varmt") och det började kännas i händer och fötter att sommarklädsel inte var det mest optimala även om jag hade långfingrat och skoöverdrag i lycra. Som tur var så slapp jag nattluckan på Statoil i Helsingborg och blev istället insläppt i värmen fastän klockan inte riktigt hade hunnit bli 5. Förutom stämpeln i kortet blev det även 2 croissanter att mumsa på medan jag rullade vidare mot Malmö.

Festligt värre

Det riktiga morgonmyset uteblev dock när solen rätt snart gick i moln och sen inte kom fram förrän i höjd med Löddeköpinge, men då var det riktigt gott att äntligen få känna lite värme på kinden igen. En annan rolig sak var att möta de cyklister som stigit upp i arla morgonstund för en liten träningsrunda. Lite som att vara på väg hem från en sen efterfest och få tidningen direkt från budet liksom. Men det var väl ungefär så roligt det blev de sista två milen då vinden vridit ännu mer mot syd och inte gav en meter gratis.

Till slut siktades ändå skylten med stort S (eller i detta fallet M) och ett 10-tal röda trafikljus senare blev det slutstämpling på 23:22. Men först efter att min GPS hade hunnit krascha hejdlöst när jag vid målgång stoppade tiden, så till den milda grad att det senare visade sig att filen som sparades gått sönder och bara hade sparad data fram till matpausen i Åsa. Och eftersom det som inte loggats heller inte har hänt är det bara att ställa upp på startlinjen nu på lördag för ett försök till.

Snart framme!

Slutstämplat

Strava: